Den du minst anade [SV]

Jag älskar både dig och din ff! ♥

Alltså förlåt. Förlåt. Förlåt.
Jag vet att det är sämst uppdatering och sämsta kapitelna, men det är sommar är min förklaring. Jag har varit bortrest väldigt mycket fram och tillbaka under dagarna och jag har inte hunnit med samtidigt som när jag är hemma vill jag kunna träffa vänner och så samtidigt som jag fortfarande är kvar i Mugglis Författare.
Jag vill också att ni ska veta att eftersom det börjar närma sig slutet så kräver kapitlerna otroligt mycket planering, tänkande och tid - tid som jag inte har för tillfället.

Så förlåt för sämst uppdatering. Men jag jobbar på det.
Kram ♥

Det är luuuugnnttt, du är alltid bäst, vi väntar ♥

Det e okej! vi väntar så klart ♥

We will wait ♥

Ofc, forever and always - for you, Erica!!! ♥

Hej är jag. Den segaste människan i världen.
Jag är verkligen jätteledsen för att det har tagit så lång tid. Jag har varit bortrest i två veckor nu så jag har haft tid att tänka och planera. Det börjar gå mot slutet. Och så behöver man tid på sig. Jag är sämst på uppdatering men jag hoppas det blir bättre när jag skriver från Harrys perspektiv.
Som sagt FÖRLÅÅÅÅT för att jag är så seeg. Jag hatar mig själv. Aja, jag hoppas att det ska bli bättre ^^

----


Kapitel 29. Den vita graven
McGonagall höll tal efter middagen. Det skulle hållas en begravning för rektorn redan på lördagen och alla elever var inbjudna.

Torsdagens och fredag ens lektioner blev inställda. En del elever hämtades av deras föräldrar redan dagen efter Dumbledores död.
De ansåg att slottet inte var säkert längre, enligt Hermione.
Seamus Finnigan vägrade och andra sidan blankt att följa med sin mamma och de hade ett högljutt gräl i entréhallen som slutade med att hon gick med på att han stannade kvar för begravningen. Hon hade svårt att hitta någonstans att sova i Hogsmeade, berättade Seamus för mig och Harry. För det strömmade in häxor och trollkarlar i byn, som alla ville ge Hogwarts rektor sin sista hyllning.
De väckte en viss uppståndelse bland de yngre eleverna, som aldrig hade sett det förut, när en djupblå vagn, stor som ett hus, dragen av ett dussin bevingade gulbleka jättehästar, kom nerrusande ur skyn på fredagseftermiddagen och landade i utkanten av skogen. För att inte tala om när en gigantisk kvinna klev ur vagnen och kastade sig i armarna på Hagrid.
En delegation av tjänstermän från ministeriet, inklusive trolldomsministern själv, inkvarterades samtidigt i slottet. Jag märkte hur Harry nogsamt undvek att få kontakt med någon av dem. Det var ju trots allt han som hade varit bland de sista som hade haft möte med Dumbledore.

