5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Sant, vem fan behöver pojkvän? :p

Jag har sträckläst den här ff:en i två dagar. Och jag kan inte släppa den.
Du skriver UNDERBART. Eller jag vet inte. Jag kan inte beskriva med ord. Denna ff:en är helt magisk och jag har från början hoppats att hon ska få sin älskade James tillslut. Annars kan jag gärna ta honom
Jag har egentligen inte riktigt gillat Ryan eftersom han har stoppat James och Savannah's förhållande.

Men Albus och Antonio, HUR SÖTT!? Först var jag lite rädd att det skulle bli Albus och Savannah, så när Albus kom ut med sin läggning kunde jag inte tänka något än "aww" i huvudet. Att Vannah var den första han berättade för gav mig ännu en "aaww" upplevelse. Jag kan inte släppa denna ff:en och du skriver på ett underbart sätt.

Så jag hoppas att det kan bli några små Jamannah juniors i framtiden.

Måste bara säga ännu en gång. DU SKRIVER UNDERBART. KÄRLEK TILL DIG ♥♥♥♥

Jättebra! Du är SUPERDUKTIG♥♥!!♥♥

Jag har läst denna ff i sträck under en dag, vilket var det första jag gjorde här på Mugglarportalen (jag är helt ny här). Och jag tänker bara: WOW. Jag skriver själv, inte fanfiction utan på en "riktig" bok som jag snart ska skicka in till ett bokförlag, men jag blev alldeles stum när jag läste detta. Jag hade trott att mina böcker var bra (ja, jag har två snart färdigskrivna böcker), men även om alla som har läst dem hitintills säger att de är bra så känns det som om det inte kan mäta sig med detta! Du skriver så magiskt, det känns som om hela berättelsen är en enda stor (och farlig!) Djävulens snara som drar in en och vill hålla kvar en där för alltid! Jag förstår inte hur du kan komma på allt som händer! Man blir liksom aldrig uttråkad, för hela tiden händer det något nytt! Du får också läsaren (eller i alla fall mig) att själv reflektera över boken, vem passar egentligen Vannah med? Först var jag helt för Ryannah, för Ryan verkar så snäll och äkta på något sätt (ytterligare ett plus till dig för att du lyckas framställa karaktärerna på så himla superba sätt!). Men sedan blev jag fundersam när James ändrade sig, och till slut visste jag varken ut eller in. Jag förstår verkligen hur Savannah känner sig (ytterligare +!), att inte kunna välja, och ena dagen ha båda att välja mellan och nästa såg ingen (även om jag själv inte råkat ut för det). Och jag håller till slut ändå med James; Ryan förtjänar Vannah mer än vad James gör det, för Ryan har alltid funnits där och tyckt om Vannah för den hon är, medan hon bara har fått kämpa för att ens märkas av James. Ett tag tyckte jag dock att hon var lite väl hård mot båda, hon borde ha gett James en andra chans (även om det är svårt) eller varit lite snällare mot Ryan. Jag har ingen aning om vad som kan hända nu, men jag hoppas att du skriver om Roses och Scorpius bröllop! Och jag hoppas att det går bra för Albonio eller vad nu de kallas, och som någon tidigare nämnde tycker jag om att du har med homosexuella, för det verkar inte mäster Rowling ha... Hur som helst skriver du typ på Rowlings nivå, men det är härligt att läsa när ni inte skriver på samma sätt! Du är mer känslomässig, och det gillar jag!
Och förlåt att detta meddelande blev väldigt långt haha, men jag kände bara en lust att skriva av vad jag känt när jag läst. Jag tycker att du ska göra en riktig bok av detta! (Fast tyvärr blir det ju lite svårt i och med att det är Rowlings karaktärer vissa av dem, får ff:s bli riktiga böcker?)
Nu måste jag nog sluta skriva (det är ju vad du ska göra eftersom du är bäst på det), men jag väntar med spänning på nästa del (är det epilogen?).
Fortsätt skriva, för du äger på det.

/~Hermione Lovegood~

Har sett på fanfiction.net att den här är PG-13, men tål det mesta. Vågar man läsa den här?

jag tycker du borde läsa den, om du som sagt tål det medta borde du nog tåla denna

Tack så hemskt, hemskt mycket för era fina ord! Det blir nog en del till innan epilogen hehe.

Speciellt tack till,

Hermione Granger och ~Hermione Lovegood~ för era LÅNGA kommentarer, så otroligt kul att läsa dem! Och kul med nya läsare fortfarande

13 April

Jag sprang raka vägen upp till sovsalen och så fort jag krupit ner i min säng så började jag gråta på riktigt; hulkande så att hela min kropp skakade och med snoret rinnande. Det kunde inte ha varit en vacker syn med jag brydde mig inte. Jag klarade inte att låtsas som om allt var bra längre. Det var som om Roses ord hade fått bägaren att rinna över och nu fanns det ingen återvändo. Tårarna, känslorna - ja, allt, bara forsade fram.

Jag insåg att jag skulle missa första lektionen och jag var inte särskilt pigg på att behöva träffa Rose, Albus, Ryan eller ännu värre, James, så jag sjukanmälde mig från lektionerna hela dagen och stannade kvar i sovsalen, gömd från omvärlden bakom draperierna på min himmelssäng.

