Viktigt Bortglömda[SV]

MMMMEEEERRRRRRRR NNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUNUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUJUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUMWHAHAHAHANUFÅRDUALLTTAOCHLÄSADENNAKOMMENTAROCHSENSKRIVAMERMERMERMERMERMERMEROCHMEROJJAGMÅSTEVERKLIGENANDASNUMINABENSKAKARBOKSTAVLIGEN.............................................................................................................................................................................HEJDÅ

Ja ni, det har ju gått ett tag nu. Flera månader typ, och jag är verkligen ledsen för det! Min skrivinspiration har varit som borta under all denna tid, och det är faktiskt först idag som jag verkligen kände hur mycket jag saknade det. Därför har jag skrivit ett kapitel nu på morgonen. Jag lägger ut det här så kan ni läsa det om ni känner för det. Jag vet inte hur många läsare det finns kvar, men jag tänker lägga ut det för er som fortfarande bevakar (hur man nu inte kan sluta göra det efter den här långa inaktiviteten).
Sooo enjoy i alla fall. Ni får gärna visa livstecken på att ni finns också. Det är alltid trevligt.
Stor kram! Och tack till alla som läser för att ni finns! ♥
__________________

Isa

Jag stampar hårt på den halvrökta cigaretten innan jag fortsätter in i parken där allting började. Det är en déjà vu-känsla som är så stark att den nästan går att ta på. Parkens strålande grönska, förväntningar och en grupp med tjejer i min egen ålder som väntar framme vid samma lyktstolpe som då. Men det är inte natt nu, som det var då. Skymningen hänger över London och förbereder sig inför mörkret.
Hjärtat slår sig påmint i bröstet trots att jag inte borde bry mig. Egentligen vet jag inte ens varför jag kom. Det känns onödigt. Jag borde kanske gått på den där festen med gänget istället och struntat i det här tramset. För det är väl vad det är? Trams?
Plötsligt står jag där. Är plötsligt tillbaka som en av dem. Det känns konstigt, med tanke på hur lång tid som gått sedan jag såg dem senast.
”Hej Isa”. Det är Wera, till min stora förvåning. Sen när slutade hon tycka synd om sig själv och började ta plats i gruppen? Ett leende sprider sig över Weras ansikte. Och på något sätt känns det så ärligt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta mig till. Det var längesen jag såg ett leende som var så fylld av ärlighet. Jag låter försiktigt mina krafter svepa över henne och inser att Wera verkligen är glad över att jag är här. Fantastiskt.
”Hej”, jag nickar emot henne och känner mig plötsligt på mycket bättre humör. Bakom Wera, som står upp, sitter Ellie, Amy och Freya på en parkbänk. De vinkar och nickar också lite förstrött som hälsning. Jag ser oroligt på Ellie för att ta reda på om hon fortfarande gräver ner sig själv i depression efter glömske-förtrollningen som slog fel på hennes pappa, eller om hon faktiskt börjat återhämta sig en aning. Jag blir lättad när jag förstår att hon mår mycket bättre nu, även om incidenten fortfarande skaver i hennes hjärta. Det kanske den alltid kommer att göra.
”Okej”, säger Wera och drar med det upp alla från sina tankegångar. Hennes röda hår lyser som eld i solnedgången sista ljus över världen. ”Det är verkligen jättekul att se alla, men samtidigt… samtidigt så är det här allvar.”
Jag skrattar. ”Vi vet det, Wera.”
Ingen ansluter sig till skrattet. Amy och Ellie håller kvar sin uppmärksamhet på Wera medan Freya faktiskt måste kämpa för att hålla ögonen öppna. Herregud. Jag har faktiskt inte sett det förrän nu, men Freya är liklek. Nästan lila blek som de där spökena hon brukar inbilla sig att hon ser.
Jag släpper henne med blicken och inser att Wera fortfarande har saker hon vill få fram. Jag vänder bort blicken ifrån Freya och fokuserar istället på Wera igen.
”Min syster är fortfarande kvar på det där hemska fängelset, och vi har inte gjort någonting för att hjälpa henne därifrån.” Wera ryser och knyter nävarna. ”Jag förstår inte varför vi låtit det pågå såhär länge. Jag menar, självklart ska vi inte bara göra det här för Caras skull. Hela världen behöver oss för att inte den där onda Voldemort, eller vad han nu hette, ska komma tillbaka. Och vi har bara blundat för allt och låtit det gå så långt och… jag, jag kan bara inte…” Weras ord tar slut i en viskning. ”… vi måste göra någonting.”
Vi är tysta väldigt länge. Weras ord spökar i luften och letar sig in i våra hjärnor. Vi måste göra någonting nu… det har gått så långt… och snart är det försent… viskar rösterna.
”Jag… jag håller med dig”, säger Amy plötsligt. ”Vi… ja, vi… vi måste verkligen göra någonting.”
”Sant”. Till min stora förvåning är det Ellie som pratar. Hon nickar för sig själv och låter väldigt säker när hon fortsätter. ”Nej, vi kan inte ge upp det här nu. Vad skulle vi då ge tillbaka till alla som fått lida för det här? Minns ni Bonny? Eller professor Dumbledore? Han litade på oss! Och Caras syster och min pappa…” Hon skakar på huvudet. ”Vi måste fortsätta för deras skull.”
Jag ser på Freya, men hon sitter fortfarande lika likblek. Hon har inte någonting att invända eller säga till de andra. Är bara kvar i sin egen spökvärld.
Jag vet inte vad det kommer ifrån, men plötsligt förstår jag liksom de andra. Vi kan inte låta det här gå längre än vad det här har gjort. Vi fick ett uppdrag och det är nu vi ska slutföra det.
”Vi måste träna först”, säger jag och ser på de andra. ”Och sedan åker vi till det där äckliga Azkaban-fängelset, räddar Cara och dödar den där jävla Voldemort och blir normala igen.”
”Sounds great in my ears” säger Ellie med ett skratt. De andra stämmer inte och plötsligt känner jag mig inte längre lika trasig. Pusselbitarna jag glömt bort i mitt liv är tillbaka för att göra mig hel igen. Jag tillhör det här, och det är mer sant än någonting annat i mitt idiotiska liv.

