Power (Ett rollspel för alla)

Jackson reser sig och hämtar en dator. Även om det kommer sluta med att han ofokuserat kommer försöka gå in på en annan sida. När han öppnar datorn börjar han uttråkat läsa om myten. Som tydligen bara blir mer och mer bisarr för varje mening.

Det var för sent för Liz att gå till lektionen nu, ändå. Den hade förmodligen börjat.
Hon undrade smått vad den handlade om; men inte riktigt. Den skulle bara tvinga henne att stanna kvar på den här skitskolan. Liz hoppas att ingen upptäcker att hon inte är där.

Zeya gick försiktigt fram och tog en dator. Vad skulle det här vara då?
Hon läste igenom texten flera gånger, för att försöka förstå den. Det stod något om de välsignade och om krafter som var vanliga. Hon visste att det bara var snack, men hon kunde inte låta bli att tro på det en liten aning, efter allt som hade hänt.

Annabeth visste direkt att det skulle gå dåligt. De flesta såg bara irriterade och uttråkade ut, eller tittade på skärmen med "och-de-tror-jag-tycker-det-här-verkar-vara-på-riktigt"-blicken.
Hon bad Dominus att få börja med en gång. Han var inte så glad över att avbryta deras läsning, men sa iallafall:
"Okej, allihop. Jag har bett en av våra kära Välsignade att intervjua er. Ljug inte när ni svarar. Jag vet ändå vad ni undanhåller."
Annabeth slogs av att (om myten var sann) Dominus var deras mentor, och alltså hade han flera olika krafter.
Tankeläsning.
Hon sköt undan tanken och koncentrerade sig på sit jobb.
"Jag kommer ta er, en och en, ut ur rummet och ställa några frågor. Svara ärligt. Som sagt så kan rektorn ändå se vad ni undangömmer. Jag börjar med..."


((Vem vill börja? Skriv bara att Annabeth sa ditt namn (efternamn också) isåfall ))

((Antar att det är OK.))

"... Jackson Mays." Jackson reser sig med en suck men hänger med iallafall. Knappast att han skulle svara ärligt. Men det beror ju alltid på vad frågorna handlade om.

Francesca vaknar med känslan av att ha sovit längre än hon brukar. Hennes hår är ett hopplöst fågelbo, eyelinern är lite utsmetad och kläderna är rejält skrynkliga. Men när hon ser på schemat bestämmer hon sig för att det får vara. Enligt klockan har det i detta nu meningen att hon skule undervisas i "Rektorn".
Det kan vara intressant att veta vad han har att säga om gåvorna.
Med snabba steg går hon fram till Sal 16. Där inge sitter elever utslängda med datorer i knäet.
((kan inte vara så aktiv, jag är på camping. Om jag inte skriver på länge så vet ni varför iaf.))

En kille reser sig, samma som räddade Annabeth från Rachel tidigare. Hon går ut i korridoren, och sätter sig på bänken utanför. Så fort han har satt sig börjar hon.
"Ålder?"

Jackson slår sig kvickt ned för att få saken överstökad. Han efterliknar det hela med ett polisförhör.
"Jag är 16 år gammal." Svarar han.

Annabeth antecknade. 16 år. Japp, rätt ålder.
Nu kom den lite löjliga, men enormt viktiga frågan.
"Har det hänt några konstiga saker sen du kom till internatskolan?"
Hon betraktade honom med gråa, allvarliga ögon.

Nik lutade sig bakåt mot väggen och gav ifrån sig ett glädjelöst skratt.
"Så nu har du tänkt på allt va?"sade han åt rektorn. "Vi ska vara dina små välsignade idioter som gör precis vad du vill eftersom det finns någon gåva som besitter oss?"
han kunde inte hålla sig längre, hans nerver var slut.
"Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är less på att ta order och jag fullkomligt vägrar att bli intervjuad", fortsatte han medan han tittade rätt in i ögonen på rektorn. "Du må säga att du vet allting om oss alla och jag har ingen aning om hur, men vet du vad? Jag bryr mig fan i det."
Han ställde sig upp för att gå mot dörren.
"Inte så bråttom Niklaus. Sitt ner", beordrade rektorn. Nik slog ut med armarna.
"Eller vad? Ska du döda mig? Var så god, hjärtat är precis här. Ifall du siktar lika bra som du stirrar så borde det gå lätt." Han tittade uppmanande in i ögonen på rektorn.