Nere i stora salen morgonen därpå var stämningen mycket dämpad. Ingen åt någonting hur mycket Hermione än tjatade på oss att vi borde.
Jag granskade Harry med blicken, han satt bara och stirrade på sina mackor som låg orörda. Jag stack in min hand i hans under bordet och kramade den hårt. Sedan flyttade jag mig närmare och kysste hans läppar lätt innan jag viskade:
”Vi klarar det här, tillsammans.”
Harr tittade upp på mig och jag skymtade ett tacksamt leende i hans ögon.
Jag vände automatiskt bort blicken mot Slytherinbordet. Jag letade efter min bror, men som vanligt under den senaste månaden misslyckades jag. Istället mötte mina ögon ett par grå. Jag såg flinet sprida sig i Malfoys ansikte och jag kramade Harrys hand hårdare under bordet så att också han tittade upp och in i de gråa ögonen. Jag såg hur Harrys käkben spändes. Han tog upp sin fria hand och kupade den runt min kind innan han kysste mig mjukt. Jag knäppte mina händer runt hans nacke och log stort när jag såg i ögonvrån hur Malfoys fula flin ersattes med ett förvånat ansiktsuttryck. Hermione och Ron hade betraktat oss och Ron vred sig av skratt är han satt medan Hermione strålade mot oss. När vi avslutat kyssen viskade Harry i mitt öra:
”Tillsammans.” och i samma stund reste McGonagall upp från honnörsbordet.
”Det är snart dags.”, sa hon. ”Var snälla och följ era föreståndare ut. Gryffindorare, efter mig.”
Vi tågade ut efter McGonagall genom entréporten och ner till sjön där hundratals stolar var uppställda.
När begravningen började kom Hagrid bärande upp för gången med Dumbledores kropp i sin famn, han grät tyst och jag kände hur tårarna välde upp ur ögonen.
Först Elliot.
Nu Dumbledore.
Nästa som stod på tur var Harry.
Alla jag älskade skulle försvinna.
Tal efter tal malde på. Alla tackade Dumbledore för allting hade han gjort och sade saker som ”Ädelt sinnesslag”, ”intellektuell insats” och ”storsint hjärta”. Tårarna rann ner för kinderna på både mig och Hermione och jag såg på Harry hur han kämpade mot dem. Jag ville säga att han fick gråta, att det var okej. Men det kom inte ett ljud över mina läppar.
Jag såg runt på folket som var på plats. Spökena stod nere vid sjön och deras pärlvita gistalter var svåra att upptäcka i solen. Det var folk från hela Trolldomsministeriet, folk från Fenixorden som Monsterögat, Kingsley, Tonks och Remus Lupin. Samt Mr. och Mrs. Weasley, Fred, George, Bill och Fleur. Madame Maxime, Tom, värden på Läckande Kitteln, Ernie Prag, chauffören på Nattbussen, Madame Malkin från klädbutiken i Diagongränden och kentaurerna i skogsbrynet och vattenfolket i vattnet som sjungit när Hagrid tågade in. Alla var samlade, det var som att se hela trollkarlsvärlden på en och samma plats.
Jag kände hur Harry tog ett djupt andetag bredvid mig innan han viskade i mitt öra:
”Alice, jag… älskar dig.”
Jag såg på honom in i hans ögon som nu glittrade av tårar och kände ett hat, ett hat mot Voldemort, ett hat så stort så det inte gick att beskriva. Voldemort hade förstört Harrys liv. Han hade gett honom sjutton år att leva innan han tänkte döda honom för att sedan kunna styra världen.
”Det är därför jag vill dö med dig.” viskade jag tillbaka. ”För att jag älskar dig för mycket, jag kommer inte kunna leva utan dig.” Han bröt ögonkontakten och tittade ner i sitt knä, bet sig i läppen och tog ännu ett andertag innan han åter såg in i mina ögon och sade.
”Vi dödar ormen tillsammans, sedan mördar Voldemort mig. Då är det bara honom kvar att döda. Du dödar honom, du dödar Voldemort, sedan, men bara då… får du följa efter mig… och Elliot.”
Jag ville, jag ville göra det.
Jag var bara inte säker på att det gick. Profetian hade sagt: ”Ingen av dem kan leva om den andre överlever” Jag visste inte om jag kunde göra det.
Varför var inte Dumbledore här?

----

EDIT;; Anledningen till att jag börjat döpa varje kapitel nu har jag ingen bra förklaring till, men jag ska döpa alla och håller på att rätta föregångna kapitel och ja ^^
PÖÖÖSS ♥

Ny läsare, verkar skitbra!

Erica, Erica, älskade du. Kan du sluta skriva så att jag gråter? Nej förresten. Gör inte det. För jag älskar det här. Och jag älskar dig. Puss på dig skitunge. :* ♥

Skitunge!?