Svart EMO

Idag är det torsdag! Kommer det något senare ikväll?

Hej allihop!

Jag tänkte lägga ut ett kapitel, men sedan kom den här hemska Muggliskraschen D: Så sorry att det inte kommit än! Min dator är för tillfället väldigt seg, så jag kan inte lova att kapitlet kommer ikväll. Men jag hoppas det :3

(skriv snälla ett inlägg så jag kan lägga ut kapitlet sedan X''3)

Här är ett inlägg! Bra att det kommer mer snart, den är ju så bra!

Ta de chill (de menar att du ska ta de lugnt ) Int förlorar du några läsare för att int kapitlet ha kommi ut Ta den tid du behöver

Hej alla! Sorry att det tagit så lång tid med att skriva! Och jag har en bild för att visa hur Kimberlie sminkade sina ögon, för jag visste inte hur jag skulle beskriva det med text... Så en bild kommer snart! Efter höstlovet, förmodligen, för teckningen är i skolan XD

Läs och njut!



Kapitel 55


Kimberlie

Illamående.
Det vällde upp inom mig så fort jag vaknade, och jag visste att något var hemskt fel. Och det var innan jag behövde springa till badrummet och spy.
De andra tjejerna i sovsalen stirrade äcklat på mig när jag kom tillbaka från badrummet. Vissa hade lite sympati i blicken, men det fick mig nästan att spy igen. Jag ville inte ha sympati. Hellre att alla hatade mig än tyckte synd om mig.
Men det var inte bara sjukdomens illamående som härjade omkring i kroppen. Det var julbal idag! Skulle en sjukdom hindra mig från att gå på julbalen?! ALDRIG.
Innehållet i magen vändes upp-och-ner igen och jag sprang till badrummet igen.
Jag satt flämtande på det kalla badrumsgolvet en stund innan jag bestämde mig för att gå till madam Pomfrey. Hon kunde bota influensor med en sväng med trollstaven, så hon skulle väl kunna bota magsjuka snabbt, eller hur?
Bara att få på mig kläderna fick mig att kallsvettas. Kroppen darrade okontrollerat, vilket gjorde mig arg.
”Skärp dig nu!” sa jag till mig själv. En flicka som just gick förbi gav mig en blick som tydligt undrade om jag var galen.

Jag knackade på dörren till sjukhusflygeln, och Madam Pomfrey öppnade dörren.
”Men oj, vad har hänt med dig?” frågade hon.
Jag var förmodligen alldeles grön i ansiktet.
Hon drog med mig och kastade ner mig i en sjukhusbädd. Sedan försvann Madam Pomfrey in i ett annat rum för någon minut.
När hon kom tillbaka höll hon i en rykande bägare.
”Drick det här så mår du bättre, ska du se.” sa hon och gav mig bägaren.
Utan att tveka förde jag den till munnen. Drycken var äcklig, men tanken på att få gå till julbalen fick mig att dricka upp.
”Vila nu.” sa Madam Pomfrey strängt.
Jag mådde genast bättre. Illamåendet smälte bort, och jag kände hur jag blev friskare och friskare för varje sekund.
”Tack.” sa jag.
Madam Pomfrey log lite och lämnade mig i min säng.
Jag tittade mig omkring. Senaste gången jag varit där var precis efter Sorteringen, när jag svimmat av chock för att jag hamnade i Ravenclaw. Då hade jag rymt genom ett av fönstrena, ut i Förbjudna Skogen.
Jag kom ihåg det som om det var igår. Jag hade känt mig så fri som vandrade omkring i skogen. Frihet och mod hade fått mig att känna mig osårbar. På kvällen hade jag hittat en liten orädd kanin att gosa med.
Det kändes konstigt i magen. Jag hade inte tänkt på den rymningen alls på senaste tiden. Jag hade varit så ung och oerfaren, inte haft någon aning om vad jag gett mig in på.
Utan att riktigt märka det, gled jag in i sömnens lugna värld.

