Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

God jul på er alls sötnosar! ♥ ♥ ♥

Hoppas det här blir er bästa jul någonsin, och ni får alla presenter ni önskat om, och har hittat de perfekta presenterna att ge åt dom ni älskar. Hoppas ni får alla god julmat (omnom) och har en fin gran, även om den inte pryds av galloperande hippogriffar ; )

Här är min julklapp till er ♥

________________________________________

Julspecial '76

”Vad tycker du om den här då?” frågade Francois, och pekade på en hög gran. Leevi granskade granen noggrant och skakade sedan på huvudet.
”Jag tycker inte om toppen”, svarade hon sedan och fortsatte längs med raden av granar. Francois suckade med ett flin och följde efter henne.
Leevis mor tyckte inte om att hon köpte en gran från mugglarförsäljare, men hennes far gav henne alltid några sedlar så hon kunde välja den hon bäst tyckte om. Leevi granskade dem alla noggrant, men hon ville att den skulle vara perfekt. Det var trots allt länge sedan hon varit i Frankrike senast och en medelmåttig gran skulle inte duga.
”Vi har varit här redan i över en timme. Vi måste få den dekorerad innan le Réveillon också.” Leevi log snabbt mot sin kusin och nickade. Francois var två år äldre än Leevi, men kort för sin ålder så som hon var. Hans mörkbruna hår var lockigt och för tillfället glittrade snöflingor i det.
Leevi och hennes föräldrar bodde hos Francois över jullovet, ty Leevis far och Francois pappa var bröder. Francois och Leevi hade skickats ut för att köpa en julgran och för att ge dem tid tillsammans, men på kvällen skulle de båda familjerna, och dessutom Leevis farföräldrar, samlas för le Réveillon, en storslagen måltid som varade långt in på natten.
”Vi ser ännu där borta, men om vi inte hittar någon bättra där tar vi den här”, sade Leevi och strök en yvig gran över de barrbeklädda grenarna. Det kändes bra att tala franska igen, och än bättre att höra franska talas runt sig.
”Jag kan inte tro mina ögon! Leevinder?” Leevi vände sig om då hon hörde den bekanta rösten, men hann knappt se vem det var som talat innan någon kastade sig om hennes hals. Doften var dock tillräckligt för att Leevi skulle veta vem det var, och hon andades djupt in då hon omfamnade flickan med den mörka bobfrisyren och designerjackan.
”Amelie”, sade hon med ett leende, och flickan höll Leevi på armlängndsavstånd för att kunna granska henne ordentligt.
”Du har blivit smalare”, anmärkte hon. ”Får du ingen mat där i England?” Leevi skrattade och omfamnade sin väninna igen.
”Jag har haft en del stress”, medgav hon och nickade åt Francois som höll upp pengarna och pekade på granen som för att fråga om han skulle köpa den. Amelie trädde sin arm genom Leevis och de började gå mot ån.
