prs yehet & kkaebsong

Jo, de behöver nog tillbringa lite tid för dem själva och sina hobbys, så att de inte kväver varandra helt och hållet. Joshua ska precis öppna munnen och svara, när han inser vad det är Zihao har sagt, och börjar skratta tyst.
"Är det roligt Zihao?" Frågar han roat och kravlar sig över tjugoåringen så att han sitter gränsle över honom. "Vi måste hitta en hobby till dig..."

”Om det gör saken bättre så är jag faktiskt ruskigt bra på att gräva hål”, kved Zihao och kisade upp mot Joshua, trots att synen var alldeles dimmig av alla tårar som sprutade ur ögonen på honom. Jo, det var minst sagt väldigt roligt. ”Men det finns ingenting jag är bra på direkt..kunde spela piano förut men tror inte att vi får plats med ett pinao någonstans här”, fortsatte han fundersamt efter att han slutligen lugnat ner sig. Med ett litet morrande läte, slingrade han armarna omkring nittonåringen och drog honom bestämt till sig, för att slutligen pressa sina läppar mot den andres fylliga.

"Jodå, jag tror säkert att du är riktigt duktig på det, men tycker du att det är roligt då?" frågar Joshua roat medan fingrarna glider upp till den äldres nacke. Det är ju så att det viktigaste är att Zihao ska ha det roligt, inte tvinga sig själv till att göra någonting. "Hmh.. jag tror vi kan fixa ett piano på ett eller ett annat sätt." lägger han till, men tystnar tvärt för att besvara den kittlande kyssen. Med händerna på tjugoåringens axlar flyttar han sig närmre i knät på honom.

Var det inte Joshua och Zihao som varit extremt känslosamma och ledsna för mindre än fem minuter sedan? Det var lite svårt att föreställa sig, då de ännu en gång var slingrade omkring varandra.
”Även om du inte tror på det, så är det extremt roligt att gräva hål ibland..man kan ju hitta maskar och en massa andra roliga grejer”, mumlade tjugoåringen och gled med händerna längsmed den yngres rygg. Nej, de skulle inte göra slut. Aldrig. Punkt slut. Förhoppningsvis kände Joshua likadant.

Ett leende stryker sig över de fylliga läpparna som bara vilar någon millimeter ifrån Zihaos egna.
"Tyvärr är jag inte lika förtjust i maskar som du kanske är... men det gläder mig att de kan roa dig." viskar Joshua med händerna runt den äldres nacke. Jösses, vad deras förhållande går i vågor. Ena sekunden gråter de, andra sekunden kladdar de något förskräckligt på varandra. Men nittonåringen älskar det. "Vi ska aldrig göra slut.." lägger han till i tyst stämma, innan han pressar sina läppar mot den andres igen.

”Bra, då har vi kommit överens om det alltså”, mumlade Zihao och flyttade ännu en gång på händerna, från ryggen till de puffiga kinderna, allt eftersom kyssen blev djupare och mer intensiv. Snart skulle väl Yaosu komma in och skrika på dem för att de inte hjälpte till med lunchen. ”Och man kan faktiskt äta maskar om det kniper”, fortsatte tjugoåringen efter ett litet slag. ”Tänkte bara att det kan vara bra att veta vad som var befunnit sig i min mun.” Han skrattade ännu en gång till och lutade pannan mot fästmannens. Vilket underligt par de var.

Förskräckt stirrar Joshua på den äldre, en tydlig grimas över ansiktet.
"Zihao, nu förstörde du stunden helt och hållet." påpekar han med ett leende stryker sig över läpparna, jösses. "Levande maskar och rått kött... mums, verkligen."

Zihao putade med underläppen och gav Joshua en lätt anklagande blick.
”Vadå, vad är det för fel med att äta rått kött och maskar?” Undrade tjugoåringen buttert, trots att ett roat leende fortfarande dansande omkring över de smala läpparna. ”Fryser du? Du frös typ så att du skakade innan..” mumlade han sedan och strök med händerna över kinderna. De där kinderna, de slutade verkligen aldrig att imponera på honom.

"Det är faktiskt väldigt äckligt, ska du veta." påpekar Joshua sanningsenligt och lutar sig tillbaka från den äldre. Jo, fryser gör han definitivt. Hårstråna över armarna har rest sig, och hela kroppen fryser något förskräckligt, medan halsen gör hemskt ont. "Tyvärr, ja. Men jag klarar mig."

”Du klarar dig inte alls”, protesterade Zihao och kom upp på fötter, för att därefter sträcka ner händerna mot nittonåringen. ”Varför sitter vi ens på golvet? Du borde egentligen ligga i sängen och vila”, knorrade han missnöjt. När man var sjuk skulle man helt enkelt ligger nedbäddad under ett tjockt gosigt täcke, med en massa mjuka kuddar och en kopp med varmt te. Så var det bara, ingenting att diskutera om den saken. ”Kanske kan gå ut och gräva upp lite goda maskar och gråsuggor till dig..”