prs yehet & kkaebsong

"Fjällräv... gulligt va?" berättar Joshua med en liten rodnad över kinderna, och ett skyggt leende över de fylliga läpparna. "Jag ska försöka hålla mig till att nafsa dig i öronen.. även om din svans är väldigt yvig och fin." Jo, precis som Zihaos päls som varg är svansen ytterst varm och gosig, orättvist. Försiktigt låter han sina händer att glida upp mot den äldres kinder, och stryker tummarna över den sköra huden.

”Hade det på känn faktiskt, med tanke på hur sjukt gullig och smart du är i vanliga fall”, utbrast tjugoåringen glatt och virade armarna omkring Joshua. ”Då kan du ge fan i min päls från och med då i alla fall”, fortsatte han med ett litet skratt och skakade därefter genast på huvudet. ”Nej förresten, älskar när du pillar med min päls, sluta aldrig med det.” Nej, om nittonåringen slutade göra det betydde det att han inte skulle ge Zihao lika mycket uppmärksamhet. Och det gick ju inte för sig. ”Kan du visa mig, eller måste du fortfarande ha hjälp eller något?”

Jo, rodnaden växer ännu lite grann av Zihaos små komplimanger, jösses.
"Jag kommer fortsätta med din päls även om jag får en egen.. du som varg är mycket större än mig som fjällräv, det finns en hel del att tovor att reda ut." påpekar Joshua med ett leende och gömmer ansiktet tätt intill den äldres bröstkorg. "Jag kan nog visa.. dock måste jag träna på att stanna kvar i den längre. Plus har jag inte skrivit in mig hos ministeriet än, känns rätt riskabelt att göra det nu när det kryllar med dödsätare där.." mumlar han och sträcker lite på sig. "Men vill du se?"

Samtidigt som Joshua började prata om det där med dödsätare, skuttade Zihao upp från sängen och drog ner rullgardinen över fönstret.
”Så, nu kan de omöjligt se någonting”, kvittrade han och sköt därefter igen dörren till sovrummet. ”Och nu kan inte Weimin komma in och störa”, fortsatte han och slängde sig ner över sängen med ett litet tjut. ”Nu finns det ingenting som hindrar dig, så kör på”, kvittrade tjugoåringen och rullade över på mage, med benen viftandes i luften. Jadå, nu hade han blivit väldigt exhalterad helt plötsligt. ”Men du får inte bita i min svans, glöm det.”

Joshua kan inte hindra sig själv från att skratta av den äldres reaktion, även om hjärtat känner sig alldeles varm och sårbart över det.
"Du är väldigt söt, vet du det?" påpekar nittonåringen med ett varmt leende, innan han ställer sig upp och lämnar en kyss på Zihaos läppar. Med ett leende fortfarande glittrande på läpparna, tar han ett djupt andetag, innan han finner sig själv i en helt annan kropp. Mycket mindre, mycket lurvigare.

”Men herregud, lägg av Joshua”, gnällde Zihao och kikade storögt över sängkanten. Okej, det där var typ det absolut gulligaste han någonsin sett i hela sitt liv - och det var faktiskt inte att gå till överdrift. Nittonåringen var så sjukt mycket vackrare än de rävar han själv lyckats få en glimt av. Extremt gullig också för den delen. Med ett litet retsamt flin på den smala läpparna, fiskade han upp den yngre i famnen och lade sig därefter raklång över sängen. ”Din päls är mycket finare än min, fan vad orättvist”, gnällde han högljutt, precis som en avundsjuk unge.

Med ett litet gnällande, som nu låter en hel del ljusare än innan, och mycket mer hundaktigt, slickar Joshua sig om sin lilla tass. Det är synd att han inte kan svara den äldre, för det vill han verkligen. Med stora ögon trampar han försiktigt omkring på Zihaos mage, innan han ligger sig tillrätta och stirrar upp på honom. Nu vill han själv bli klappad. Med en liten gäspning slickar han försiktigt på tjugoåringens hand.

”Förstår du nu varför jag hela tiden vill att du ska klappa mig?” Undrade Zihao roat och kliade Joshua förstrött mellan öronen innan han drog fingrarna längsmed ryggen, över den mjuka pälsen. ”Alltså, Joshua”, började han därefter gnällande och slingrade armarna omkring nittonåringen. ”Du är så sjukt gullig och vacker och jag vet inte vart jag ska ta vägen”, fortsatte han ylande samtidigt som tårarna började spruta ur ögonen på honom. Herrejösses. ”Mitt hjärta smälter..”

Det är lite svårt att veta hur han ska reagera i dessa lägen, nu när Zihao börjar gråta och säger så fina saker. Dock känner Joshua klart och tydligt hur en rodnad stryker sig över kinderna, även om nu det inte syns pågrund av pälsen. Försiktigt tassar han upp på den äldres bröstkorg, sträcker lite på sig och börjar slicka bort tårarna som dalar ner från hans kinder. Underligt? Kanske lite.

Att Joshua började slicka bort tårarna som rann nerför tjugoåringens kinder, gjorde tyvärr inte saken bättre. Ännu en gång tjöt han i högan sky och tårarna sprutade värre än någonsin.
”Mitt hjärta går sönder”, ylade Zihao och drog nittonåringen till sig, slingrade armarna omkring honom och begravde ansiktet i den löjligt mjuka pälsen. ”Vänta du bara tills jag får en chans att gnaga på dina öron, din lilla lurvboll”,
Fortsatt han kuttrande.