Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Klara nickade. "Jag lovar, jag tar hem henne till mig". Genast gick hon till övervåning för att kolla till Erin.

Kungen var tillslut nöjd och gick iväg, lämnade Mona blödandes och jämrandes på madrassen. Kungen hade sagt åt henne att hon inte fick gå däirfån, så hon kunde inte.

Niel tog sig igenom staden med häst. Flera sa att kungen farit till hamnen för att fiska, så dit red Niel nu.

Mona funderade vart hon var, i någon byggnad,
Som ingen kom in i utom kungen.

Det var tomt i hamnen.

Mona var ensam hela kvällen och natten sen innan hon satte sig upp. Hon tog sig upp ffån madressen. Hon skulle inte rymma, bara se sig om sa hon till sig själv medan hon med stapplande steg började gå mot utgången.

Niel suckade, vart var Mona?? Han fick syn på ett skepp, långt bort i horisonten. Var det där? Han tog risken och hoppade i en liten kajak. Han började paddla mot skeppet.

Då Mona kom ut möttes hon av solljus, och ljudet utav människor. Inte fören nu upptäckte hon att det gungade om dem, var de på havet?
Plötsligt ryckte någon tag i hennes hår. "Sa jag inte åt dig att stanna där inne?". Kungen drog tillbaka henne in.

Niel paddlade dagar i streck, men skeppet rörde sig också så det var svårt. Mat eller dryck hade han inte heller. Så när Niel kom fram var han hungrig, törstig, trött och sjuk.

Mona mindes inte mycket av dagarna som gick. Så fort hon vaknade var kungen där och plågade henne på nya sätt. Han gav henne mat ibland också, även om en del drycker fick henne hosta blod eller spy.
Denna dag vaknade hon som vanligt och han var där.

Niel klättrade in. Han gick runt i skeppet och letade efter Mona. En dörr var låst. Med möda sparkade han upp den. Där låg människor i sina egna spyor, sitt eget blod...de var alla hemskt skadade. Och mitt bland alla....Mona!