Ur ett annat perspektiv [SV]

bara vi får ett till kapitel nån gång, så

Japp bra, alla blir glada

17. Dumbledores oro

Olive kände med en duns hur hon landade på fast mark igen. Hon slog upp ögonden och drog ett djupt andetag av den friska luften. Hon såg att de stod utanför Zonkos skämt butik. Innan hon han blinka så var hon mitt inne i en gruppkram mellan Jim, Tim, hennes mor och far. Återigen slöt hon ögonen. Så här lätt på hjärtat hade hon inte känt sig på evigheter. Efter en lång stunds tyst kramande så släpte hon taget och kollade upp mot Dumbledore. Till hennes stora förvåning så såg Dumbledore allt annat än lättad ut. Hans redan rynkiga ansikte så ännu äldre ut än vanligt, och han såg mer bekymrad ut än hon någonsin hade set honom tidigare. "Professor Dumbledore...?" sa hon frågande och i samma ögonblick märkte hon att det saknades en person bland dem. Professor Galeata var inte där. Dumbledore hade lagt märke till hennes upptäckt och som svar på hennes fråga sa han " Det fanns ingenting vi kunde göra. I samma sekund vi kom ut genom dimman så träffade han henne rakt i bröstet med trollformeln."

Olive kunde inte få in det i huvudet. Galaeta, död? Det kunde hon bara inte vara! " Men professorn...?" sa Olive uttryckslöst. "Olive, jag är rädd att han bara blir starkare." Allihopa hade stått runt omkring dem och lyssnat till deras lilla samtal. Dumbledore suckade djupt och sade " Det är ingen mening att stå här ute och frysa, kom så sätter vi oss inne på Tre Kvastar. " Olive hade inte märkt det förrän nu, men hon kunde se att stora snöflingor sakta föll ner från himlen. Vintern var på väg. Dumbledore som redan hade börjat vandra nerför den lilla byn följd utav professor McGonagall vände sig om och sa " Eller ni kanske hellre står här ute?" som på signal så började genast samtliga medlemmarna i familjen White vandra efter dem i en rask takt.

5 minuter senare så satt de allihopa inne på Tre Kvastar med varsin honungsöl vid ett bord framför en sprakande brasa. Alla hade blickarna fästa på Dumbledore som tog ett djupt andetag och började sedan prata. " Det fanns en tid då jag inte var Hogwarts rektor. Det var då som Voldemort, eller Tom Dolder som han hette på den tiden, var elev på Hogwarts. På den tiden, så var han vad man kan kalla perfekt, antar jag. En mycket stilig pojke som charmade alla. Prefekt var han också, försteperfekt. Ingen trodde någonsin något ont om Tom, hur kunde en sån perfekt människa kunna göra nått som helst fel? Det var nog egentligen bara jag som kunde se vem Tom egentligen var. Han kom till skolan, som en till synes helt vanlig pojke. Men redan då hade han påbörjat det han är idag. När Tom gick sitt sjunde år på Hogwarts, så lyckades han tyvärr lirka ut er professor Horace en information, som han nu verkar ha tagit vara på. Inget jag beskyller vår käre Horace för såklart. Han var nog inte den enda som trodde att Tom inte tänkt använda informationen...", "Professorn", avbröt Olive, "vad exakt är det för information som Vol.. Tom fick reda på?" "Jag är rädd att jag tyvärr inte kan svara på din fråga Olive, inte just nu iallafall. Det enda jag kan berätta är att utan den informationen så hade han nog inte tagit sig så här lågnt. Jag tvivlar inte en sekund på att han en vacker dag skulle ha blivit vad folk kallar för ond. Men den dagen hade inte varit än på ett bra tag. Det är jag säker på." Dumbledore avslutade sin historia och en tystnad uppstod som endast avbröts av Jim som precis drack ur de sista dropparna ur sin honugsöl. Olive kände sig en smula irriterad. Det Dumbledore berättat hade varit mer förvirrande än klargörande. En tyst minut följde, och sen sa Dumbledore "Så, om alla har druckit upp sin honungsöl är det nog bäst att vi går tillbaka till slottet." Olive såg ned på sitt eget tomma glas samtidigt som hon reste sig upp. Alla följde hennes exempel, och plötsligt hördes ett väldigt högt ljud av skrapande stolar innan alla började bege sig mot utgången.

