Gör man vad som helst för kärleken?

Tack

så här har ni fortsättningen, asså den blev inte alls som jag tänkt men jaja, det får duga. det är alltid något och jag är inte riktigt på humör för att skriva något uper kapitel men jag hoppas ni förlåter mig

Hon vaknade på morgonen av att någon kramade om henne och först trodde hon att det var Jezebel men sedan mindes hon deras bråk och när hon vände sig om och såg in i Dracos gråa ögon blev hon ytterst förvånad men hon log svagt
”God morgon” sa han vänligt och hon nickade lite och gjorde en ansats för att resa sig upp ”vad gör du?” frågade han förvirrat och hon var förvånad över det mjuka tonläget i hans röst
”Du vill alltid ha frukost på morgonen” sa hon lågt
”Idag behöver du inte göra något som du inte vill” sa Draco och hon såg förvånat på honom, hon var alldeles förvirrad för att kunna tänka klart. Hon var inte säker på att Draco ändrat sig, hon tvivlade starkt på det och hon visste inte hur hon skulle behandla honom. Han la henne försiktigt ner i sängen igen och bara la sig och stirrade på henne och hon kunde inte låta bli att rodna
”Du är verkligen vacker” sa han lågt
”Du brukar säga det” mumlade hon och han såg förvånat på henne
”Jag menar det verkligen. Du är verkligen inte som någon annan jag träffat” sa han hänfört och hon kunde inte låta bli att ställa frågan som hon länga funderat på
”Varför behandlar du mig som du gör då?” frågade hon allvarligt och hon visste inte om han skulle slå henne men hon gjorde sig utan att tänka, beredd på slaget.
”Jag vet faktiskt inte” sa Draco och hon vägrade nöja sig med det svaret, hon var tvungen att veta.
”Det duger inte Draco, jag vill ha ett svar. Du har gjort mitt liv till ett helvete de senaste åren och ett jag vet inte duger inte till svar” sa hon allvarligt och han vände bort blicken och satte sig upp
”Jag var rädd att själv dö. Jag misslyckades och jag visste inte vad din far kunde tänkas hitta på. Jag var rädd för min familj och för att du skulle lämna mig. Jag ville få dig att stanna.” mumlade han och hon satte sig bredvid honom
”Du är en idiot!” sa hon kallt och han såg argt på henne och han spände handen och hon förstod att slaget var på väg men hon duckade när det kom
”Sitt still slyna” sa han kallt
”Nej! Jag tänker inte låta dig slå mig mer, särskilt inte utan anledning. Jag skulle aldrig drömt om att lämna dig Draco, inte på den tiden! Nu är det de enda jag vill! Jag skulle aldrig låtit min far döda dig! Hade du inte haft Fai hade jag bett honom för länge sedan.” sa hon iskallt och reste sig upp ur sängen men han tog tag i henne
”Du lovade att aldrig lämna mig” mumlade han och hon drog sig loss
”Ja det gjorde jag, men det betyder inte att jag måste sitta ihop med dig” sa hon och drog morgonrocken runt sig och gick ut till köket. Hon var för arg för att orka bry sig om något just nu. Hur kunde han utsätta henne för allt han gjort, bara för att han var rädd? Hon såg på muggen i handen och kastade den i golvet och skrek. Draco kom in i köket och gick över glassplittret och slog armarna runt henne och hon förmådde inte putta bort honom. Tårarna strömmade ner för kinderna och hon orkade inte mer. Hon orkade inte kämpa för en dröm som inte fanns. Hon orkade inte förneka att allt var hopplöst. Det livet hon haft var en avlägsen dröm. Allt kom över henne på en och samma gång och hon undrade vad hon levde för? Fai som hon aldrig skulle få se? Jezebel som försökte hjälpa henne men inte kunde? Hennes far som var en främling i hennes liv? Eller för sin egen skull? Hon visste inte längre, allt hon visste var att hon inte orkade mer.
”Jag menade inte att såra dig.” sa Draco till henne och hon orkade inte svara
”Lever han ens?” fick hon fram och Draco behövde inte fråga vem hon syftade på
”Ja han lever” svarade han och hon fick en smula hopp
”Kan jag få träffa honom?” frågade hon
”Nej, då kommer du ta honom och lämna mig” sa Draco och höll om henne hårt när hon ville slita sig loss. Tillslut lyckades hon men hon tappade balansen och kände hur hon slog huvudet i stengolvet och hur blodet värmde henens kind
”Lämna mig inte” sa Draco och kramade hennes hand, långsamt blev hennes syn suddig för att tillslut bli helt svart.

Mer! D: varför skriver du så undebart för?
Skäms för att du skriver så levande! XD

Tackar det är väl en gåva jag fått xD haha nej ajg tänker inte skämas för det utan vara glad för det

jag är jätte glad att du tkr om den, men skulle du kunna försöka skriva något anant än bara mer! det hjälper mig inte så mkt eftersom jag aldrig vet vad som är bra lr dåligt!

Det var ett jättebra kapitel ! Fast alla dina kapitel är ju jättebra XD Men iaf det var supermegajätteawesome!

Tack så hemskt mkt kul att ni tkr om det

jag vet att jag säger det jämt men jag älskar verkligen att få era kommentarer

Så Sjuktbra!! Tack för vi får läsa!!! vill ha mera av din verklighetstrogna ff!

Tack så mkt

nej det är jag som skall tacka för att ni läser den
kul att ni tkr den är verklighetstrogen :p

Det var hemskt sorligt. Enligt mig var det de bästa och sorligaste kapitlet hitils :-) :'( skriv mer snart!!

Tack så mkt Ebba ja det kändes sorgligt när jag skrev det

Bra kapitel!
Det är så levande att du nästan skrämmer mig.