Prs med Wolf

Anaid stod förlamad en liten stund. Hon skämdes så enormt över att hon tagit med dem dit. När hon till sist lyckades röra på sig kunde hon inte se på varken Sham eller Rascal.
Hon skakade på huvudet åt Shams ord men svarade honom inte.
När de var uppe ur fängelsehålan fortsatte Anaid förbi hamnskiftarna utan ett ljud. Hon gick rakavägen upp till fjärdevåningens korridor och stannade inte förrens hon stod vid portrettet av hennes familj.
I en minut stirrade hon bara blint på sitt ansikte, men snart kunde hon inte hålla tillbaka vreden i bröstet längre.
Med ett vrålskrik slet hon sönder hela tavlan på en gång tills bara slamsor av tyget hängde kvar.
Sedan sjönk hon ner på golvet och grät. Inte riktigt säker på varför.

Sham tog med Rascal in i stora salen och de lutade sig mot väggen tillsammans.
"Är du okej?" frågade Sham efter ett tag och Rascal nickade. Han hade inte varit beredd, om han haft förberedelse hade han kunnat hantera situationen bättre, men det fanns ingen chans att förbereda sig inför något oväntat.
"Jag glömde ormen och buren där nere", sade han lågt. Några sekunder senare hörde de Anaids vrål.
"Hon behöver bara få ur sig det... Jag går och hämtar ormen", sade Sham och lämnade Rascal ensam i det stora rummet. Hans andetag tycktes eka mellan väggarna och det gjorde att han kände sig iakttagen.

Under tiden Sham, Rascal och Anaid varit nere i fängelsehålan hade de andra tagit hand om Astrid på hennes rum. Minosa satt på sängkanten och såg oroligt på sin sovande vän. Norman satt på skrivbordsstolen och såg fundersamt på den öppna garderoben.
"Så ormen kom från den stängda garderoben som ingen använt på fem år...hur kom den dit?" han skakade på huvudet, "Eller snarare...vem la den där?"
Minosa rös.
"Måste vi prata om det nu? Jag är mer orolig för Astrid än för en orm just nu..."
Trotts att både Norman och Minosa var människor kunde de höra Anaids illvrål från fjärdevåningen.
Norman suckade.
"Vad har hon gjort nu?"

Aimil reste på sig när hon hörde Anaids skrik. Hon lät arg.
"Jag går och kollar", sade hon och gick ut ur Astrids rum. Hon gick dit skriket kommit från och hittade Anaid sittandes på golvet omgiven av tavelrester.
"Anaid?" sade hon mjukt och gick närmare henne.
"Hur är det?" Hon lade en hand på hennes axel och tittade upp på den nu tomma tavelramen. Vad har bilden föreställt? undrade hon. Anaid tycktes vara ensam där uppe.
"Var är Sham och Rascal?" frågade Aimil.

Norman var påväg att följa efter Aimil men Minosa stoppade honom.
"Om hon är arg, är du antagligen den sista hon vill träffa"
Norman nickade och satte sig på stolen igen utan att säga något.

Anaid hade inte hört Aimil komma förrens hon talade. Hon försökte snabbt torka bort tårarna och sluta gråta. Men det gick inte så bra, hon vände på huvudet åt ett annat håll istället och lät håret falla fram för att dölja sin våta kind.
"Jag vet inte..." Anaid svalde och försökte hålla rösten stadig, "Där nere någonstans tror jag..."
Aimils vänliga hand på hennes axel påminde Anaid om hennes syster. Deborah gjorde alltid på samma sett när Anaid var ledsen. Men minnet av systern gjorde henne inte gladare. Tvärt om, just nu kändes det som om hela hennes familj var full av monster. Inklusive henne själv.
En blodsdroppe från såret Shams klor skapat rann längs armen och droppade ner på golvet. Anaid hade helt glömt bort såret, men nu när hon såg blodet och kom ihåg var det kom från började också smärtan bubbla upp i armen.
Hon skakade på huvudet. Monsterblod.

Aimil såg såret samtidigt som Anaid sneglade ner på det.
"Oj, vänta så stoppar jag blödningen", sade hon och plockade fram en klump vitmossa som hon tryckte mot såret.
"Jag är inte dum, vet du", sade hon lågt medan hon väntade på att mossan skulle torka blodet.
"Jag vet att något hände där nere och jag kommer att pressa Ailean till bristningsgränsen för att få veta vad jag vill. Det är lika bra att du berättar det nu, inget blir bättre av att hålla saker för sig själv. Du vet det bättre än någon", sade hon menande och lyfte ett ögonbryn ovanför sina varma ögon.

Anaid visste inte vad hon skulle svara. Hon visste inte hur Aimil skulle reagera eller vad hon skulle tycka om Anaid efteråt. Det kändes själviskt att tänka så, men saningen var att det var vad Anaid var mest rädd över.
Hon skakade på huvudet.
"Du vill inte veta..." Anaid blev vit i ansiktet när Aimil nämnde Sham, "NEJ! Nej, nej, nej...Aimil...det fanns något där nere...jag tänker inte säga vad...men det...tvinga INTE ur något ur Sham snälla..."
Anaid visste inte vad hon skulle ta sig till. På ett sett hade Aimil rätt att veta, ett annat var det bättre om hon förblev ovetande. Men att tvinga Sham att berätta skulle bara vara smärtsamt för honom. Och för Aimil.

Aimil såg medlidsamt på Anaid. Hon reste sig upp med en suck.
"Jag har redan en aning om vad det var ni såg. Jag hoppas att jag har fel, men med tanke på din reaktion och det faktum att ni var nere i en mänsklig fängelsehåla verkar det mindre troligt." Hon drog upp Anaid på fötter och torkade bort en tår från hennes kind.
"Om jag känner mina killar rätt så skyller ingen av dem på dig och de är förmodligen hemskt oroliga för dig just nu", sade hon med ett blygsamt leende.
"Vad sägs om att du lugnar dem med din närvaro nu?"

Anaid svalde. Av någon anledning gjorde Aimils vänlighet henne arg. Hamnskiftarkvinnan borde inte vara så snäll, Aimil hade all rätt i världen att vara arg på Anaid just nu. Anaid var arg på sig själv, men Aimil log mot henne.
"Aimil,..." sade hon med en mer skamsen än arg röst, "Varför är du så snäll emot mig? Mot alla? Hur kunde du bara lämna hela ditt liv bakom dig och följa med oss när du inte ens hade träffat mig?"
Den sista fråga bara flög ur Anaid. Hon blev själv ganska förvånad över att hon sagt det. Men det var något hon undrat över länge. Aimil följde med Sham och Rascal, bort från hela sitt gamla trygga liv tillsammans med någon från fiende folket hon aldrig någonsin träffat förut. Det kändes nästan absurt när man tänkte på det.

Aimil såg ner på sina fötter med ett litet leende.
"Det måste verka ganska dumt, eller hur?" sade hon. "Sanningen är den att varken jag eller Sham kände någon gemenskap med alla i flocken. När våra föräldrar dog var det svårt att öppna upp sig till andra. Sham litade inte på någon annan än mig innan Rascal dök upp i hans liv. Han gjorde honom glad och självsäker." Hennes händer rörde sig över halsbandet när hon talade.
"Min plats är med min bror och hans plats är med Rascal. Sham skulle ge sitt liv för Rascal och det skulle jag också." Hon drog en hand genom sitt hår.
"Om Rascal litar på dig så gör jag detsamma. Han brukar vara bra på att se igenom folk", sade hon och blinkade med ena ögat.