När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai log roat, han undrade vad Rahl skulle göra, han visste att Rahl var en av de dödsätare som hade hög rang och han undrade vad som skulle hända
"Då över jag på dig. bara öva nu" sa han kallt och såg sen på Fai
"Du med" sa han
"Jag tänker inte göra något alls" sa han bestämt och Rahl såg på honom och höjde staven och Fai avväpnade honom och Rahl gav honom en örfil och tog tillbaka staven
"Gör aldrig om det där" sa Rahl och Fai såg argt på honom och mindes tiden från källaren
"Rör mig aldrig igen" sa han lågt och slängde crucio över honom och gick sen där ifrån argt. han slängde argt igen dörren och gick upp till sovsalen och la sig i sängen och drog täcket över huvudet och grät. alla minnen skölde över honom

Xenia såg efter Fai som lämnade rummet.
Och hon funderade på vad hon skulle göra, hon såg ner på Rahl och gick sedan därifrån.
Hon gick upp till tornet och in i killarnas sovsal, där hon hörde Fai gråta.
- Hur är det gubben?, sa hon mjukt och satte sig vid honom.

Fai hörde dörren öppnas och sen hörde Xenias röst och drog täcket över huvudet och skakade på huvudet
"Jag borde inte visat några känslor" sa han tyst och såg sen på henne och försökte säga något mer men kunde inte. han bara kände tårarna rinna
"Nej, jag vill inte" sa han och slog upp ögonen och stirrade rakt fram, han hade sätt Draco komma mot honom. han ville inte minnas det här igen

Xenia såg förskräckt på honom, hon hade aldrig sett Fai sådan.
- Men du, det ordnar sig, sa hon och tog hanns hand.
Xenia ville trösta honom, men hon visste inte hur hon skulle göra.

Fai såg på henne och skakade på huvudet "jag vet" sa han och försökte sluta gråta "de går över" sa han lågt, det gjorde det alltid. Fai hade mått så här förut och det gick alltid över, men det var alltid värst direkt efter slaget. han tog tag i Xenia och slog armarna runt henne
"Förlåt, du skulle inte behöva vara här eller se det här" sa han lågt

Xenia kramade om honom tillbaka.
- Men du, det är ju det jag vill, förstår du inte det?
Jag vill hjälpa dig, jag älskar dig Fai, så självklart är jag här för dig, sa hon tröstande.

Fai såg på henne och skakade på huvudet "du hade en hemsk barndom du med" sa han ara och torkade tårarna och satte sig på sängen "du kan inte hjälpa mig, det går över" sa han bara och log sen "jag älskar dig med" sa han till henne

- Inte som din, sa Xenia leende och såg på honom.
- Kanske jag inte kan, men jag finns här för dig, glöm inte det, sa Xenia lätt och log.
- Men så härligt då, att du gör det, blev nästan lite orolig, sa hon roat till honom.

Fai såg på henne "nej men den var ändå inte lätt" sa han och skakade på huvudet, han försökte att glömma sin barndom men vissa saker drog fram minnena igen
"jag är tacksam för det" sa han. "det är skön att ha nån här även om du inte kan göra något och jag vill inte att det ska vara nån annan än du" sa han och slutade darra och la sen huvudet på sned "varför blev du det" sa han undrande

- Kanske den inte ha vart, men det är inget jag tänker dra upp, sa hon leende och ryckte på axlarna.
Hon hade aldrig berättat hela historien för någon om hur hennes uppväxt hade varit och det tänkte hon inte göra heller.
Det räckte med att folk visste en del, som de trodde var hela.
Xenia såg på honom och log.
- Skämtade, det var inget jag var orolig för, sa hon lätt och kramade om honom.