Prs(Dragon Fantasy)

Då Uriah var klar gick han ut till verandan till stuga 5, Ares kabin, där de sagt att de alla skulle mötas. Inifrån hördes skrik och vrål, och man kunde se folk köra armbrytning och liknande. Uriah flinade.

Mina kom med ryggsäcken på sin rygg och svärdet vid sin sida till verandan på stuga fem. Det var en bit från stuga 17, eller ja nästan rakt över.
"Hej." log hon mot Uriah och skrattade åt armbrytningen. Hon drog upp dörren-
"Ledsen att avbryta erat enormt viktiga armbrytning. Men vi tänkte låna Arnold lite." sa hon sockersött, men en aningen sarkastiskt och log mot dem.

Uriah log då hon kom. "Godmorgon Miss. Vad önskas?" Uriah bugade djupt medan han skrattade. Han gick in efter Mina och såg Arnold komma farandes. "Ey!" utropade han och gav Uriah den vanliga kräkas upp-inälvor-klappen på ryggen. Uriah hostade till lite, men leendet försvann inte.

Mina flinade åt Uriah och såg på Arnold som kom utfarandes.
"Din tjej vill ta adjö." sa Mina lugnt och nickade, vid Sonja stod hans tjej. Mina såg på Sonja var gång hon såg henne fick hon något olustigt över sig, som hon skulle minnas något.
"Uriah..." började hon men hon hann inte mer försen hon flämtade till och tog sig om märket, det syntes inte eftersom tröjan var där men smärtade ändå.

Uriah log då Arnold kramade om och kysste sin käraste.
"Uriah.." hörde han plötsligt. Uriah vnde sig om och fick syn på Mina. Han lade en hand över märket. "Är det det som gör ont igen?" frågade han stelt.

Mina nickade och då smärtan lättade hade hon glömt vad hon skulle säga.
"Men det är över nu." log hon och tog hans hand. Hon dolde oron hon kände över märket.

Uriah nickade långsamt, fortfarande orolig över Mina. Han drog henne till sig och kramade henne. "Säg till om det gör ont igen!" mumlade han. Märket gjorde honom nervös, riktigt nervös.

Mina kramade om honom och nickade.
"Jag lovar." sa hon även om hon visste med sig själv att hon skulle dölja det för honom och för de andra. Att erkänna smärta och rädsla, att visa sig svag, nej det kunde hon inte.

Uriah log lättat. "Bra. Ska vi ge oss av då?" sa han. Försiktigt smög sig hans hand in i Minas. Han älskade att vara nära Mina, röra henne. Han kunde inte få nog. Arnold nickade och började gå.

Mina log mot honom och tryckte lätt hans hand. Så annorlunda det var för ett par månader sedan var hon instängd och log aldrig. Tack vare Uriah hade han fört henne tillbaka och någongång skulle hon tala om sanningen för honom.
"Låter som en god idé." sa Mina och de gick för att vänta på Sonja och Arnold.