Jag vaknade med ett ryck, och min första tanke var: Har jag missat julbalen?!
Som tur var hängde en klocka på ena väggen, och den visade att det bara var lunchtid. Madam Pomfrey kom in i rummet.
”Jaså, du är vaken?” sa hon. ”Du har sovit ett bra tag. Mår du bättre?”
Innan jag fick chansen att svara stoppade hon en febermätare i min mun och lade en hand på min panna.
”Jag mår fint.” försökte jag få fram. ”Men jag måste gå, julbalen...”
”Hmphh... Julbalar.” sa Madam Pomfrey. ”Perfekta tillfället för bakterier att spridas. Förmodligen kommer minst ett tjugotal elever bli sjuka.”
Hon fortsatte klaga på hur ohygieniska julbalarna var, men mina tankar vandrade till sovsalen där min klänning var. Jag undrade hur Nicholas skulle reagera när jag kom in iklädd något sådant. Fanns det en chans att vi kanske skulle bli ihop igen?
Sedan började paniken välla upp igen. Hur skulle jag uppföra mig för att få honom att ta mig tillbaka?! Skulle jag vara kylig, eller för en gångs skull (sedan vi gjorde slut) snäll?
Madam Pomfrey avbröt mina tankar.
”Du kan gå nu, om du vill, men jag skulle hålla mig borta från den där balen.”
Jag nickade frånvarande och gick därifrån med rynkad panna.
Korridorerna i slottet var fulla av folk. Glada och upphetsade röster ekade överallt. Bara de elever som var för unga för att gå på julbalen (alltså förstaårseleverna, andraårseleverna och tredjeårselevera) såg sura ut. Jag plöjde lätt genom folkmassan, för nästan alla väjde undan för mig. Jag hade inte hunnit sminka mig innan jag lämnade sovsalen den morgonen, men ingen kastade två blickar på mig. De var för upptagna med sitt prat om julbalen, och juldagen som skulle vara dagen efter.
Jag var förlorad i tankar, och såg mig inte för förrän jag gick in i någon.
”Ursäkta.” mumlade personen, och jag tyckte att jag kände igen rösten. Jag tittade upp och blev förvånad.
Framför mig stod Pete Cam, som jag hade sett på mitt nattliga strövtåg. Jag var för överrumplad för att hinna säga något innan han gått iväg. Jag hade alldeles glömt bort att han också var en elev på Hogwarts. De enda minnena jag hade av honom var att han hängde med Blaine, killen som retat Nicholas förut.

Jag hade missat frukosten, då jag varit i sjukhusflygeln, så jag var naturligtvis utsvulten vid lunchtid. Allt på bordet var som vanligt fantastiskt, men då jag var så hungrig verkade allt ännu bättre.
Efter lunch sprang alla tjejer till sina uppehållsrum för att göra sig i ordning, inklusive jag. Köerna till duscharna var oändliga, och schampot tog slut elva gånger, och varje gång var en av tjejerna tvungen att hämta en äldre elev som fick trolla fram en ny flaska.
Till slut hade jag ändå duschat och torkat mitt hår (med en liten användbar trollformel professor Flitwick lärt mig). Jag började prova att sätta upp det i lite olika frisyrer, men ingen av de blev bra. Runt omkring mig sprang alla tjejer runt och skrek, fixade håret på varandra eller provade skor. En blond flicka började gråta av stress och snyftade till sina kompisar, som satt och tröstade henne, att hennes pojkvän säkert skulle glömma bort henne och balen.
Jag kände mig ganska nervös själv, men visade det inte. Jag hade fått mycket erfarenhet av att behöva hålla ansiktet uttryckslöst. Eftersom det fortfarande var väldigt tidigt för att börja klä upp sig (klockan var ungefär 15.20) så tog jag upp min bok och försökte slappna av.