Vid lunchtid kom Rose upp och kollade till mig men jag ville inte prata med henne. Jag ville bara bli lämnad ifred, även om jag visste att så fort hon gick sin väg igen så skulle ensamheten och sorgen överväldiga mig och dra mig ner i ett paralyserande mörker igen. Ryan som kanske dejtade någon annan, som hade gått vidare... James som undvek mig, som hade gett upp om mig... Allt som jag inte tillåtit mig själv att tänka på eller känna de senaste månaderna slöt sig som en snara runt min hals och gjorde det svårt för mig att andas. Varför lät jag mig påverkas så mycket av James och Ryan? Varför kunde jag inte bara glömma dem och slippa känna såhär? Men det var omöjligt. En liten del av mig skulle för alltid älska Ryan och det skulle jag bara behöva lära mig leva med. Förr eller senare skulle Ryan hitta någon ny - om han inte gjort det redan - och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Men James...

Plötsligt blev jag arg. Vad var James problem egentligen? Varför hade han gett upp om mig bara sådär? Var det inte upp till mig om jag tyckte han förtjänade mig eller inte? Sedan var det det faktum att jag var så otroligt rädd för att det skulle bli som med mina föräldrar, att James skulle sätta Quidditchen före mig. Så varför slog mitt hjärta så hårt för honom? Varför saknade jag hans doft och de där slitna mjukisbyxorna han alltid hade på sig?

Men framförallt - varför hade han inte sagt ett ord till mig sedan sjukhuset? Varför hade han inte förklarat sig? Eller berättat för mig att han inte tyckte att han förtjänade mig? Varför hade han sagt det till Ryan av alla personer och sen bara försvunnit ur mitt liv? Brydde han sig inte om mig längre? Hade han sagt så för att han egentligen inte ville vara med mig längre? ... Men det förklarade inte varför han låtit så orolig där på sjukhuset.

Frågorna bara fortsatte att komma och jag insåg att jag inte hade svaret på en enda av dem, men jag visste en person som hade det. Jag satte mig upp och torkade bort tårarna. Med en snabb blick på klockan på mitt nattygsbord såg jag att det var dags för Gryffindors Quidditchträning. Jag svängde benen över kanten på sängen, drog undan draperierna och satte sedan av mot planen med en känsla av deja vu. Väl ute insåg jag att det nästintill stormade. Det regnade och blåste för fullt och jag fick kisa för att se något överhuvudtaget, men åtminstone så maskerade regnet tårarna som insisterade på att fortsätta rinna ner för mina kinder.

När jag närmade mig planen såg jag att hela laget stod samlat i en klunga mitt på gräset och att James demonstrerade något på sin kvast ovanför dem. Mina forna lagkamrater såg förvånat på mig när jag ännu en gång kom stormandes ut på planen.

"Savannah?" sade Ryan oroligt och tog ett steg mot mig men jag ignorerade honom, ryckte åt mig den kvast som var närmst mig, vilket också råkade vara Emmas - oturligt nog - och sköt ifrån marken.

Jag kände genast hur regnet piskade mitt ansikte och hur vinden susade i mina öron, men jag tvingade mig själv högre tills att jag nådde James.

"James Sirius Potter!" gormade jag, både för att överrösta ovädret men också för att jag var alldeles för uppjagad för att prata normalt. Mitt hjärta slog hårt och smärtsamt i bröstet på mig.

James svängde runt på kvasten och när han fick syn på mig sköt hans ögonbryn i höjden av förvåning. "Savannah?" sade han och flög fram till mig så att han kunde ta tag i min arm. "Det stormar ute, Savannah. Det här är inte läge att prata", sade han allvarsamt.

Ilskan flammade upp inom mig igen. "Prata? Prata! Du har inte sagt ett ord till mig på flera månader!" skrek jag för full hals och slet loss min arm från hans grepp.

James såg bort och rynkade på pannan medan hans pratade, som om han försökte övertala sig själv lika mycket som han försökte övertala mig. "Du vet varför... Jag var tvungen, det--"

"Jag köper inte det där om att du inte skulle förtjäna mig, James! Dessutom, borde inte jag ha något att säga till om? Du gav mig aldrig en förklaring eller sa något till mig, du bara slutade prata med mig en dag! Som om jag var luft, James! Fattar du hur det kändes!" Spottet yrde omkring mig när jag skrek och tårarna strömmade ner för mina kinder, men jag var så arg att jag inte märkte.

James suckade. "Savannah, jag vet att jag borde ha--" började han och sträckte ut en hand mot mig igen, men jag ryggade bakåt samtidigt som den första blixten slog ner och himmelen lös upp av ett tillfälligt sken. Jag blev så chockad att jag tappade balansen och plötsligt satt jag inte längre på min kvast. Jag hörde mullret från åskan, James som skrek mitt namn och till och med hur mina forna lagkamrater drog efter andan.

Jag slöt ögonen och släppte taget om allt, omfamnade döden. Sedan kände jag hur någon slet tag i mig, hur mitt fall saktades ner och hur jag snurrade runt, runt. När jag inte visste vad som var upp eller ner kom tillslut stöten och vi slog i marken. Jag kände hur det dunkade i mitt huvud och sedan blev allt svart.[/i]

Waaaah! :O Hon dör inte, väl? Haha ...

Du skriver superbra och jag älskar alla scener med James!

Ååh JAAA det blir en extra del ♥
Lika spännande och bra som alltid. Hoppas hoppas hoppas på kärlek mellan James och Savannah nu..
Älskar denna fanfic, vill aldrig Att den ska ta slut, buhu

Åh, ett nytt kapitel! Hur underbart kan inte det vara? Och ett plus i kanten pågrund av att just du har skrivit det!

Gillar Savannah's utbrott som kommer hela tiden, även fast dem på något sätt aldrig slutar bra. Vilket är synd.

Men jag sitter och håller tummarna på att hon och James kommer få en underbar framtid!

Hoppas hon bara inte dör nu...