Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona la armarna om sig själv och såg på Niel. "Men...Du kommer bara göra mig illa igen, varför Niel?" Mumlade hon osamanhängande. Men pågrund av sin rädsla för honom.kom hon.fram för att inte bli slagen.

Niel suckade. Han gick fram de sista stegen och lyfte henne i sin famn. "Nej Mona, kom nu!" mumlade han.

Mona darrade men lät han lyfte henne. "Okej...". Hon blundade.

Niel höll henne försiktigt, hon kändes så bräcklig. Han kom ner till båten och började ro. Som tur var hade skeppet råka åka in i kajaken precis då de kommit i den och de fick en ordentlig fart mot fastlandet.

Mona kurrade ihop sig då hon kom i båten. Hon såg på Niel då han rodde. Först slog han henne och nu visade vänlighet? Hon somnade tillslutvutmattat i båten, vaggad av vågorna.

Niel rodde i flera dagar. När de kom tillbaka var han halvt död, liksom Mona. De hade varken kunnat äta eller dricka, bara vattnet i sjön som var smutsigt. När de kom fram sjönk Niel ner vid Mona. Han var vagt medveten om hur en massa människor hittade dem och bar dem till sjukstugan närmast.

Mona var hungrig, trött och törstig. Hennes sår började bli dåliga och hon hade knappt pratat med Niel. Då de hittades så var hon avsvimmad.
En dag senare vaknade hon upp. Hon låg i en säng, omplåstrad och ren. Då kunde man se hur mager och blek hon var. Bredvid henne i en annan säng låg Niel.

Niel låg än medvetslös. Läkarna längre bort pratade. Det verkade som om köttsjukdomen hade spridit sig. Det röd strecket gick upp på hans hals nu. "Han kanske inte överlever! Så varför slösa tid på honom?" mumlade en av läkarna.

Mona hördr läkarnas ord. "Nej! Han får inte dö!". Han hade gjort henne men hon älskade honom än.

En av läkarna såg upp på Mona. "Han är så gott som död redan. Man kan se hur såret växer, så fort går det. Om några timmar har bakterierna kommit till hans hjärta och då finns inget att göra."