”Pojkproblem?” frågade Amelie intresserat.
”Oui. Men också med skolan.” Amelie nickade förstående, och de började gå längs ån. Seine hade frusit, med undantag för en smal strimma alldeles i mitten, där den mörka strömmen hade lyckats hålla isen borta. Snöflingor dalade ner på marken och det var kallt, men Paris var vackert i skymningen då juleljus prydde träden och stjärnor sken i fönstren.
”Jag har aldrig studerat så här hårt”, höll Amelie med. ”Jag var tvungen att be om stödundervisning i Trollformler. Minns du Éric Beaulac? Han studerade ett år över oss. Han har hjälpt mig varje vecka med mitt uttal.” Amelie blinkade med ögat och Leevi skrattade lätt.
”Du har inte ändrats alls”, sade hon retsamt, men kunde inte gömma nöjdheten ur sin röst. Hon hade saknat Amelie, sin bästa vän, som alltid var lika glad, självsäker och målmedveten. Leevi kunde ha haft hjälp av hennes råd då hon undrade vad hon skulle göra med Remus.
Tanken drog ner på Leevis humör något, och hon hoppades att han skulle ha en glad jul. Hon försökte tränga undan sitt dåliga samvete och kastade en blick på sin klocka. Francois hade säkert redan transfererat sig hem med granen, och hon skulle vara tvungen att gå.
”Så, hur är det i Hogwarts? Jag har hört att det är fruktansvärt där. Fruktansvärt kallt, menar jag.” Leevi slog lätt till Amelie på handen och log.
”Det är inget fel på Hogwarts. Jag har fått några underbara vänner där, men jag saknar er”, svarade hon och tryckte sig närmare Amelie.
”Vi saknar dig med.” De stannade för att betrakta vyn. Eiffeltornet höjde sig över hustaken, upplyst av tusentals ljus. Leevi grävde fram sin kamera från handväskan. Hon bar den med sig vart hon än gick, för hon ville ha bilderna med till England för de tillfällen då hon längtade hem.
Amelie stannade en förbipasserande man och bad honom ta en bild av dem. Leevi och Amelie stod med armarna om varann och såg glatt in i kameran, ocd de tackade mannen hjärtligt efteråt då han fortsatte längs med åkanten.
”I övermorgon, Le Petit Papillon, klockan tolv? Jag kan meddela Genevieve och Charlotte, så får du träffa dem också”, föreslog Amelie då de började gå tillbaka mot granförsäljarna.
”Det låter perfekt”, svarade Leevi och fick till sin förvåning syn på Francois, som med en plastmugg i handen väntade på dem. ”Är du här ännu?” Han hade lutat granen mot ett litet stånd, där en kvinna sålde varm choklad.
”Jag skulle ju ta hem dig. Är du färdig?”
”Visst.” Leevi kysste Amelie på båda kinderna och såg efter den smakfulla flickan då hon fortsatte nerför gatan. ”Vi går då.” Francois lyfte upp granen på ena axeln och de gick till en sidogränd. Leevi tog tag om Francois arm och stängde ögonen då Francois snurrade runt på stället för att ta dem hem.

Francois och Leevi dekorerade granen med hjälp av trollstavarna. Leevis mor tyckte att det var bra att hon använde sin magi, och hade inget imot att de gjorde det så länge hon var på plats. Leevi höll på att drapera gyllene girlanger över grenarna med mjuka rörelser, och Francois, med tungan mellan tänderna, försökte fästa stjärnan högst upp på granen.
”Ni har ju inte bytt om ännu! Skynda er, Jean och Jaques föräldrar är här när som helst”, skyndade Francois mor på dem då hon såg in i salongen.
”Oui, maman”, svarade Francois tankspritt och log brett då han lyckades med sin uppgift. Han fick med en knyck av staven en liten gyllene kvicken att lyfta sig ur lådan och trädde den över en gren. Leevi var klar med girlangerna, och hjälpte med de andra dekorationerna: de sjungande änglarna, hippogrifferna och renarna som galloperade över grenarna, blommorna som slöt och öppnade sig, de sockrade äpplen och godisstängerna.
Då de var klara beundrade de sitt verk.
”Den blev verkligen fin”, sade Leevi med ett leende. Francois nickade och lade en arm om hennes axlar.
”Jag är glad att du är hemma”, sade han, och Leevi kramade om honom.

*

Juldagen grydde klar och kall. Justin vaknade till att solstrålarna träffade hans ansikte, och med ett stön öppnade han sina ögon. Någon sjöng en glad julsång nedanför. Justin kände sig inte glad, och drog dynan över ansiktet, men han fick inte chansen att somna om då dörren slogs upp.
”Upp med dig!” ropade Dimitri, och lämnade rummet utan vidare ord. Trots att han hellre hade stannat i sängen drog sig Justin upp och stönade. Hans axel värkte och lika så bröstkorgen. Det första han gjorde var att stänga dörren, och öppnade sedan sitt klädskåp för att se sig själv i spegeln. Som Justin befarat hade ett stort blåmärke formats över hans bröst under natten, och då han vände på sig fick han syn på sin axel, som inte endast var blå, utan även djupt lila och på kanterna gulaktig.
Med en suck drog han på sig en skjorta och en stickad ylleväst i grått innan han gick ner till köket. Hans mor stod vid spisen och läste något recept med rynkad panna, samtidigt som hon kastade blickar mot en kastrull med risgrynsgröt, som blandades självmant. På bordet kavlades pepparkaksdeg av sig själv, och hela köket doftade juvligt.
”God morgon”, sade Justin och tog en skål för att ta för sig av risgrynsgröten.
”Mmh”, svarade modern och slevade gröt på Justins tallrik med en knyck av trollstaven. ”Dina julklappar är under granen.” Justin nickade och åt snabbt innan han gick in i vardagsrummet. Dimitri och Gregoriy hade fällt en jättelik gran och dekorerat den med hjälp av sina trollspön. Justins mor hade varit väldigt nöjd över att de inte hade söndrat en enda av dekorationerna.
Under granen fanns en liten hög med presenter. Justin kunde enkelt bära upp dem alla på en gång, och han fällde dem på sitt skrivbord, bredvid dem han fått från sina vänner.
På litet bättre humör öppnade han presenterna från sin mor, hennes föräldrar och hans farföräldrar, samt de från Seth, Oliver och Tiffany. Han log tillgivet efteråt, speciellt tack vare sina vänner, som hade gjort sitt bästa för att köpa något han verkligen ville ha.
Det knackades på dörren, och utan att vänta på svar steg Justins kusiner in. Justin ställde sig snabbt upp och försökte hålla rädslan borta från sitt ansikte. Gregoriy och Dimitri log bekymmerlöst, men man kunde aldrig vara säker på vad de tänkte göra.
”Har du fått fina presenter?” undrade Dimitri med svag brytning. Bröderna var ungefär lika långa som Justin, men kraftigare byggda. Deras ljusa hår hade rakats kort, och under de kraftigt utskjutande ögonbrynen glänste deras mörka ögon illvilligt.
”Vi fick inte present av dig”, sade Gregory med låtsad sorgsenhet. ”Men vi har en presenten till dig.” Han låste dörren, och Justin sökte efter sin trollstav, men den var inte i bakfickan. Han insåg att han inte hade tagit den med sig då han gick ner för morgonmålet, och kastade en blick mot nattduksbordet. Om han bara kunde ta sig dit...
Gregoriy lyfte sin trollstav och skickade en illröd förhäxning mot Justin. Den rev upp hans ärm och fick honom att flämta till av den brännande smärtan.
”Idiot! Inga ytliga märket”, fräste Dimitri och slog till sin broder på axeln. Justin tog tillfället i akt och kastade sig mot sin säng i ett försök att få tag på sin trollstav. Han var dock inte tillräckligt snabb, för innan han fick staven i handen hade Gregoriy kastat sig mot honom, och de föll till golvet. Justin skrek ut då han landade på sin axel.
”Silencio.” Dimitri sänkte inte staven och såg med ett brett flin på Justin, som inte reste sig trots att Gregoriy hade ställt sig bredvid sin broder. ”God jul. Crucio.”

*

”Pojkar! Om ni ska ha något att äta innan ni lägger er får ni lov att komma in nu.”
”Ja, mamma!”
”Alldeles snart, mrs Potter.”
En snöboll träffade Sirius i bakhuvudet då han stod vänd mot James mamma, och han böjde sig ner för att laga en ny snöboll. Den här gången tänkte han träffa James mitt i det flinande ansiktet.
De var i gården bakom familjen Potters hus. En hög häck löpte runt gården, förutom på en kant där den stora villan stod. Det hade snöat de senaste dagarna, men snötäcket var nu förstört, då de två pojkarna hade ägnat sig åt snöbollskrig den senaste timmen. Solen hade redan sjunkit, men mrs Potter hade skapat ljusbollar som hängde i luften och spred ett mjukt ljus över gården.
Sirius kastade snöbollen, men James duckade.
”Du skulle inte ens träffa marken, så som du kastar”, skrattade James.
”Då får jag väl ta till andra metoder”, svarade Sirius och kastade en sista boll innan han spurtade mot sin bästa vän. James, som insåg att hans huvud snart skulle hamna i en av snöhögarna, började springa.
Sirius förvandlade sig till den stora hunden mitt i språnget, och skällde glatt då han knappade in på James. James var inte sen att följa hans exempel, och om någon hade sett ut ur villan då hade de kunnat urskilja en ståtlig kronhjort löpa genom snön, följd av en stor svart hund.
James svängde snabbt och Sirius, som kastat sig mot honom, sjönk djupt ner i snön och grävde sig upp med ett skall. James trippade hånande på ställe, men överrumplades av Sirius och föll tungt till marken. Som om det bestämts tidigare, förvandlades djuren tillbaka till två pojkar på samma sekund och förblev skrattande i snön.
”Ugh, jag är helt våt”, sade James andfått och kravlade upp. Han sträckte sedan fram handen för att hjälpa upp Sirius, och tillsammans gick de in i huset.
Efter att ha bytt om till torra kläder gick de ner till matsalen för att äta kvällsbit. Mr Potter satt framför brasan och läste The Daily Prophet, och julmusik spelade ur radion. Det doftade ännu pepparkakor och julskinka i rummen, och Sirius tog en av pepparkakorna från fatet på bordet.
”Jag tyckte jag hörde en hund utanför”, sade mrs Potter med ett lätt skratt och lade två tallrikar framför dem. Sirius och James skrattade och utbytte en snabb blick.
”Vi hörde ingenting”, svarade James nonchalant och lade en bit kall skinka i munnen.
”Ingenting, mrs Potter”, höll Sirius med och log bländande mot James mamma. Hon nickade med ett leende och återvände till köket.
”Vad har ni pojkar tänkt göra imorgon?” frågade mr Potter utan att se upp från tidningen.
”Remus och Peter kommer hit”, svarade James och skuffade undan sit tallrik då han var klar. ”Vi ska ut.” Sirius reste sig och tog sin tallrik till köket. Mrs Potter log varmt och gav honom en bricka med två mjölkglas och de pepparkakor Sirius och James själv gjort på dagen för att ta med sig upp. De två största var rikligt dekorerade med sockerglasyr, men trots det kunde man tydligt urskilja formerna av en hund och en kronhjort.
Trots att James och Sirius lade sig i sina sängar, James i sin och Sirius i gästsängen som hade placerats i James rum, hade de inga tankar på att somna ännu. Sirius kunde inte låta bli att tänka på hur bra James hade det. Det här var hans första jul hos Potters, och den bästa någonsin. Det var underbart att inte behöva stå ut med de besvikna blickarna, hånfullheten i Regulus röst då han visade upp sina dyra presenter, och gliringarna från Krake.
”Vad tänker du på?” frågade James.
”Inget”, svarade Sirius och log smått. Han talade inte om sådana saker med James, även om vännen visste ändå.
”Inte Leevi, väl?” sade James retsamt och kastade en av sina dynor mot Sirius. Sirius hade gjort det stora misstaget att berätta åt James om vad som hänt den natten då han tillsammans med Lev hamnat i sjukhusflygeln. Sirius kastade dynan tillbaka, och James trängde den under sitt huvud med ett brett leende, knappt urskiljbart i mörkret.
”Nej. På julen.” Men nu när James sagt det kunde Sirius inte låta bli att undra över Lev. De var goda vänner, men natten i sjukhusflygeln hade varit något speciellt. Sirius drog på munnen då han tänkte på första gången han hade sett fransyskan. Hon hade sett förvånad och generad ut där hon stod vid dörren till kupén, och oemotståndligt söt med rodnaden.
Men Remus hade hunnit innan honom, och Sirius drog en gräns vid sina vänners flickvänner.
”Varför tror du Lev gjorde slut med Remus?” frågade han högt, och hörde lakanan krasa då James ryckte på axlarna.
”Måntass sade att det var stressen. Fast han ville ju inte tala om det, så det kan ha varit något annat också.”
”Kanske han berättar mer imorgon.”
”Varför bryr du dig?” frågade James undrande och kastade en blick på Sirius.
”Jag bryr mig inte”, svarade Sirius skarpt. ”Jag hoppas bara han har kommit över det”, fortsatte han mjukare, och James nickade samtyckande.
”Det får vi se imorgon.” James gäspade så hans käkar knakade. ”Men god natt, Tramptass. Och god jul.”
”God jul, Tagghorn.”

________________________________________

Om ni undrar vad jag önskar till julklapp, så är det en kort eller lång kommentar av er alla ; ) ♥

hyvää joulua!

