The marauder's map [SV]

sorry att jag inte kommenterat tidigare

AWESOME! ♥3

vill inte vara taskig eller något men fanfictionen du "fick inspiration från" heter Den onämnda magiska trekampen, inte den onämnbara trekampsmästerskapen...

Oj, inte ens tänkt på det.

Ska genast ändra!

Läser du eller tänkte du bara på det..? *hoppas*

jag ska börja läsa och se vad jag tycker eftersom jag älskar den onämnda magiska trekampen och denna är inspirerad därifrån :3

Ledsen för seg uppdatering! Har varit borta och skit, men jag antar att ni inte är här för att höra min livshistoria; så hat kommer det.


Kapitel 42 ~ Dagen innan deltävlingen
Nästa dag sitter jag vid frukostbordet och bokstavligt talat stirrar på Remus. Han har sett mig, det fattar jag. Ibland kollar han upp på mig och kollar sedan ned i bordet igen. Han säger något. Jag tror aldrig att jag någonsin har velat vara med honom än just i det ögonblicket. Att han sa att vi kanske bara kan ses till skolan tar slut tar kål på mig. Det är mindre än ett halvår kvar. Kanske menade han att vi inte ens kunde ses som vänner. Jag skakar av mig tanken. Nej, så skulle varken jag eller han kunna göra. Remus vänder upp blicken igen. Jag slår inte undan min, och för omväxlings skull stannar hans blick på mig. Hela jag tinar upp. Jag ler mot honom och undrar om han om han hamnade i mycket problem igår. Han kollar neutralt på mig, men trots avståndet tycker jag att det glimtar till i hans ögon. Är det kanske så att han inte är farlig? Den Remus jag känner skulle inte sätta någon i fara, speciellt om det var någon han gillar. Om det var någon fara skulle han ju inte försöka komma nära mig..
"Kendra, du har post." Förvirrat vänder jag blicken mot Lily som sitter med näsan djupt försjunken i en bok. Det är ett mirakel att hon överhuvudtaget sett brevet. Jag vänder ned blicken mot bordet och ser mycket riktigt ett kuvert ligga där. Jag tycker att det är lite konstigt, det är mycket sällan jag får brev. Peter och Te är djupt försjunkna i en konversation mitt emot och Lily läser. Är det privat kommer ingen att läsa. Jag lyfter upp brevet och lägger märke till att det är adresserat med grönt bläck, precis som hogwartsbrevet man får innan man börjar varje termin. Jag vänder på det och inser att det är stämplat med ett hogwartssigill. Förvånat rycker jag upp det.

Kendra Potter!
Deltävlingen har blivit förflyttad till klockan tre på fredagen den sextonde. Infinn dig vid droskorna vid klockan ett.
De andra eleverna kommer att informeras nu i eftermiddag.
Tidigare regler gäller fortfarande.

Lycka till
Hälsningar professor Dippet

Jag rynkar pannan. Varför skulle de flytta deltävlingen tre timmar? Min hjärna börjar arbeta, vad skulle det betyda? Solen kommer att gå ned lagom till vi kommer sluta, kanske lite tidigare eller senare, men om de vill ha mörker är inte så svårt att fixa det med magi. Kanske vill de bara bespara oss alla jobbiga 'Vad duktig du var!' och liknande ett tag till. En riktig natts sömn. Kanske är det så farligt att vi måste ha natten på oss att läka. Oroat kollar jag rakt mittemot på Te. Hans brev ligger oöppnat framför honom. Tes brev är ljust blått med ett annat (förmodligen ett från Beauxbatons) sigill. Först öppnar jag munnen för att informera honom, men jag stänger den igen. Peter säger något som Te skrattar åt, och jag känner mig ensam. Lily är djupt uppslukad av sin bok och jag tror inte att någon märker när jag rester mig upp och går.

Jag går raka vägen upp till lektionen, trots att det är nästan en timma kvar till vi börjar. Det är mörkt ute, och det mesta ljuset utges från facklor som bepryder väggarna. Jag drar min mantel tätare om mig och tittar på när min andedräkt förvandlas till ånga. Ensam sätter jag mig på golvet och börjar gå igenom mina skolsaker. Det knastrar från facklorna som täcker väggarna och det dröjer inte länge innan jag börjar tänka på Remus igen. Jag kollar upp från mina saker och mot väggen mitt emot. Han skulle lika gärna kunna sitta där. Lutad mot väggen, lite smått generad efter att Sirius eller James har sagt något pinsamt. Han skulle kunna le och kolla mot mig. Jag kan se hur han för handen upp till tinningen och vevar med fingret. Mina mungipor dras upp till ett brett leende och det kittlar till i maggropen.

Det var så det var, förut innan allt gick i spillror. Skulle det inte vara lättare att bara förlåta och - som Remus sa - glömma allt som har hänt. Sex månader, det är den minimumtiden vi skulle kunna få tillsammans. På julaftonskvällen fick jag veta att Remus är varulv. Lite mindre än två månader var jag helt galen. Även om skräcken har bleknat under de senaste veckorna har allt lösts på bara några få dagar. Skulle inte allt kunna bli prima på några få dagar till? Jag nickar för mig själv. Jo, det skulle kunna bli det.

När Lily, Peter och Te kommer fyrtiofem minuter senare frågar de inte ens vart jag gick. De är alla försjunkna i samma sysselsättningar som vid frukosten. Remus, Sirius och James kommer strax därpå. Remus ser ganska nedslagen ut. Jag undrar om han fick straffkomendering eller bara poängavdrag. Skulle det vara smart att säga vad jag känner? Jag suckar och går mot klassrumsdörren där professor Dumbledore nu står.
"Lycka till imorgon", säger han till mig. Jag nickar tacksamt och går in i klassrummet och sätter mig bredvid Lily nästan längst fram.
"Miss Evans, kan du lägga undan din bok?", ber professor Dumbledore innan han börjar lektionen. Lily kollar förvirrat upp från boken, men lägger sedan ifrån sig den med en lätt suck. Hon kollar på mig med en förvånad blick som om hon inte sett mig förut.
"Jag trodde du var sjuk", mumlar hon.
"Jag var vid frukosten", påpekar jag.
"Var du?" frågar hon.
"Du pratade med mig", mumlar jag nedslaget. Hon ler skämtsamt innan hon kollar frågande på mig igen.
"Gjorde jag?", frågar hon. Jag suckar och vänder mig mot professor Dumbledore. Inte många minuter senare börjar jag kolla bakåt mot Remus. Han skriver flitigt anteckningar i sitt block. Jag följer hans exempel och tar upp min bok. Hela mitt liv hänger trots allt på det här året, om man räknar med alla slutbetyg och sånt.

När vi släpps från lektionen en timma senare ger inte Remus mig så mycket som ett ögonkast. Han plockar ihop sina saker och går, helt utan ansiktsuttryck. Han hade sagt att han skulle återgå till att vara en robot, och det har han lyckats med.

Jag går, tillsammans med Lily, Peter och Te, mot en dubbeltimma örtlära med Slytherinarna direkt efter lektionen. Lily drar upp sin bok på nolltid.
"Vad läser du ens om?" frågar jag och knuffar till henne så hon ska kolla upp. Lily slår förbannat upp blicken och kollar sig omkring till hon fäster blicken på mig.
"Jag försöker koncentrera mig", fräser hon och knackar på boken.
"Vad läser du om?" frågar jag halvt skrikande.
"Om du inte har märkt det går vi ut skolan om några månader! Så var tyst!" Lily återgår till sin bok och jag går fram till Peter och Te, som har tagit för vana att gå lite framför oss.
"Vad pratar ni om då?" frågar jag.
"Allt och inget", säger Te vänd mot mig och vänder sig sedan mot Peter igen. "Så du har bott i London hela ditt liv, och tycker det verkar som en kul grej att flytta ut på landet?" Peter rycker på axlarna.
"Varför inte?" Jag ler brett. Från början trodde jag verkligen inte att Te och Peter skulle prata med varandra, och ännu mindre bli vänner! Men nu är de det. "En stor Malfoy- herrgård eller nåt liknande."
"Vill du bo i en Malfoyherrgård?" utbrister jag och Peter frustar till.
"Nej tack. Bara en släktherrgård, en sån man kan ärva och slipper köpa liksom, men dessvärre har inte Pettigrew en sån." Han rodnar lite och kliar sig bestrött i nacken.
"På tal om Malfoy, minns ni Malfoy.. Vad han nu hette i förnamn."
"Lucius", säger Peter och jag kollar på honom.
"Hur vet du?" frågar jag.
"Jag minns namn." Han rycker på axlarna.
"Vem är Lucius Malfoy?" frågar Te.
"Han gick ut när vi gick i tvåan tror jag", börjar jag. "Usch och fy."
"Vad?"
"Ett maktgalet 'renblod'", förklarar Peter. Det ser ut som om Te ryser.
"Vi har några sånna på Beauxbatons med. Verkligen inte kul." Något säger mig att Tes historia med renblod sträcker sig längre än så, men jag säger inget. "Men vissa halvblod är värre. Jag känner en som.." Han avbryter sig med ett ansiktsuttryck som säger att han inte vill prata om det. "Som är halvblod, och hon är verkligen för mycket."
"Vad heter hon?" undrar Peter.
"Melissa." Te rycker på axlarna och armbågar Peter leende. Han ser ut som om han vill ha mer sagt. Jag suckar och vänder mig bakåt för att kolla om Lily är med. Nog är hon där, men det är något (någon) annat som fångar min uppmärksamhet. En mycket välkänd Remus Lupin svänger runt ett hörn, påväg bort från lektionen. Jag vänder huvudet fram igen och ser att James och Sirius forfarande går långt fram i korridoren och skrattar och viftar med händerna i luften.
"Jag måste gå till sjukhusflygeln", ljuger jag. "Jag mår lite illa." Te vänder sig mot mig.
"Ska jag följa med?" frågar han. Jag skakar på huvudet.
"Det går bra." Jag vänder mig om och går mot sjukhusflygeln, som lyckligtvis är åt samma håll som Remus gick åt.

Jag följer efter Remus ganska långt in i biblioteket och är noga med att han inte ska se mig. Remus slår upp en bok med pannan i veck. Han står fortfarande upp när han läser, men boken ligger på bordet. Jag ställer mig bakom en av hyllorna och iakttar varje rörelse han gör genom en liten glipa mellan böckerna. Remus viker en sida i boken och bläddrar sen bit till. Mina lungor börjar verka och först då inser jag att jag hållit andan. Jag andas ut så tyst jag kan, och när Remus rycker till tror jag först att han har hört mitt hjärta som är uppe i tvåhundra, men sen förstår jag vad han lyssnar efter. En par steg, förmodligen från klackskor, kommer närmare. Remus står blickstilla när madam Pince uppenbarar sig runt hörnet.
"Borde inte du vara på din lektion?" fräser hon och Remus ursäktar sig. Madam Pince kollar menade på boken och Remus tar upp den. Han går mot mig och jag duckar instinktivt. Ett tyst skrapande hörs och sen ett ljud från en bokpärm som dras mot en bokpärm. Efter några minuter vågar jag resa mig igen. Då har både Remus och madam Pince gått. Sakta går jag runt och drar ut boken. Försiktigt slår jag upp den på den nedvikta sidan. Boken slår i golvet med en ljudlig duns när mitt hjärta hoppar över ett slag. Innan jag har hunnit hämtar mig kommer madam Pince stapplande runt hörnet.
"Var är det med er ungdomar", undrar hon förbannat. Jag flämtar till och kollar ned på boken. "Ta den och gå till din lektion. Jag kommer då inte ta skäll för att du är här." Jag börjar pilla på en fåll på min klädnad. "Vad är det med dig? Jag är inte ett moster vet du." Jag slutar pilla på fållen och låter min hand skaka. "Gå", fräser hon, men jag kan inte förmå mig att röra mig. Jag försöker öppna munnen för att säga något, men det är som om alla mina muskler har gett upp. Madam Pince tar ett stadigt grepp om min handled och drar mig ut ur biblioteket. Jag står utanför biblioteket i flera minuter innan jag inser att jag faktiskt har en tid att passa. Då börjar jag stapla mot lektionen.
Inne i biblioteket tar madam Pince upp boken och muttrar något om korkade ungdomar när hon ser dem nedvikta sidan. Hon läser sidan tyst för sig själv. En fjärdedel av sidan upptas av en bild på en tecknad varulv som förvandlas till en människa på följande två bilder.

Veneno Tollere - elixiret
Användes av varulvar under romarnas inflytande över Europa (ca. 750 f. Kr. - 500 e. Kr). Efter en dos av elixiret slutade varulvsförvandlingen. Elixiret var mycket populärt under tvåhundra år, men användes i flera hundra år innan dess. Detta elixir i kombination med Levande Död - elixiret skapade en sorts mutantmänniskor, som hjälpte romarna att vinna många krig. Elixiret blev blev emellertid förbjudet (år 452) eftersom användarna oftast dog eller drivna från vettet (efter maximalt en tid på tre år) av den otroliga smärtan som elixiret efterlämnade. Tjugofyra år senare föll Romarriket. Förbudet upphörde år 1642, då monarken blev biten och var villig att göra vad som helst för att bli av med sjukdomen. Efter det har ytterst få använt elixiret, men lagen har inte ändrats.

Madam Pince förstår inget eftersom hon inte vet om Remus mörka hemlighet. Förbryllat ställer hon tillbaka boken och undrar varför två elever var intresserade av samma ovanliga ämne, men tillslut kommer hon fram till att det måste bara ett ämne i skolan. Jag däremot, jag vet om Remus lilla pälsproblem och är skrämd in till benen. Är det möjligt att Remus faktiskt överväger att koka elixiret? Jag tar tre djupa andetag och bestämmer mig.

Jag ska erkänna mina känslor för Remus. Jag måste.

Vad ska man säga?
Vi kan väl börja med att säga att jag blev lite rädd för att det känns som om slutet på denna ff började.
Okej, bäst att erkänna, jag blev vettskrämd.
Superbra kapitel som vanligt!

Lova, du får aldrig sluta skriva. Och du måste antingen publicera det här på Mugglis, eller trycka upp boken och berätta det. Du måste lova!

VARFÖR ÄR DU SÅ BRA PÅ ATT SKRIVA????? Kan bara inte sluta fundera över det.... För något fuffens måste vara inblandat om man är så bra som du är....

SUPERSUPERSUPER... några år senare... SUPERSUPERSUPER

OJ HJÄLP
SÅ BRA DU ÄR