Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Yay! 8D

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag senaste lade ut ett kapitel, förlåt! -.-'
Men jag har kommit igång med följande bit, och då min pojkvän idag åkte iväg till armén så kommer jag ha mycket tid att skriva : ) ska göra mitt bästa för att få ut något i början av den här veckan.

Ta den tid du behöver. ^^



We will wait! ;D

We are waiting...

Ny läsare!
Superdupermegabra! Du har verkligen talang.

En vecka försenad, men här är ett nytt kapitel! Efter det här har vi bara fyra kapitel kvar tills sommarlovet, men har redan lysande idéer till sjunde året, så ser verkligen framimot det ^^ men först ska vi få vissa äventyr avklarade, och det börjar värma...

Enjoy! Och tack för tålamodet ♥


Kapitel 22. Det magiska talet

Gryffindor ledde Ravenclaw med 80 poäng mot 20. Vädret var bitande kallt, men spelarna och publiken trotsade kylan den första veckan av påsklovet. Eftersom vinnaren av quidditchpokalen skulle avgöras i matchen Slytherin mot Hufflepuff, hade lärarna och rektorn bestämt att den skulle spelas i slutet av året. De båda lagen högt uppe i luften kämpade för allt de var värda för att inte bli sist i cupen.
Remus hade klätt på sig sina varmaste vinterkläder, men hans näsa och kinder, som inte skyddades för den arktiska vinden, hade domnat några minuter in i matchen. Han försökte hålla sig varm med att trampa på ställe och andades in ångorna från det varma honungsölet Sirius delat ut åt dem.
Försiktigt vred Remus på huvudet för att kunna se på sin vän. Enda sedan han fick veta att Sirius och Leevi hade träffats i hemlighet redan en längre tid och nu äntligen blivit offentliga hade de knappt talat med varandra. Remus visste inte vad han skulle tänka om saken. Först hade han känt sig ledsen, men känslan hade blivit mildare, och nu återkom den endast då han såg Leevi i Sirius famn i uppehållsrummet.
Publiken hurrade då James gjorde ett mål till, och med höjd näve flög han förbi läktarna. Sirius kupade händerna runt munnen för att ropa något oförskämt efter Tagghorn. Remus kunde inte neka att Sirius såg lycklig ut med Leevi. Men Sirius hade alltid varit bra på att gömma sina känslor, speciellt de negativa, så det var svårt att säga.
Ravenclaws förnyade anfallstrio flög mot Gryffindors målstolpar. De passade klonken snabbt till varandra och undvek dunkarna som skickades mot dem. Men Leevi kastade sig framför den vänstra ringen och fångade klonken. Remus var inte säker, men han trodde att hon log då hon passade klonken vidare.
Publiken drog plötsligt efter andan då de fick syn på kvicken. Den gyllene bollen cirklade runt Ravenclaws målstolpar. Även sökarna hade fått syn på den, för de satte av mot kvicken i rasande fart, tryckta mot sina kvastar för att minska vindmotståndet.
Saffron flög i rasande fart rakt uppifrån, till synes obrydd för markytan, knappt två meter under kvicken, som hon skulle träffa om hon inte saktade in. Ravenclaws sökare strök längs med marken, och det var omöjligt att avgöra vem av dem skulle hinna fram först.
Ravenclaws sökare sträckte redan ut handen och matchen verkade avgjord, då Saffron gjorde något oväntat. Hon slängde sig av sin kvast, fångade kvicken en sekund innan den andre sökaren skulle ha slutit den i sin näve, och ramlade hårt i marken.
Gryffindors anhängare bröt ut i öronbedövande bifall, men Remus skuffades åt sidan då några flickor från femte årskursen började springa mot trapporna för att ta sig ner till planen. Spelarna i de röda dräkterna susade alla mot sin fallna sökare.
”Måntand!” Remus såg sig om och fick syn på Sirius och Peter, som stod vid det översta trappsteget och vinkade otåligt åt honom. Remus tog sig ursäktande fram till dem och skyndade nerför trapporna och ut på planen.
En liten grupp hade redan samlats runt Saffron, men hon hade lyckats ställa sig upp. Remus stannade upp då de nådde massan och följde Sirius med blicken. Han hade trängt sig längre fram och fångat Leevis uppmärksamhet. Hon log brett trots oron och kastade sig i hans famn. Sirius höll upp henne och kysste henne glatt, och Remus vände bort blicken.
Han kände ingen huggande smärta i bröstet, endast tomhet. Det var väl ett bra tecken, eller?

*

Anna hade äntligen bestämt sig för att konfrontera Justin. Enda sedan jullovet hade han varit tillbakadragen, och även då de var tillsammans satt de oftast i biblioteket och studerade, och Justin undvek hennes beröring. Anna kunde inte förstå varför det var så, och hade äntligen bestämt sig att göra ett slut på det; Justins tillbakadragenhet, eller deras relation. Anna hoppades på det första.
Efter quidditchmatchen kände hon sig självsäker, som om hon just vunnit något personligen. Anna bad Lily gå före och såg sig om i elevhopen, som gick tillbaka mot skolan för middag. Hon fick syn på Seth och Oliver, och började gå mot dem, tills hon besviket insåg att Justin inte var med dem.
Då Anna nådde huvudingången stannade hon upp och granskade alla som passerade henne, men Justin var inte bland eftersläntrarna. Hon steg in i slottet och kastade en blick in i Stora salen. Borden höll på att fyllas av hungriga elever, men Anna kunde inte hitta det blonda hårsvallet hon letade efter vid Hufflepuff bordet.
Justin brukade aldrig missa en quidditchmatch, hans bästa vänner var så engagerade i sporten att han alltid följde med dem. Den enda orsaken Anna kunde komma på var att han måste studera, Justin hade alltid varit noga med sin skolgång. Så hon skyndade till biblioteket, men det var tomt.
Anna visste var Hufflepuffs uppehållsum var, men hon hade aldrig varit inne i det.
Nere i kökskorridoren tvekade hon. Längst bort i korridoren fanns tavlan av fruktskålen, och bakom den själva köket med dess husalfer. Men förutom tavlan fanns det inget annat i korridoren, om man inte räknade med tunnor i olika storlekar, som staplats utmed den vänstra väggen.
Anna granskade väggarna, men det fanns inga tecken på gömda gångar. Dock var Hogwarts skicklig på att gömma saker, men inga av de andra ingångarna till uppehållsrummen var totalt osynliga. Så Anna vände sig mot tunnorna. De största var tillräckligt höga för att en elev skulle kunna passera genom dem, även om man skulle vara tvungen att huka sig.
Anna tryckte örat mot ett av locken, och tyckte sig höra röster inifrån. Hon försökte trycka upp locket, men då den inte gav efter försökte hon den nästa. Och den nästa. Och alla andra, men de gav inte efter. Det hade väl varit dumt att hoppas att det skulle vara så enkelt att komma in i uppehållsrummet.
Anna drog fram sin trollstav och försökte desperat på Alohomora, men det hjälpte inte. Så hon korsade sina armar och stirrade stint på tunnan. Anna märkte knappt att hon bet sig i läppen då hon tänkte, Justin hade någon gång kommenterat om det.
Osäkert sträckte hon slutligen fram sin hand, och knackade på det största locket. Någon skulle säkert höra och öppna dörren.
I samma stund skrek hon till och hoppade bakåt, samtidigt som hon lyfte händerna för att skydda sig själv. Ur en av tunnorna sprutade det ut vinegär i en häftig stråle. Då Anna kommit utom räckhåll för strålen slutade attacken, och hon flämtade samtidigt som hon försökte gnugga bort vinegärn ur ögonen.
Ett av locken öppnades, och en flicka stack ut sitt huvud. Hon brast i skratt då hon fick syn på Anna, men det fanns inget skadeglatt i hennes leende.
”Vad du än gör, knacka inte”, sade hon glatt. ”Vem letar du efter?”
”Justin. Justin Pacioretty. Han går sitt sjätte-”
”Jag vet vem du menar. Vänta här, jag hämtar honom. Och en handduk.” Så slog hon fast locket. Några minuter senare öppnades det dock igen, och Anna log då hon fick syn på det bekanta ansiktet hon hade letat efter.
”Anna, vad gör du här?” frågade han vänligt och räckte fram en handduk i Hufflepuff gult med elevhemmets emblem broderat i hörnen. Anna torkade tacksamt sitt ansikte och försökte sedan reda ut sitt hår.
”Du var inte på matchen.” Justins leende blev besvärat.
”Jag mådde inte riktigt bra. Jag hörde att ni vann, grattis.”
”Tack.” Anna granskade Justin närmare, och hade enkelt att tro honom. Hans hy var något gråaktig och han hade mörka ringar under de bruna ögonen. För tillfället betraktade han henne med en tålmodig, frågande blick. Anna räckte tillbaka handduken åt honom och drog ett djupt andetag. ”Det är så att... Du har varit väldigt frånvarande sedan jullovet.”
”Jag vet, förlåt mig.” Justin sänkte besvärat sin blick. ”Jag har haft problem hemma.”
”Men du är inte hemma nu”, försökte Anna enträget. ”Du kan berätta allt åt mig, vet du?” Men Justin vägrade möta hennes blick.
”Jag talar helst inte om det”, var hans enda svar, och Anna kände sig hjälplös. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra mer.
”Vad gör vi nu? Med oss”, sade hon slutligen, och Justin mötte äntligen hennes blick. Men hon tyckte inte om sorgen och övergivenheten hon såg där.
”Jag tycker det vore bäst för dig... om vi inte sågs mer.”

