I en förändrad värld (Roll för alla)

Jennas puls var hög och adrenalinet pumpade genom hennes ådror. Allt hon ville var bara att försvinna genom skogsranden och nu verkade dem ha en plan.
"Vad tror du?" Frågade Jenna Stella.
Hon skymtade en figur långt där borta. Det var ingen direkt fara. Det var bara en och dem var två. Om de var en ensam flykting skulle han eller hon vara i mycket sämre skick än dem. I alla fall Jenna då Stella ännu inte verkade fått tillbaka styrkan. Soldaterna var inte så här långt in i skogen, inte själva och han eller hon rörde sig inte som en soldat. Inte heller riktigt som någon som henne själv heller som befunnit sig i skogen i år. Jenna undervek oftast, nej alltid andra människor tills hon som av slumpen träffat Sonia men det var bara tack vare hundskrället. Hundskrället, var fasiken fanns han nu?
"Vi måste handla. " Konstaterade Jenna då figuren verkade betrakta dem på samma sätt som hon höll uppsikt över främlingen.

Stella rycker på axlarna, "Ärligt det verkar ju intevara en soldat, hade det varit det hade vi redan varit döda." konstaterar hon och kastar en blick mot stället där personen befann sig, "Och vi är två mot en om det skulle bli något bråk." det var sant, om nu inte personen i fråga hade skjutvapen, men då hade den väll redan använt den, eller?

(( ber om ursäkt för stavfel och dylikt, skriver ifrån mobilen.))

"Ja, jag håller med men ska vi bara gå fram och hälsa?"
Jenna hade helst velat lämna främlingen. Det var något med figuren som fick det att krypa innanför hennes skinn. Det var något bekant över figuren men Jenna var inte själv längre.

(Vet hur det är D: så fullt förståligt ^^ )

"Varför inte?" säger Stella och ser på Jennas pilbåge, "Håll bågen berädd, jag kliver fram, verkar personen gå till attack, avlossar du pilen." säger hon och ser på Jenna vad hon tycker om planen, visst den kunde vara dumdristig och det kunde kosta Stella livet och kanske Jennas med, men vilket annat allternativ hade dem?

Jenna kunde inte riktigt förstå att Stella verkade vilja sätta livet till för en främling men visst det var hennes val. Med en nickning till svar höjde hon bågen. Hon önskade att hon hade haft fler pilar men de hade antingen gått sönder eller försvunnit och hon kunde inte göra egna. Om hon bara hade lärt sig skulle hon inte känt sig så hjälplös. Om det visade sig vara fler än figuren de sett var de körda. Fast Jenna kunde alltid vända om och springa om det skulle vara så. Hon visste hur hon skulle täcka sina spår.

"Bra" säger Stella och kliver fram ur buskarna där de vart gömda. Hon har handen lätt på sin kniv, deet enda so hon har att försvara sig med om det skulle vara nödvändigt. Hon var visserligen lång men mager, så hon hoppades att hon inte skulle se ut som allt för ett stort hot mot vem det nu var, "Visa dig." säger hon och väntar.

Vanessa klev försiktigt ut ur det lila skogsbrynet, Dom som mötte hennes blick var mycket magrare än henne. Verkade inte som henne heller. Såg mest ut som flycktingar eller något i den stilen. Vanessa granskaDE dom och såg bågen i den andras hand. jag tittade på dom utslitna vapnena som ryckel men så kanske det blir när man levt ett lyxliv i flera år med vapen träning?

Jenna hade sett flickan förut. På det var hon säker men trotts det hade hon svårt att placera henne. Hon hade alltid haft svårt för ansikten. Med smidiga rörelser klev hon fram bakum busken som döljt henne. Det var ingen tvekan om att flickan var ifrån huvudstaden. Hennes vapen, hennes sätt att röra sig på men framförallt på hennes muskolösa kropp. Hon verkade var mer musklad än Jenna som befunnit sig till fots i skogen i fyra lÅnga år. Men Jenna var övertygad om att hon var segare. I en fight skulle de vara jämna. Jenna kunde inte hjälpa att känna irretarition över att hon inte kunde placera flickan. Kanske hade hennes föräldrar kännt flickans. Hon visste inte och vem kunde intyga det? Hennes föräldrar var död, hennes bror var död, jenna som levt i huvudstaden var död.
"vem är du?" frågade Jennas darrande röst.
Den darrade inte av rädsla nej, hon blev sällan rädd utan ilska. Hon likt många andra som levt i ruinerna och arbetslägrera hatade huvudstaden invånare för sin blindhet och för att de var så naiva.

"Vanessa" sa Hon , Flickan som frågade kände hon igen, "Jenna?" sa hon och kom ihåg. Dom hade varit barndoms vänner i huvudstaden . Deras föräldrar hade känt varandra . fast efter att dom dog hade hon inte hört av henne , och den Jenna hon såg nu var inte sig lik.

(Jenna heter hon ^^ xD min heter Stella och henne känner du inte igen xP)