Först vill jag bara säga att detta kapitel var fantastiskt! Tycker självklart synd om Justin för att han måste fira jul med två jubelidioter till kusiner... Alla andras jular verkade mysiga ändå

Jag hittade inga fel som jag tänkte på eller något sånt så har inte något att "klaga" över

Vilket härligt långt kapitel, jag verkligen älskar att du skriver lite längre kapitel

Det var väldigt roligt att man fick läsa lite ur olika synvinklar och inte bara en tyckte dock synd om Justin, man undrar ju lite varför han inte stannade på Hogwarts över julen.
De andras jular verkade ju mycket roligare om man säger så

Känns skönt att du tog med lite mer om Remus tycker han förtjänar att vara med lite mer

Hoppas du får en super bra Julafton

Så fruktansvärt superbra!

GOD JUL DU UNDERBARA MÄNNISKA ♥

Wow, det här var så bra! Det var jättekul att läsa från så många synvinklar + att det var om livet utanför Hogwarts! c:

God, du tycks verkligen veta en massa om Frankrike! O__O Men det är bara positivt, hela storyn blir bättre med lite sådant! : D

"Hur är Hogwarts? Jag har hört att det är fruktansvärt där. Fruktansvärt kallt, menar jag." Av någon orsak fick den meningen mig att skratta! x) Amelie verkar helskön ju! ^^

VADFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ JUSTINS KUSINER? ;o leave him alone you idiots!

Sirius och James' jul verkade ju helmysig! :3 Gillade Mrs Potters små ljusbollar! c:

Sen var det också kul att de tänkte på Remus. Han förtjänar det.

"Jag bryr mig inte. Jag hoppas bara att han har kommit över det." You know, THAT'S a real friend!

HYVÄÄ JOULUA KÄRA DU OCH TACK FÖR ETT UNDERBART KAPITEL! ♥

Åh älskade delen med Leevi och hur fantastiskt hon har det med sina gamla vänner, och det är nästan så jag känner att hon funderar på att flytta till Frankrike igen...? Åh, jag hade dött om jag fått åka bort ifrån mina bästa vänner. (det hade inte gjort så mycket om det va Hogwarts dock. ;D) Hennes familj verkar vara strikt men snäll.
Justin däremot, jag trodde första gången jag läste en av "förtexterna" i kursiv att han blev misshandlad av sin familj. Inte bara mor och far utan också kusiner blev jag dock lite förvånad över. Åh, jag hatar när barn blir misshandlade. Det känns dock väldigt dåligt eftersom det händer i verkligheten också i högre societeter. Justins familj måste vara väldigt strikt över att han gör något fel. Men just nu har jag det på tungspetsen och kan inte få fram ordet.

”Jag tyckte jag hörde en hund utanför”, sade mrs Potter med ett lätt skratt och lade två tallrikar framför dem. Sirius och James skrattade och utbytte en snabb blick.

^-this, marodöranda. Haha att dom är så oförsiktiga, och att mrs potter har genomskådat dem fastän hon inte visar det. Det är riktiga marodörer haha. Oh, när de var ute och kastade snöbollar, James tiggde om att få snö över hela sig när han sa att Sirius inte ens skulle kunna träffa marken. Oh I love this. Oh but refresh my memory, what did they do that night in the hospital wing? ._.

Oh, denna kommentaren hade kommit för över två timmar sen om det inte var för Kalle Ankas jul ^^ ♥

Du skriver bäst och hoppas att mina kommentar inte var alltför kort.

God Jul!

Älskar det!
Jag lade märke till några slarvfel men jag orkar inte påpeka dem då de är just det, slarvfel. ^^

Jag kan nog behöva en uppfriskning av minnet, vad var det där med besöket på sjukhus flygeln?

God jul! ♥

Taxi alla ♥ Jag har åtminstone haft en jätte bra jul, hoppas ni med

För er som undrat över incidenten i sjukhusflygeln mellan Sirius och Leevi: Jag tror det var i 6. Kapitlet, efter att Mulciber hade attackerat Leevi och Sirius hade slagit huvudet i väggen. De spenderade natten där tillsammans och diskuterade famn i famn.

Och till Wizzy, i första kapitlet med Justin bad han sin mor om lov att få stanna på Hogwarts, men hon förbjöd det

Och Conflate, Jag lovar att du kommer att få läsa mer om Amelie

Oj det hade jag glömt men bra att du påminner mig

Super!