Flygande giraffer!

Rachel skrattade förtjust då hon fick ännu en blomma att växa fram. Hon märkte inte David först utan bara fortsatte tills hon plötsligt såg upp. Först blev hon rädd då hon inte såg att det var han, men sedan slappnade hon av och plockade några av rosorna hon fått fram och kom fram till honom. "Kolla vad jag gjorde, jag har aldrig testar förut" log hon stort och luktade på rosorna.

"De är underbara, men gör det inte här, någon kan se dig." sa han med oro och la ena armen om hennes midja.
"Min familj må vara mäktig, men de är särlingar och inte speciellt eftertraktade." sa han med allvar.

Rachel nickade sakta och suckade djupt. "Jag vet, men jag visste att jag var ensam här". Tills David kom då. Hon satte en av rosorna bakom sitt öra och la resten i sin klänningsficka, hon hade inte pigklänningen nu utan en egen enkel ljusblå. Den var lite sliten och gammal, hennes mors gamla klänning, men hon hade inte mycket.
"Så, har du sovit gott?" undrade hon sen leendes och såg upp på honom.

"Bra, jag vill inte förlora dig." log David och rörde vid hennes kind.
"Du är vacker i den där klänningen." sa han enkelt och tog ett bett av mackan.
"Jo, det har jag, själv då?" frågade han vänligt och åt upp den.

Rachel log svagt. "De märker nog mig inte, jag kommer inte använda det, det är inte värt det". Hon lutade sig lätt mot honom och skrattade lätt. "Kanske det, det är min mors gamla, hon hade den jämt, det är den enda jag har". Förutom arbetsklänningen då. Hon nickade sedan. "Väldigt bra".

David nickade enkelt.
"Tja, vi får skaffa dig nya kläder. Vi ska till en universitetsstad och det duger inte at du har vad som helst på dig." skrattade han och de satte sig på en av bänkarna.

Rachel skrattade lätt och satte sig. "Nej, men spendera inte för mycket på mig, kanske något nytt men inte för mycket". Hon var ändå en tjänare längst in vad än någon kände.
Rachel såg ut över trädgården och borggården, sakta hade en del börjat vakna upp och en del tog det bara lugnt och andra jobbade lite ändå. "När åker vi?" undrade hon.

"En månad har vi kvar, men om du ursäktar så kan väl du och mor ta det med klänningar?" frågade han, han var inte bra på det och skulle överaska med något annat. Han struntade i vad hon var, han var hennes Rachel och så var det.

Rachel nickade sakta. "Det ska jag, det kan jag göra sen". Hon hade lång tid kvar. Hon lutade huvudet mot hans axel. "Vad ska du göra idag då?" mumlade hon. "Studera?" undrade hon. Hon ahde inget att göra då hon inte arbetade, mest gå till byn eller i skogen.

"Det tar ett tag att sy upp." sa han varnande och gäspade lätt.
"Nej, idag orkar jag inte. Vad ska du göra?" frågar han och började leka med en hårslinga i hennes hår.