Wow, jättejättejättebra!


Jag har absolut inte slutat bevaka!

Dock känner jag att jag borde läsa om den.. Vilket jag redan gjort en gång


Men, superjättebra!

Jee! Vad trevligt med ett nytt kapitel fast det var länge sen!
Bra!

Tack så mycket alla! Blir jätteglad för att ni läser!!! Och på tal om ingenting ska jag faktiskt ta och börja skriva nästa kapitel redan nu i eftermiddag!

Och illusionofcool, det är faktiskt väldigt bra att läsa om och färska upp minnet en aning, haha. Jag har gjort det flera gånger... Hugs! ♥

YEY!!!!!! Nytt kapitel!!!!!

Här kommer ett nytt kapitel för alla som önskar läsa! ♥

Ellie
Jag lägger varsamt händerna på blomkrukan och sluter ögonen. Den naturliga energin av liv flyter emot mina fingrertoppar, omsluter dem, och jag trycker till. Jag behöver inte öppna ögonen för att se vad som sker. Det är fullständigt klart för mig ändå. Ett litet frö som av min beröring snabbt växer till en fulländad, vacker blomma. När jag öppnar ögonen har en bild i huvudet förvandlats till ren och skär verklighet. Blomman nickar mot mig som för att säga tack. Och jag kan inte låta bli att le.
”Wow”, säger Isa. Hon höjer imponerat på ögonbrynen, kommer sedan på sig själv och byter ut det hela mot ett fränt skratt. ”Jag vet inte vad ni tycker, men Ellies kraft är coolast om jag får bestämma.”
Vi tränar på våra krafter igen. Varje eftermiddag om det går, åtminstone en halvtimme och alla måste vara med. Sådana är reglerna. Dessutom tränar vi hemma hos mig sedan några dagar tillbaka. Det var jag som föreslog det med tanke på att det inte finns särskilt många kvar i huset efter incidenten med pappa. Mamma har tagit på sig flera jobbpass och huset står nästan alltid tomt. Det finns ingen bättre plats att öva på.
Jag sätter ner blomkrukan på bordet och ser på de andra. Freya som sitter i fåtöljen och tittar ner på sina händer; Amy som sitter bredvid Wera på sängen och försöker hjälpa henne att utveckla sin komplicerade att-röra-saker-med-bara-tanken-kraft med en legobit; och Isa som plockat upp krukan för att granska den vackra blomman och se om den är verklighet.
Jag känner mig ganska trött, så istället för att förvandla den vackra blomman till ett frö på nytt reser jag mig upp och går fram till Freya. Hon tittar varken upp eller visar några tecken på förståelse om att jag står där. Tittar bara stint ner på sina mjölkvita händer och glömmer bort världen som finns runtomkring henne.
”Är du okej?” Skrivbordsstolen gnisslar lågt då jag drar ut den och tveksamt sätter mig ner bredvid henne. Jag försöker möta hennes blick, men den är fortfarande lika långt borta.
”Freya?” Frågar jag. ”Hur är det?” Jag sträcker ut armen för att röra vid henne, dra henne tillbaka från de djupa tankarna som håller henne borta, och det är som om det får någonting att vakna. Freya rycker till och ser i nästa ögonblick rakt på mig. Våra ögon möts, och plötsligt, plötsligt förstår jag att hon döljer någonting. Hon är inte okej på samma sätt som hon brukade vara.
”Freya”, säger jag igen. ”Är du verkligen okej?”
Jag känner hur de andra stannar upp. Legobiten som nyss hölls i luften av Weras tankar slår hårt mot golvet och får allt att tystna. Alla har märkt att någonting är fel. Och alla väntar på att Freya ska berätta vad det är. Tystnaden breder ut sig som en tjock dimma över rummet och väntar på att sanningen ska få röken att skingras.
