Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickade.
"Såklart jag gör. Jag växte upp i distrikt 7, att inte kunna hitta i skogar skulle vara som att förolämpa hela distriktet" säger hon, vilket får Thresh att le. Antagligen kände han väl igen sig i det hon sa, fast om något annat. Sedan ser hon åt de möjliga hållen de kunde ha kommit ifrån, och konstaterade snabbt att det var ifrån norr de kommit ifrån. "Häråt" säger hon då och börjar gå. Det låter inte om henne det minsta när hon går där i skogen. Det var ju också en fördel med att komma ifrån distrikt 7. Man lär sig att kunna ta sig fram enkelt, hur stor man än var, och ljudlöst, hur klumpig man än var.

Thalia utbytte en road blick med Thresh, kunde man inte skilja på havre och råg och veta alla växter och dess egenskaper, skulle man förolämpa hela distriktet.
De följde efter Johannas ljudlösa steg och gjode så lite väsen av sig som möjligt, vilket var inget väsen alls. Bara för att de inte hittade i skog betydde det inte att de inte kunde röra sig i den och Thalia var expert på att röra sig uppe i träden med, som en liten apa.

Det tog mycket längre tid att gå tillbaka än vad det hade tagit för dem att springa in i skogen. Men när de var tillbaka ungefär på stället de var på när hon upptäckt vad de hade tänkt göra, var den platsen bara en grop. Ingen svävare syntes i himlen nu i alla fall. Men distrikt 13 såg sargat ut. Det var inte speciellt djupa hål i marken, men tre våningar var som minst allvarligt skadade.

De ser på arken, hade de stannat kvar eller inte upptäckt det i tid hade de vart döda nu. Sedan ser de på distrikt 13 inte så sargat som man kunde tro och förmodligen allt under marknivå hade klarat sig. Thalia är glad att hon inte var där då, att vara instängd under mark.......det skulle få henne att tappa all behärskning hon hade. Hon gillade inte distrikts 13 allt under mark, hon kände ibland panik där inne, det var största delen till att hon ville ut.

Det kommer upp en grupp människor på kanske 10 personer, antagligen för att analysera skadorna, och de får syn på Johanna, Thalia och Thresh efter en stund. Johanna går fram emot distrikt 13, med viss svårighet då alla kratrar var så täta inpå varandra. Men hon kommer fram, och hon känner igen en av männen, Boggs. Han såg faktiskt väldigt arg ut.
"Vi har letat efter er, ni vet. Vi kollade igenom hela distriktet efter er! Att ni ens bara kunde lämna distriktet utan att någon visste om det! Vad tänkte ni på?" nästan gapar han ut. Johanna säger inget, men hon skäms inte. Varför skulle hon? Det var inte förbjudet att gå ut, trodde hon i alla fall. "Ni vet vilken fara ni utsatte er för va?" fortsätter Boggs.

Thalia följer efter Johanna och efter henne Thresh, Boggs börjar skrika på dem och Thalia bara ser på honom. Ärligt talat så bestämde ingen över dem och varför skulle de behöva säga till var de gick? "Hur skulle vi kunna veta att det blev bombning? Och varför måste vi säga till vilket steg vi än tar?" säger Thalia och fortsätter. "Och vi klarade oss ju, så då är allt frid och fröjd." säger Thalia enkelt och ignorerar den smärta hon känner i öronen, hon hörde ju så inget kan väll vara fel eller?

Boggs skakar på huvudet. "Nej det är det inte. Ni kunde ha blivit tagna för andra gången på kort tid" säger han sedan. Johanna slutar lyssna, både för öronens skull som gör ont och för att hon allvarligt talat inte brydde sig. Sedan lade Boggs handen på hennes axel och såg nästan oroligt på henne, och sedan också på Thalia och Thresh.
"Vi ska till sjukhuset igen va?" säger Johanna och Boggs nickar. De måste kolla upp öronen, helt klart. "3 gången gillt på bara en dag." Hon suckar och leds tillbaka in i distrikt 13.

Thalia suckar men låter sig föras till sjukhuset utan protester, hade inte de vart där tillräckligt? Men Thalia var orolig för Thresh, tänk om det var något fel med hans öron? Och hur var det med Johannas? Hennes var bra....eller? De gjorde ju bara ont? De kommer till sjukhuset och Johanna förs genast till ett rum och de tar tag i Thalia med för att föra henne till ett annat. Men hon kämpar emot "Thresh då?" säger hon med skärpa. "Vi tar hand om honom sen, du är viktigare." säger en doktor men Thalia helt vägrar och försöker ta sig loss ur de nu järnhårda greppen de håller i henne. "Nej, ta honom först han är viktig för mig." säger hon nu med panik, tänk om han skulle bli döv bara för hennes skull. "Du kommer med och inget mer med det." säger doktorn bestämt. Men alla hårda händer, paniken över Thresh och att vara åter under mark, får Thalia att uppleva de hemska timmarna i huvudstaden. Allt försvinner om henne och hon skriker i panik. Men snart känner hon ett stick, hon sjunker lealös ihop ännu mer av panik och känslor far genom henne innan åter ett stick får allt att svartna.

Johanna hör skriket. Hon känner igen det som Thalias. Hon försöker ta sig till henne, men doktorerna hindrar henne. Den ena tar fram en spruta som mest antagligen innehöll det lugnande medlet kallat morfin och då lugnar hon ner sig. Det skulle inte hjälpa Thalia om hon låg på en säng och var lealös. Istället lät hon dem undersöka henne, de fann inget fel. Smärtan skulle försvinna så småningom säger de, sedan släpper de in henne till Thalia. Thresh är inte där, säkert bortsläpad för att bli kollad han också. Om han inte var nerdrogad med morfin också, så skulle han komma snart han med.

Thalias öron undersöks medans hon ligger medvetslös, men hon vaknar strax då drogen har slutat verka. Nu är hon bara nerdrogad med morfin och den panik hon känner är nu så dämpad att den knappt kan komma upp. Hon ser Johanna komma och försöker resa sig, men känner att hon är fastbunden i sängen. Thalia för söker med mer och mer panik i sig komma loss och ser på Johanna för att få hjälp. Fattade inte doktorerna att de gjorde det hela värre genom att hålla henne fast? Visst de kanske var rädd att hon skulle göra sig själv eller andra illa, det kunde hon inte komma ifrån och efter sitt agerande nu senast var det helt klart. Men de gjode det hela så mycket värre eftersom hon avskydde att inte ha kontroll över sig själv, sin kropp. Ett kvidande av räddsla och panik far ut genom hennes läppar, "Johanna" säger hon bedjande.