Sorgens tider [SV]

Tack ♥
_________________
Kapitel 62 - George Weasley

Jag stack upp till mitt rum, medans jag inte fattade vad jag hade gjort. Jag hade frivilligt tackat ja till att studera drakar under en viss tid med Charlie nere i Rumänien. Jag hade inte tänkt på att Fred var borta och att han inte skulle följa med. Inuti mitt huvud spelades scenen upp. Jag hade nickat åt oss båda, inte åt bara mig själv. Hur skulle jag kunna ta med en gravsten till Rumänien? Det skulle ju inte gå, och affären? Vem skulle komma på nya saker till den? Vem skulle styra vad alla gjorde? Trots att Lee kunde allt som behövdes utantill för att vara helt ansvarig för butiken, litade jag inte på att han skulle hitta på något nytt. Fast det skulle kanske inte jag göra heller, så varför anklaga honom för något?
Efter säkert timmar av ältande av hur dum jag hade varit hördes en hård knack på dörren. Sedan öppnades den.
"George, är du klar, vi måste börja åka", det var Charlie som sa det. Jag skakade på huvudet.
"Fem minuter" bad jag om, och jag fick fem extra minuter. Snabbt gjorde jag några trollformler, som gjorde att alla kläder och saker jag skulle tänkas behöva flög ner i en väska. På golvet låg nu en påse med vårat skolkgodis synlig. Jag plockade upp den. Såg på den och tyckte att jag kanske skulle få användning för det någon gång, och la därmed ner påsen i väskan.

Lite mer än fem minuter senare hade jag tagit min kvast och tagit farväl av familjen. Jag och Charlie sparkade ifrån marken och susade tillsammans med vinden bort därifrån. Bort ifrån välkända marker. Bort ifrån familjen, bort ifrån Fred. Bort ifrån allt. Bort ifrån England.
"Ehm Charlie, hur lång tid tar det att åka till Rumänien?" frågade jag.
"Fem dagar om vi måste stanna hela tiden, två om vi endast startar tidigt på dagarna och slutar sent på natten" skrek Charlie emot mig. Herregud, 2-5 dagar? Hur skulle jag klara det?
Jag höll blicken på Charlie hela tiden. Ökade han farten, gjorde jag det också. Just nu kunde jag inte undgå att skrika åt Charlie att öka farten lite till. Men han gjorde inte det, för enligt honom skulle vinddraget göra så att de istället skulle frysa för mycket. Timmar gick och det som jag kunde göra var att flyga med lite mer svängar, titta på Charlie bakifrån eller bara kolla på omgivningen, vilket var moln, himmel, mugglarflygplan och andra saker. Under oss var det nu ett nytt land. Frankrike. Skulle vi aldrig ta en paus? Min mage kurrade och jag frös så mycket att jag skakade, men som tur var hade ingen av oss behövt gå på toa än.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. :'

aaawe så bra ! om jag ska vara ärligt fick jag liiite tåårar

det var jätte bra men jag förstår George det måste vara svårt för honom men han kanske behöver en paus från allt och han kan ju alltid mata drakarna med skolgodiset xD

Meer

Kapitel 63 - Percy Weasley

Allting blev tomt, eller det kändes väldigt tomt. Det var ju trots allt 7 stycken, inräknat med mig, kvar i Kråkboet. I vad som kändes som timmar stod jag och såg bort emot det håll jag sett Charlie och George försvinna. Var kunde de vara just i den här minuten? Hur mådde dom? Hade något hänt eller gick allt enligt planerna? Det var många frågor som surrade och störde i mitt huvud medans kvällen kröp sig närmare.
"Percy, kom in nu, därute kan du inte stå hela dagen" bad min pappa. "Vi vet att du inte ville att George skulle försvinna härifrån också, men du får ju inte tillbaka honom snabbare om du står där hela dagarna". Pappa hade rätt. Det visste jag väl, men ändå så ville jag inte lyssna. Så han kom istället ut och bokstavligen drog med mig.
"Jag ville inte att han skulle åka heller, men vi måsste att George valde, eller blev tvingad, att följa med. Det här kan även bli en vändning för honom. Han kanske kommer sluta tänka på Fred lika mycket om han har något att göra" sa han till mig, och genast lät jag mig bli indragen i huset. Men jag stannade precis innanför dörren.
"Kom igen, Perce!" gnällde Ron, men flämtade snabbt och slog huvudet i bordet som han satt vid, men jag fattade inte varför.
"Vad?" frågade jag ovetandes, innan det gick upp för mig. Han hade kallat mig exakt den versionen på mitt namn som Fred använt i hans sista ord. 'Du skämtar, Perce. Jag har inte hört dig skämta sen-' där tog det slut, och jag kunde höra väggen sprängas, känna mig själv dunsa i stengolvet. Känna min oro över Fred när jag satte mig upp och såg honom ligga orörlig emot golvet, halvt begraven utav väggen som nyss fallit över dem. Jag kunde höra mitt skrik ('Nej Fred, nej!' , jag kunde se Georges ansikte då han såg Freds livlösa kropp. Jag kunde se alla tårar på de flestas kinder efter människor de älskade dött. Men alla hade varit starka, och fortsatt göra det som behövdes. Vi hade klarat att hålla undan det mesta utav sorgen just då, i de ögonblicken. Vi hade fortsatt göra motstånd emot dödsätarna, och vi hade klarat det. Det var jag stolt över. Men om jag inte skulle ha sagt att jag tänkte säga upp mig på ministreriet, så hade Fred aldrig börjat snacka, utan han hade fortsatt koncentrera sig på vad han skulle göra. Allt var mitt fel.