(PM) En mugglare på Hogwarts

Jättebra

SuuuuuuupeeeeeeeerDuuuuuuuuuuupeeeeeeeer!!!!!!! Vill ha mer!

meeeeeeeeeeeeeer

Awesoooooooooooooooooooooooooome!

Nej! Trodde att det hade kommit ett nytt kapitel! Det kanske kommer fler snart!

jadå! håller på med ett just nu!

yay!

Ett hurra vore på sin plats! Till dig, menar jag
Man ska hylla en sådan fantastisk person som dig, du skriver fantastisk! Allt du skriver är bara perfekt - på sitt eget sätt. Du gav mig lust att fortsätta läsa Harry Potter-böckerna!

Kapitel 31
Någon höll min hand. Jag visste inte vem, så jag försökte slå upp ögonen. Det gick inte. Jag försökte röra på min arm. Det gick inte. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens spänna musklerna. Jag kände igen känslan och blev kall inombords. Inte igen, inte igen, inte igen, åh snälla jag vill inte igen. Jag hörde en dörr öppnas och stängas.
”Inget tecken på att vilja vakna?” frågade en röst. Pappa? Jag kände knappt igen den. Det var länge sedan jag hörde den. Men jag kände hur kylan i min kropp försvann. Om pappa var här måste antingen mamma eller Oskar vara den som tryckte min hand. Oskar är min lillebror och jag älskar honom väldigt. Jag försökte ännu en gång öppna ögonen men det var omöjligt. Jag ville sucka högt, men det gick inte heller.
”Nej tyvärr.” sa en röst. En ledsen röst. En röst som jag älskade, det var Oskar. Oskar min kära bror. Som jag önskade att jag kunde få honom att låta glad istället. Det gjorde ont att höra honom ledsen.
”Såja gubben.” hörde jag pappas röst. Jag kände sängen sjunka ihop och jag antog att pappa hade satt sig.
”Hon kommer att vakna. Någon gång kommer hon det. Jag vet inte när, vet inte hur. Men hon kommer att vakna. Det är en sak som är säkert.” jag kunde nästan se honom le uppmuntrande. Jag ville gråta. Men min kropp tillät det inte. Jag kände frustrationen stiga. Jag ville säga till Oskar att nu är det bra. Nu är jag vaken! Jag ville krama honom och pappa och säga att jag är tillbaka. Men hur jag än försökte så kunde jag inte så mycket som slå upp ögonen. Jag kände mig hjälplös. Jag låg i koma. Men ändå var jag i Harry Potter världen. Det gick inte ihop! Och det kändes som om det fanns ett svar som stirrade rakt in i ögonen på mig och att jag bara inte kunde se det. Plötsligt gick det en rysning igenom min kropp. Det kändes som om jag inte kunde andas. Jag anade vad som höll på att hända. Jag antog att jag inte känt så här förra gången för att jag var för upptagen med att skrika och sparkas. Jag höll mig lugn. Snart skulle jag vara tillbaka i Harry Potter världen. Och då ville jag inte gråta.

Jag kände att jag tungt landade på marken. Eller, på något sätt landade på marken i alla fall. Jag blev förvånad när jag kände hur trött jag var. och när jag kände smärtan i bröstkorgen. Faktiskt så hade jag smärta överallt. Jag hörde någon snyfta tyst och ville gärna öppna ögonen för att se vem och kunna trösta han eller hon. Men jag var för trött. Det var inte på samma sätt som när jag låg i koma på sjukhussängen i mugglarsammhället, jag kände mig helt enkelt utmattad. Jag kunde röra på mig. Men inte utan att det gjorde ont. Jag jämrade mig då jag darrigt försökte sätta mig upp. Det gjorde ont och huvudet snurrade. Vad hände? Jag mindes inte. Jag mindes inte… Jag höll på att tappa minnet! Det var jag säker på! Först kom jag inte ihåg vad som skulle hända, sedan kom jag inte ihåg vad som hade hänt alldeles nyss. Men varför? Jag hörde folk runt omkring mig prata. Kanske med mig, jag visste inte. Jag var alldeles för yr för att urskilja ord ur den konstanta ström av röster. Någon tog ett hårt tag om min haka och drog upp mitt huvud så fort och bryskt att jag fick sendrag i nacken. Han frågade något, men jag hörde inte vad. Han skakade på mig. Det gjorde ont. Jätte ont faktiskt. Jag jämrade mig högt. Någon ropade bakom mig. En flicka. Jag kände igen rösten men kunde inte höra vad hon sa. Hermione. Hon lät panikslagen. Varför då? Jag hade vaknat.
”Va ede?” jag hörde att jag sluddrade och att antagligen ingen skulle förstå mig. Små ljusfläckar dansade framför ögonen på mig. Mannen som höll i mig sa något igen. Jag visste inte vem det var. Allt var ganska suddigt. Jag tvingade mina ögon att fokusera. Jag tvingade mig själv att försöka förstå vad som hände. Mr Crouch höll i mig. Flera personer stod och såg på. Jag försökte lyssna på vad de sa.
”Nu får det verkligen vara nog!” hörde jag någon säga. Mr Weasley? Jag vände mig om och allt började snurra igen.
”Ser du inte att hon inte mår bra!” sa han argt. ”Och med all respekt Mr. Crouch, tror du verkligen att hon har gjort det där?” Mr Crouch släppte mig. Jag hann inte förbereda mig och ramlade rakt ner på marken i liggande ställning. Någon lyfte snabbt upp mig och försökte få mig att stå. Men vem detta nu var, så hade hon eller han definitivt inte styrkan för det. Jag svor över min egen hjälplöshet. Hade ont överallt. Särskilt i bröstkorgen. Vad var det egentligen som hade hänt? Jag visste inte. Jag bestämde mig för att inte fråga utan låtsas om som att jag visste. Annars skulle de väl skicka in mig på sankt mungos. Jag tog till all min styrka och lyfte upp mig själv med hjälp av personen som höll i mig.
”Kan du stå upp själv?” sa personen som höll i mig. Hermione. Såklart.
”Ja.” ljög jag men tog ett fast tag om hennes hand för att inte falla. ”Det kan jag.”

Bra! Så spännande! Jag är så orolig för att hon inte ska vakna upp igen ur komat och komma till mugglarvärlden ... Varje gång ett nytt kapitel kommer sitter jag fastklistrad vid datorn med ungefär den här minen: