De utvalda

Ethan blundade ett tag innan han tog Elethas hand och reste sig. "Kom så går vi". Han gick in i skogen, snart syntes inte herrgården utan bara skogen och ån.

Eletha följde med honom, som de var ett och inte kunde vara från varandra. Hon kunde hjälpa honom med allt fler saker och umgicks med hans söner mer än vad Vina gjorde. Hon var mer en mor och fru, fast så aldrig kunde bli.

Ethan drog av sig skjortan och sina byxor och klev ner i ån och suckade åt den behagliga kylan. Han slogs plötsligt av ett minne...
För många år sedan, han och Eletha i en å, män hade försökt stjäla deras hästar och han hade dödat några av dem...
Ethan var blek nu och fast i minnet, han hade nästna glömt bort det helt.

Eletha drog av sig kläderna och sjönk ner i vattnet så hela hon var under då hon åter kom upp till ytan såg hon en blek Ethan.
"Hur är det?" sa hon och kom fram till honom.

"Jag...jag dödade dem!" stammade Ethan och såg chockad ut. "Jag är ett monster!". Han tog sig om huvudet och blundade.

"Va? Vilka" sa Eletha oförstående och såg sig om. Ethan hade väl dödat många men ingen nu? Hon la armarna om honom i en kram.
"Dödat har du, men monster är du inte." sa hon lugnt.

"De första jag dödade, männen i skogen" sa Ethan och lät förtvivlad och kramade hårt om Eletha. "Det var länge sedan nu...Men jag hatar det än...".

Eletha nickade, "Jaha, dem." sa hon och kramade om honom tröstande, vad mer kunde hon göra? Det var evigheter sen och Eletha mindes det inte.

Ethan insåg att han nog verkade fånig. "Förlåt mig...Det har hemsökt mig bara...Förutom mannen som hotade dig är dem de enda jag dödat...".

"Vilka män?" sa Eletha undrade. Hade han inte dödat mer än så? Det var ju tack och lov det. "Jag är glad att du inte dödat fler." log hon ömt.