Istället skrattar Freya. Skrattet är nervöst och tillgjort. ”Nej, allt är bra! Herregud! Vad tror ni egentligen?”
Jag slås plötsligt av den vansinniga tanken att personen som sitter framför mig inte är Freya, utan någon annan. Kanske en tvilling, kanske en klon. Jag har ingen aning, men något är fel. Det är plötsligt så självklart.
”Min kraft är att känna när folk ljuger, Freya”. Det är Isa. ”Vad tror du egentligen? Att vi ska köpa det du säger? För det gör i alla fall inte jag. Du ljuger, och det luktar om det.”
Freyas bleka ansikte får plötsligt mer färg än vad jag sett på flera veckor. ”Jag vet inte vad du talar om!” Försvarar hon sig hett. ”Jag ljuger inte! Det skulle jag aldrig göra!”
Isa fnyser. ”Visst.”
”Vi vill inte pressa dig på något sätt, Freya!” Slätar Amy över. Hon sväljer hårt när alla ögonpar i rummet riktas mot henne. ”Men vi vill inte… jag menar, vi vill bara inte att du ska må dåligt.”
”Det gör jag ju inte!”
Isa öppnar munnen, men Wera hinner före. ”Okej, om Freya säger att allt är bra så är det det! Vi borde fokusera på träningen istället för att bråka!”
Isa slår handen för pannan. ”Är du seriös?”
”Vi borde faktiskt inte bråka!” Håller Amy med. Hon är röd som en tomat i ansiktet och hela hennes kropp skvallrar om att hon hatar allt som har med konflikter att göra.
”Hallå, vakna! Det här är inget bråk”, Isa ser arg ut bakom allt smink. ”Det handlar om Freya och att Ellie var den enda som var modig nog att fråga hur det egentligen är med henne. Alla här har typ märkt att hon inte är som förut, men ingen har gjort någonting…”
”Ni behöver inte prata som om jag inte vore här!” Freya blinkar med sina stora rådjursögon och än en gång ser hon blekare ut än någonsin förr.
”… Ellie är den enda härinne som faktiskt vågar ta i problemen. Trots att hon…”
”Isa, snälla bara var tyst för en gångs skull.” Jag känner mig nästan yr när tystnaden faller över rummet igen. Jag tänker att det är sjukt att ett litet ’ hur är det’ kan skapa så mycket liv. Allt är verkligen uppskruvat till sin spets, och snart kommer bägaren att rinna över…
Det går en rysning genom kroppen då jag tänker på allt som ligger framför oss. Vi måste klara det här.
”Freya”, säger jag och tittar upp på henne, bestämmer mig för att räta upp allt det här löjliga. ”Jag ville inte sätta dig i den här situationen, men jag var bara orolig för dig. Det ser ut som om du är sjuk och… ja, du har inte riktigt varit här, med oss, på träningen. Om allt verkligen är okej, snälla lev. Det är så jobbigt att se dig såhär…” Min röst dör sakta ut.
”Jag ska bättra mig. Jag ska fokusera mer”, säger Freya. Hon ler stort i ett försök att inge lugn, men ingen vet om det går att tro på.

Jättemegawowbra!


Jag tycker fortfarande Amy är bäst


Fast Ellies kraft är cool!


Du får ett hjärta för att du är så duktig!

♥

Skrev du detta den 25 maj! Oj, jag hade tänkt att läsa men sedan glömde jag. Förlåt.

Men nu när jag läser blir jag bara helt upprymd, det är helt fantastiskt. Jag vill bara ha mer. Du skriver så otroligt bra, sluta aldrig skriva, lova mig det! Du är bäst och hoppas att det komne mer snart!

Kram