prs yehet & kkaebsong

Joshua morrar lätt, kanske han borde ha nafsat till Yaosu igen nu när han inte ens är tacksam över att han ångrar sig. Kanske det är lite löjligt, men han blänger mot den äldre, innan han kravlar upp för att sätta sig i Weimins knä. Ja, sjuttonåringen förtjänar gos och mys. Ner gosad i Zihaos tjocka päls, där han faktiskt hör hemma, slickar han försiktigt Weimins finger, innan han lägger sig ner i en liten hög.

Jo, nu var åtmsintone en av Xie bröderna nöjda och belåtna. Weimin slingrade armarna omkring de två fluffbollarna och rullade ihop sig till en liten boll. Jösses, ibland såg han verkligen ut som en liten gräddbakelse, med de rosiga kinderna och mjuka dragen i ansiktet. Extremt olik Zihao själv, som varken hade mjuka drag eller speciellt rosiga kinder. Eller jo, när Joshua gav honom komplimanger kunde de ju faktiskt bli blossande röda.
”Ni är väldigt söta båda två, även om Joshua är mycket snällare”, mumlade han sömnigt och gäspade stort. Gosigt.

Blicken vilar på sjuttonåringen, jo han är väldigt söt, de mjuka dragen är väldigt olik de två äldre storebröderna. Dock har de alla tre rätt labila humörsvängningar rätt ofta, tyvärr. Med en liten gäspning drar Joshua Zihao intill sig, bara för att lämna en liten puss på den mörka, söta nosen.

Det var inte precis en överraskning att Weimin somnade, där han låg med armarna slingrade om de andra två. Fortfarande extremt gulligt, herregud. Men Zihao hade inte någon tid över till att betrakta gräddbakelsen, utan han var fullt upptagen med att glo på Joshua. För det var nittonåringen som var hans ögonsten, inte den yngre brodern - även om han också var väldigt söt till och från. Med ett litet pipande, eller snarare gläfsande då tjugoåringen inte direkt kunde pipa, följde han Joshuas exempel och drog tungan över nosen på den andre. Väldigt underligt, snart skulle hjärnan troligen koka över.

Med ett nöjt leende klappar Joshua försiktigt tassen mot den äldres lurviga kind, innan han börjar lämna små pussar över hela honom. Dock hinner han inte med mycket, då en nyfiken Jordan slagit sig ner bredvid och dragit Joshua intill sig med en väldans kraft.
"Så du lyckades, hmh.." påbörjar han, och börjar genomsöka sin väns tjocka päls.

Nej, det är min Joshua och min tur att gosa. Som den stora barnunge Zihao var, kravlade han sig upp över Jordan och placerade huvudet över nittonåringens. Min Joshua, min, min, min. Rationellt tänkande, vad var det? Host.
”Men Zihao”, gnällde Weimin, som nu blivit övergiven. ”Jag fryser”, fortsatte han och kröp även han över Jordan. Stackars Jordan förresten, det kan inte ha varit det här han väntat sig när han fiskade åt sig nittonåringen.

Jordan låter blicken glida mellan den stora, lurviga vargen, och den trötta lillebrodern.
"Jösses..." muttrar han och håller upp Joshua framför sig, händerna om bakbenen så att han kan se den lurviga pälsen. "Du är väldigt populär när det kommer till gosande." påpekar han till sin vän, granskar Joshua som börjar nafsa löst i hans fingrar. Försiktigt släpper han ner honom, och Joshua faller ner mot Zihao.

Ett bra tag efter att Jordan släppt ner Joshua, låg Zihao och morrade upp mot inkräktaren som stulit nittonåringens uppmärksamhet. Det verkade lite som om tjugoåringen sakta men säkert tappade sig själv i och med att tankarna gick i simplare, mer primitiva banor.
”Vill du att jag ska bli arg på dig igen eller? Sluta morra åt Jordan, det är inte precis som om han tänker kidnappa Joshua. Och om han gjorde det, hade han nog kunnat ta sig ur den situationen utan din hjälp.”

Det verkar som att Zihao blivit mer upprörd över Jordans inspektion än Joshua själv, vilket är både rätt underligt och gulligt på en och samma gång.
"Jag har bara inte sett en fjällräv innan, han är ju så gosig." gnäller Jordan och låter huvudet falla på sniskan, medan fingrarna kliar Joshua försiktigt bakom öronen. Joshua själv börjar försöka reda ut några tovor i Zihaos päls, gosigt.

Men Jordan försöker stjäla Joshua, gnällde Zihao högljutt. Däremot måste det bara ha låtit som en massa gälla gläfsanden och små skall. Väldigt bedårande men samtidigt extremt irriterande. Livet vart så mycket svårare när man inte kunde tala, vilket även fästmannen snart skulle börja inse. Skönt att inte vara ensam om den saken faktiskt.
”Jaja, fortsätt tjuta du, vi alla förstår precis vad du vill ha sagt”, muttrade Yaosu borta från fåtöljen. Han himlade lite med ögonen innan han vände blad i sin bok. Alltså varje gång tjugotvååringen öppnade munnen, blev dennes två år yngre bror mer oxh mer vredgad. Däremot var det svårt att fortsätta vara sur, speciellt eftersom Joshua pillade med tovorna i pälsen på honom.