prs yehet & kkaebsong

Joshua låter sin kropp falla tillbaka mot madrassen med en djup suck, jo han är väldigt trött. Med blängande ögon slår han lätt till Zihao på armen.
"Om du gör det, kommer jag bli jäkligt förbannad på dig, ska du veta." varnar han och drar ner Zihao bredvid sig. Om nu nittonåringen ska ligga där alldeles sjuk, så ska hans fästman ligga bredvid honom. Klart slut.

”Men tänk om jag verkligen vill gå ut och göra det då? Och tänk om jag faktiskt hittar någonting fint, som ett gammalt ben eller något”, sade han med ett retsamt flin och slog armarna omkring nittonårigen. ”Äsch, jag driver med dig”, försäkrade tjugoåringen och lämnade små pussar över de rosiga kinderna. ”Hur stort område omkring huset är skyddat förresten? Så att jag, som har en tendens att ränna omkring precis överallt, vet.” Det skulle var aväldigt olyckligt om lilla Zihao satte sin fot utanför gränsen och blev tillfångatagen. För det skulle mycket väl kunna hända.

"Då får du behålla dina fynd för dig själv, jag behöver dem faktiskt inte." berättar Joshua med ett leende, innan han borrar ner ansiktet hos Zihaos tjocktröja. Än en gång börjar han smått gnaga på det varma tyget. "Åh.. femtiometer ungefär." förklarar nittonåringen, jo det är nog bra för dem allihop att förstå det. Så att inget oönskat inträffar.

Tjugoåringen rynkade lite på näsan och knäppte till den yngre i pannan.
”Hörru, du får inte bita sönder min tröja”, knorrade han och skakade på huvudet. ”Och eftersom du inte riktigt har greppat det ännu..du får inte bita i mina lurviga öron. Varför vill du ens det? De är täckta med päls som du säkert får i munnen. Usch”, fortsatte han och rös till, vilket ledde till att han kröp ännu närmare Joshua. Lilla Zihao, bra logik. ”Femtio meter..totalt eller?”

"Men Zihao.." gnäller Joshua och sätter istället tänderna in den äldres hals.. rätt åt honom. "Dina lurviga öron är gosiga! Jag såg att du nafsade i Harus öron, så varför får inte jag nafsa på dina?" Frågar han med kisande ögon, jösses vad barnslig han är.. Aja, mysigt iallafall. "Femtio meter totalt? Nej.. Femtio meter från trappen till dörren, utåt, så ner till sjön ungefär. Sen är det lika dant på varje sida av huset."

”Grejen, lilla Joshua, är att det gör ont när du bokstavligen sitter och gnager på dem. Det är liksom bara brosk och tunn hud”, förklarade Zihao och sköt ut hakan. ”Å andra sidan är det väl ungefär samma sak som ett vanligt öra..men mina öron är känsliga, okej?” Fortsatte han buttert. Med putande läppar började han pilla med tyget på Joshuas tröja, drog fingrarna utmed materialet fram och tillbaka. ”Femtio meter som radie alltså?” Undrade han efter en stuns och nickade för sig själv. ”Det är ett ganska stort område.”

"Men vad ger dig rätten att bita Haru i örat, när det uppenbarligen gör lika ont för honom?" frågar Joshua med rynkade ögonbryn, medan han knäpper med fingret mot Zihaos panna. "Tänkte att vi måste kunna vara ute lite, även om vi inte vill bli sedda av dödsätare, förstår du?"

Tjugoåringen ryckte på axlarna med ett lätt skyldigt ansiktsuttryck.
”Jag har egentligen ingen rätt att bita Haru i öronen, men till skillnad från mig, så verkar han inte direkt ha någonting emot det”, påpekade Zihao och såg fundersamt på Joshua. ”Om det nu är så jävla viktigt får du väl bita mig i öronen i alla fall, men det är inte mitt fel om du börjar spy upp en massa hårbollar förr eller senare”, fortsatte han med en grimas. Usch för hårbollar. ”Jo, det var nog en ganska klok idé faktiskt..”

Med stora ögon stirrar Joshua på den äldre, innan han drar Haru intill sig och gömmer ansiktet i den lurviga pälsen.
"Han är snällare än dig," påpekar han skämtandes medan han puffar upp sina kinder något ytterligare. "Jag får nafsa honom i hans lurviga öron.. jättegosigt."

”Det är han inte alls. Hans pussar är inte ens i närheten så bra som mina är”, knorrade Zihao surt. ”Och Haru förstår inte ett ord av vad du säger hälften av tiden, vilket jag gör”, konstaterade han därefter stolt och såg sådär uppnosig ut igen. Egentligen had ehan väl ingen rätt att hylla sig själv direkt, men men. ”Mina öron är faktiskt större än hundens också och mycket mjukare..säger vi.” Jo, tjugoåringen kunde åtmsintone försöka. Det var bättre än ingenting.