Utanför hade ett tjockt täcke vit snö lagt sig över hela byn. Det syndes inte ett enda fotspår så lågnt som ögat kunde nå. Alla de små husen såg så där väldigt hemtrevliga ut med det varma ljuset som sökte sig ut genom dem och speglade av sig på snön. Sakta så började de allihopa vandra tillbaka mot slottet, Olive tog tag i sin mammas hand. Varken hennes mamma eller pappa hade sagt någonting sedan de hade stått där på kyrkogården, och de verkade inte som om de hade några planer på att göra det nu heller.

När de var framme inne i slottet så var det Dumbledore som bröt tystnaden "Jag tror jag kan be husalferna att fixa ett par sängar in till lärar rummet så kan ni spendera natten där. Och jag tror att det är bäst om ni går och lägger er ni med." sa han med blicken vänd mot Olive, Jim och Tim. "Jag är säkra på att ni inte har sovit ordentligt på ett bra tag." Han hade förstås helt rätt, Olive kände hur hon var tvungen att kämpa för att hålla uppe sina ögonlock som plötsligt kändes så väldigt tunga. "Minerva, om du kan vara så vänlig att visa Mr- och Mrs White till lärarrummet så följer jag med de här upp till deras uppehållsrum." "Självklart." svarade professor McGonnagall med en aning mer skärrad röst än vanligt och sen vände hon sig mot Jen och Fred. Olive kollade upp på sina föräldrar som båda två tittade på var och ett av sina barn. "Godnatt mina änglar. " sa hennes mamma och kramade dem alla tre. Olives far följde hennes exempel och efter ett antal kramar så började de tillsammans gå uppför trapporna. Så småning om så skiljdes de åt och Olive, Jim, Tim och Dumbledore fortsatte att gå uppför alla de långa trapporna upp mot Gryffindors sovsal.

När de väl var utanför porträttet av den tjocka damen så var det Dumbledore som än en gång tog till ordet "Godnatt med er då." sa han och kastade långa blickar på dem alla tre. "Jag vet att ni har fått gå igenom mer än vad många i er ålder skulle klara av. Så just nu tycker jag att det enda ni kan göra är att gå och lägga er." Allihop nickade, sa godnatt till Dumbledore och klättreade in genom porträtt hålet. Inne i uppehållsrummet så fann hon Will och Alice sitta sovandes i de två röda fotöljerna som var placerade framför, den nu utbrunna brasan. Även om hon verkligen ville berätta för dem allt som hade hänt, så tyckte hon att de kunde vänta tills imorgon. Just nu behövde hon bara sova.

När Olive äntligen låg nedbäddad i sin himmelsäng så tog det inte många sekunder för henne att somna. Trots att det hade varit en jobbig kväll, så hade hon ändå fått tillbaka det som betydde mest av allt för henne.



Där fick ni ett riktigt långt kapitel! Hoppas ni gillar det!

Awesome!

Jättebra !
Du hade bara tre slarvfel Du har skrivit helre, inte hellre på ett ställe, på ett annat har du skrivit tilsammans istället för tillsammans och du har skrivit himelsäng istället för himmelssäng
Annars, awsome !

Åh, tack! Fixar det.
Sitter vid en dator med Internet Exploer just nu, och i vanliga fall har jag Chrome, och då kommer inte svarvfelen upp automatiskt. ^^

Aha, haha

jätte bra

Jättebra kapitel, du är superbra på att skriva! ♥

Tack sötisar! ♥