Starka viljor och olika känslor

förstår inte vf folket inte kommer tro på dig, skola går ju ändå före allt och NV är en svår linje, min kompis gick den och hade ingen tid över till att ses nästan

lycka till på provet och lägg upp nytt när du kan och har tid

Oki, det blev lite kort. Men ni kanske gillar det lite grann ändå ;D



Kapitel 32


Peter


Peter satt i Gryffindors uppehållsrum och försökte plugga och komma ikapp med läxorna. Men han sneglade ständigt med en sorgsen blick bort mot Lily och James som satt borta vid eldstaden och myste tillsammans.
Han vände sig tillbaka mot sina böcker och avbrutna fjäderpennor. Han kastade en blick på Remus som, liksom han själv, ständigt lät tankarna glida iväg från läxorna.
Peter misstänkte starkt vem Remus tänkte på, för hans blick ständigt gled iväg mot Lily väninnor, och i synnerhet den där Jude Crick... Det verkade vara något på gång mellan de två.
Sirius visste Peter inte vart han var, antagligen tillsammans med Nadine...
Han drog suck samtidigt som han doppade en ny fjäderpenna i bläckhornet. Han hade ingen och den han var kär i var inte alls kär i honom.
”Hur går det Slingersvans?” frågade Remus plötsligt.
”Okej tror jag…” svarade han. ”För dig då?”
”Jag tror jag går och lägger mig.” svarade Remus. ”Jag orkar inte mer nu.”
”Gör så.” svarade Peter. Han kikade bort mot Lily och James och såg att de just hade börjat att kyssa varandra…
”Jag följer nog förresten med dig upp Remus!” sade han snabbt och rafsade snabbt ner allt i väskan.

Peter drömde oroligt den natten. Mörka drömmar med skuggor som skimrande ondskefullt grön som hade förföljt honom vart han än gick. Men trots att de hade varit läskiga, hade de varit vackra. Den gröna färgen hade varit vacker, men obehaglig. Till och med vissa av skuggorna hade varit vackra, vissa av dem hade varit Lily. Onaturligt vacker, med gnistrande gröna ögon och kristallskimrande hud.
Hon hade viskat saker, men det enda han mindes av vad hon sagt var hans namn. Mjukt viskandes och sen hade hon upplösts och ersatts av fler mörka skuggor som till slut fått honom att vakna, med pyjamasen drypandes av svett.
Han såg sig flämtandes omkring och upptäckte att de andra fortfarande sov och att klockan var efter två på natten.
Han lade sig ner igen. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom och adrenalinet pumpade i hans blod. Men han kände långsamt hur hjärtslagen blev lugnare och att adrenalinet sjönk när han andades lite djupare.
Lilys röst ringade fortfarande i hans öron, hans namn ringandes i öronen.
Han hade hört henne säga det någon gång förut, men aldrig som i denna drömmen. Hon hade sagt det med en… mjuk och kärleksfull röst.
En röst som aldrig ens varit i närheten av hans namn. En röst som bara skulle existera i drömmarna.
Han ville känna hennes hår mot hans kind, hennes varma kropp mot hans och hennes läppar…
Men vem försökte han lura? Inte sig själv, för han var en värdelös lögnare.
Lily Evans var ett värdelöst fall för honom. Det fanns ingen chans för dem. Och det fanns ingen annan. Inte för hans del.

Åh, vilken jobbig situation för stackars Peter

Poor little Peter. </3

För första gången säger jag det här; Stackarn! Stackars lilla Peter!

Nawwie lilla Peter!

Superbra

Bra!!!

superbra kapitel!

Men! Jag hade ju skrivit en kommentar... Men den är borta!? Äsch! Tänker inte skriva en till... Så det så... Eller nej! Jag gör ju det nu D: Skit också..........