Förändrad värld Lupple & Medi

"Jag vet. När jag är frisk sa jag." Sa hon och lutade sig mot honom.
"Jag ska itne fråga om saker. men skulle du kunna läsa för mig igen?" Hon såg på honom.

"Sen ska vi hämta bebisarna. Jag kommer ta den stora bilen så deras säten kan knäppas på."

Hon lyssnade och nickade. Lyfte på bitarna och studerade dem.
"Jag förstår."

"Jag håller med. Men vi måste tala..." Han hann inte mer innan Miriam log.

"Då tar jag med honom. Hur är det med Charles då? Om han är frisk nog tar jag honom med. Jag kan köra bilen."

Han flinade lite. "Jag kan läsa." Log han och plockade upp boken och började läsa ännu en gång.

Allie nickade och klev snart in i badkaret och satte sig i det varma vattnet.

"Du får börja." Log Jimmy efter att ställt i ordning spelplanen.


Lathan såg på henne. "Vet Charles om att Allan ska bo på samma ställe? Är det verkligen klokt att låta de bo tillsammans?" Frågade han och såg vänligt på Miriam. Alexander funderade lite. "Jag skulle vilja intervjua honom först. Men jag tror inte riktigt han är redo." Sa han ärligt.

Hon slöt ögonen och lyssnade på hans röst. Det var så sövande och hon såg sedan på honom.
"Kan du läsa greven av monte cristo sen? Jag äskar den boken."

Han satte sig bakom henne och lade armarna om henne.
"Och de kan sova i vårat rum.." Viskade han.

Hon tog tärningarna och slog och började spelet. Hon log sedan.

"Då låter vi Charles vara kvar och jag tar min bror bara. Det är ingen fara.." Sa hon och såg oroad ut.
"Men jag är så tacksam att ni inte har dödat honom."

Han nickade. "Det kan jag göra." Lovade han och fortsatte sedan att läsa.

Allie fnissade till. "Menar du det? Åh då måste jag stanna här och ordna i ordning rummet. "Sa hon lyckligt.

Alexander nickade sakta. "Det låter bra. Han behöver vila mer." Sa han lugnt. Lathan nickade sakta. "Jag är tacksam att du tar ansvaret för honom." Sa Lathan. "Hans dagsring har min son Dorian. Jag föreslår att vi har kvar hans ring med oss. När han är värdig den igen, när han gjort bot så lämnar vi gladeligen över den själva. Detta för att inte fresta Allan?" Föreslog Lathan.

Hon vände sig om så hon låg och såg på honom och blickade sedan upp i taket.

"det låter som en bra plan. Vi kan ju ta ett av de tomma rummen om du önskar. Vi öppnar fönstret och dammsuger riktigt noga. Dammar så de inte nyser."

"Jo det låter bra. Saknar han ett finger eller har jag missat något?" Frågade hon sedan.

Allie skakade på huvudet. "Om de ska ha ett av de tomma rummen behöver jag mer tid. Då måste jag inreda det helt riktigt åt dem." Sa hon allvarsamt. "För inatt får de sova här. Om de är hos oss nästa fullmåne. Då ska jag ha ordnat ett rum." Log hon lyckligt.

Lathan log svagt, nästan roat. "Din bror kidnappade min sons fru, Halo. Min son är väldigt beskyddande gentemot Halo. Så han skar av honom fingret och tog hans dagsring och hans slavar. "Förklarade Lathan.

"Ska de sova i badrummet?" Frågade han lite retsamt och smekte hennes kind och lade en hand om henne.
"Vet du vad? Jag älskar dig. Jag tror Halos första rum är dugligt. nej det är ju bara massa kläder." Han suckade.
"Jusses hon har mycket kläder."


Hon slog handen för ansiktet.
"Så det är därför. Jag ber så mycket om ursäkt. Jag kan säga att behåll människorna. De är inga slavar. Men kan jag få fingret? Utan ringet självklart." Hon såg ner.
"Jag vill gärna itne han lider."

Allie skakade på huvudet. "Jag vet precis vart de ska bo. Du får inte veta förrän det är klart." Sa hon med ett strålande ansiktsuttryck. Hon såg det framför sig. Hon ville nästan börja redan nu.

Lathan såg på henne och sedan på Alexander. "Vart är fingret?" Frågade han på ett uråldrigt språk och Alexander försvann några minuter innan han kom tillbaka och gav henne fingret.

"Vi skulle ju bada först. Sen får du fixa. Vi kan bada i en halvtimme?" Sa han och lutade sig tillbaka.

Hon tog emot fingret och såg ner.
"Han har kämpat så hårt. Att han ens lever är ett under."

Rhiannon vaknade till och öppnade ögonen.
"Det börjar bli lite kallt. Skulle du kunna stänga? " Hon lade handen mot sin panna för att känna efter om hon hade feber.

Allie skakade på huvudet. "Nej vi kan bada i tio minuter." Sa hon ivrigt. "Jag måste börja planera Tristan." Förklarade hon. Som om det var ett plus ett.

Alexander nickade. "Jag tror han inte behöver kämpa mer nu." Viskade han mjukt.

Rafael stängde igen fönstret och log. "Du har inte feber. Alexander har visat hur jag ska kolla det." Sa han stolt.