*

Leevi väntade nervöst vid statyn av Ondrea den Osynlige på fjärde våningen. Justin hade bett henne komma dit, så hon äntligen skulle få träffa de andra medlemmarna av Alkemistsällskapet. Det var redan kväll, och han var sen.
”Leevinder!” Hon vände sig om och fick syn på Justin. Han log, men det var som om han försökte gömma något sorligt med leendet, och den nådde inte riktigt hans ögon. Anna hade berättat kort vad som hade hänt, innan hon försvann upp i sovsalen.
”Hej. Hur är det?”
”Jag klarar mig”, svarade Justin undvikande och log blekt. ”Ska vi gå?” Leevi nickade, och följde sedan efter Justin till ett tomt klassrum några korridorer bort. Då de steg in stannade Leevi i dörröppningen, osäker på vad hon borde göra.
”Det här är Leevinder Dubois”, presenterade Justin henne, och satte sig med de fem andra eleverna på en av pulpeterna. Leevi lyfte försiktigt blicken och log som hälsning, medan hon snabbt granskade dem. Hon fick syn på Skandar Rawlings, som satt bredvid en yngre mörkhårig pojke i Slytheringrönt. Leevi kände också igen en Gryffindorflicka som studerade sitt sjunde år, men de andra såg alldeles främmande ut.
”Leevinder, det här är Skandar Rawlings, Porter Ravensdale,” sade Justin och pekade på den yngre pojken bredvid Skandar, ”Clarence Cole och Adabelle King”, fortsatte han och gjorde en gest mot flickan och pojken med Ravenclaws blåa kravatter runt halsen. ”Och så Frederica McQuillen, hon studerar ett år över dig.” Leevi nickade åt dem alla i tur och ordning. Alla andra log vänligt mot henne, förutom Skandar och Porter, som granskade henne nedlåtande.
”Leevinder har hjälpt mig med trollformlerna ur dagboken, och jag tror att jag kan klara av dem nu. Vi kan äntligen börja.” Vid de orden log var och en av medlemmarna i Alkemistsällskapet.
”Om allt är klart, varför måste hon följa med?” frågade Porter utmanande. Leevi tyckte genast illa om honom. Hon mötte Skandars blick, som glittrade roat.
”I fall det kommer mer gåtor på franska, eller vi möter något annat, så kan vi inte ge upp mitt i”, svarade Justin tålmodigt.
”Jag håller med. Om vi inte lyckas med det här första gången, kommer vi nog inte att få en annan chans”, sade Frederica och log uppmuntrande mot Leevi.
”Dessutom, med Leevinder blir vi sju äventyrare. Allt tyder på att vi har största chansen att lyckas då”, tillade Clarence. Han hade en behaglig, djup röst. Leevi harklade sig.
”Det skulle vara en ära att få hjälpa er hitta Touché d'or.” Alla nickade medhållande, till och med Skandar, men Porter fnös och vände bort blicken. Det var dock bestämt, och Frederica drog fram en stol åt Leevi så de kunde börja planera.

Superbra!

Superbra Kapitel!

Superbra!

lika bra som alltid!