Någon ruskade omilt om mig. Jag satte mig käpprakt upp och såg in i ett lite förskräckt ansikte. En tjej med mörkt, slingat hår tittade ner på mig.
”Klockan är halv åtta, tyckte det var bäst att väcka dig... Julbalen startar snart.” sa tjejen.
Jag fick panik. Hur kunde jag bara somnat så där?! Jag hoppade ur sängen, sa ett snabbt tack till den mörkhåriga flickan och började rota i min koffert. Sovsalen var nästan helt tömd, för alla hade gått för att möta din dejt. Jag hade lite mer tid på mig, för jag skulle träffa Nick klockan 21.00.
Till slut hittade jag vad jag hittade: en liten väska med mitt finaste smink i. Jag rusade till badrummet och sköljde bort tröttheten ur ansiktet med vatten. Sedan började jag sminka mig så bra jag kunde, med svart ögonskugga, mascara och mörkrött läppstift. Håret fick sitta i en ganska slarvig knut (som var ett resultat av en misslyckad ordentlig knut), med några slingor spontant hängandes.
Jag blev faktiskt ganska nöjd. Det såg proffsigt och fint ut. Jag gick ut ur badrummet, hämtade den stora, vita påsen och tog ut klänningen. Snabbt drog jag på mig den och rätade till fjädrarna på kjolen.
De få som var kvar i sovsalen, de som antingen inte skulle gå eller skulle möta sin dejt senare, kastade inte två blickar på mig. De var för upptagna med att få på sig sina egna klänningar eller att spela trollkarlschack och gnälla över att de inte kunde gå.
Jag satte på mig skorna, rättade till klänningen och sedan satte jag mig på sängen och tittade otåligt på klockan. Hade det varit klokt att sätta på sig klänningen så tidigt? Klockan var bara 20.07.
Just då knackade det välbekant på fönstret. En av tjejerna öppnade och en tilltufsad gråspräcklig uggla flög in med ett brev fäst runt benet. Med förvåning såg jag hur den satte kurs mot mig, och satte sig på min säng med benet utsträckt. Jag tog brevet och ett ögonblick sedan flög ugglan ut ur sovsalen.
På brevet stod det:

Kimberlie,
Kan vi inte ses klockan 20.30. istället? I entréhallen, som vi sa.
// Nicholas

Med en lättad suck ställde jag mig upp, borstade av snön ugglan fört med sig från mitt överkast, och gick ut ur sovsalen.
Först var jag bara lättad för att jag slapp sitta i sovsalen och vänta, men sedan tog paniken över. Hade jag förberett mig bra nog?! Skulle jag klara av en hel julbal med mitt ex, som jag fortfarande var kär i, utan att göra bort mig totalt?!
Jag tänkte spela kylig och känslolös i början. Efter det... Det fick bero på hur det urartade.
Slottet var tommare än vanligt. Några enstaka förvirrade elever i balkläder gick runt, letandes efter platsen där de skulle möta sina partners, och några få rädda förstaårselever var påväg till biblioteket.
Nicholas var redan i entréhallen. Han verkade inte ha lagt märke till mig än. Han vred sina händer, och såg ut att vara väldigt nervös. Sedan lyfte han blicken och fick syn på mig. De mörka ögonen vidgades.
Han var klädd i en mörkbrun klädnad. Han såg väldigt prydlig ut, förutom det vitblonda håret som spretade åt alla håll, som vanligt.
Mina steg ekade mot det blanka golvet.
”Hej.” sa jag. Jag kände mig osäker och nervös, men visade ingenting i ansiktet.
”Hej.” sa han andlöst. ”Du ser, öh, jättefin ut.”
Jag fick anstränga mig för att inte rodna.
”Du med.” sa jag och nickade mot klädnaden. Jag kunde inte låta bli att kasta en liten road blick på håret.
Nicholas kinder blev lite röda, och hans händer började försöka släta till håret.
”Ska vi gå?” frågade han efter en stund av pinsam tystnad.
Lättad över att inte själv behövt att bryta tystnaden nickade jag och gick fram till honom. Han erbjöd mig sin arm, men stirrade misstroget på den som om han undrade vad han höll på med egentligen.
Jag lade min hand på den.
Vi gick mot Stora Salen, där julbalen skulle hållas. Nicholas flackade med blicken, och verkade väldigt nervös.
Dörrarna till Stora Salen var öppna. Det muntra sorlet innefrån var högt, och värmen och lukten av god mat var inbjudande. Ändå stannade vi.
Vi tittade på varandra, och jag tyckte luften verkade elektrisk mellan oss. Nicholas ögon var mörka, och även om han försökte dölja att han var nervös lyste oroligheten igenom.
Han var påväg att säga något, men ändrade sig tydligen.
”Kom.” sa jag, och log mot honom. ”Är det inte typ meningen att du ska eskortera mig in, du som bjöd mig hit och allt?”









Vad tyckte ni?

Bra!

Helgrymt! Förbannade krasch...

Jättejättejättebra! Svårt att beskriva med ord, så jag tummar den istället♥

SUPERBRA Du är en naturbegåvning på att skriva Fan Fictions (vet int om man stavar de så där men jaa.. ) FORTSÄTT I SAMMA TAKT *två stora tummar upp för dej*

Jätte bra!