(PM) En mugglare på Hogwarts

Håller med!

I andra fall ska man inte svära!

Men när det är så här bra...

Så är det viktigt att man får ur sig det man verkligen tycker...

Kapitel 29
Det var tyst medans vi gick vidare. Det passade mig fint. Då fick jag mer tid att tänka på sätt att göra Malfoy illa när jag fick chansen. Jag visste att de andra såg på mig oroligt. Jag förstod också varför. De senaste timmarna hade jag haft ett explosivt humör. Minsta lilla skulle antagligen få mig att svära högt eller slå någon. Jag hade ingen aning om varför jag var så arg egentligen. Eller jo. Jag var sur för att de varit orättvisa när jag räddat Elise från tältet, men egentligen hade de ju bara varit oroliga för mig. De hade definitivt inte velat göra mig arg eller ledsen. Men jag kunde inte hjälpa det. Och medans vi gick genom skogen kom jag på mig själv med att sparka på träd och stenar som var i vägen. Varje gång jag gjorde detta så ryckte de till allihopa och fick en min som var så allvarlig att det nästan var komiskt. Dessutom hade jag blivit jätte irriterad på att flickan kom och frågade efter Madame Maxime. Jag visste att hon skulle göra det men ändå så tyckte jag att hon ’hindrade’ oss från att hitta de andra. Varför var jag så arg? Jag visste att jag var fånig och barnslig men trots det så slutade jag inte vara arg. Det hade ingenting med stolthet att göra… Nej jag visste faktiskt inte.
”Åh nej snälla låt det vara ett skämt!” utbrast Harry, innan han fortsatte avbröt jag honom.
”Du har tappat din trollstav.” sa jag och himlade med ögonen. Alla stirrade på mig. ”Och snart kommer Winky.” vi väntade i fem sekunder och mycket riktigt så kom hon där. Hon sprang konstigt och såg helt utmattad ut. Hon flämtade av ansträngning och sa/skrek/pep,
”Onda trollkarlar är framme! De flyger folk högt, högt upp i luften!” skrek hon förskräckt. ”Winky ska här ifrån! NU!” så bar det av med henne.
”Eh… vad var det med henne. Varför springer hon inte som man brukar?” Här slutade jag lyssna. Jag visste vad Harry skulle säga och att Hermione skulle börja bråka med Ron om husalfernas rättigheter. Snart skulle vi också stöta på vilierna och inte ens tanken på den otroligt fåniga meningen Ron skulle yttra snart kunde muntra upp mig. Ja, ni gissade rätt. Vilierna irriterade mig också. Jag lyssnade inte på ett ord. Jag var helt försjunken i mina egna tankar. Vi skulle se vilierna, sedan skulle Bagman dyka upp… Och sedan? Vad skulle hända sedan? Jag letade panikslaget i mitt huvud efter vad som skulle hända men hur jag än tänkte kom jag inte på något! Igår hade jag spelat upp allt som skulle hända under dagen som en film för mig själv, igår hade jag vetat exakt vad som skulle hända. Men nu? Men för guds skull Annie! Tänkte jag. Jag hade ju berättat allt för Mr. Weasley till och med. Hermione verkade se att jag var orolig.
”Vad är det Annie?” jag såg på henne och snäste,
”Inget!” sedan fortsatte jag med Elise på ryggen. Jag började få ont i ryggen men aldrig att jag skulle säga det. Dessutom hade hon ont i fötterna.
”Annie. Det är någonting.” envisades Hermione. Jag kämpade med lusten att skrika åt henne, slå till henne, ljuga, eller berätta sanningen. Jag bestämde mig för att ljuga.
”Det är inget.” Hermione såg sur ut och var inte övertygad. Men jag brydde mig inte. Hon fick väl vara sur om hon så ville. När de inte tittade på mig så såg jag mig oroligt omkring. Tänk om något hände? Tänk om jag aldrig skulle få tillbaka minnet? Vad skulle hända då? Skulle de tro att jag ljög? Nej, det skulle de inte. Eller? Efter ett tag tog Harry tag i min arm. Han vände på mig och höll ett hårt tag om mina händer. Han var väl rädd att jag skulle slå honom igen. Till min förvåning började hans kind skifta lila och jag kände ett styng skuld.
”Det är någonting.” sa han och tittade rakt in i mina ögon. Hans lysande gröna ögon låste mina gråa och det gick inte att titta bort. Det var inte en fråga, utan ett påstående.
”Nejdå.” mumlade jag.
”Annie. Jag släpper inte förens du sagt vad som är fel.” där var väl en annan bra grej med att hålla tag i mina händer.
”Då får du nog stå här ett bra tag, för ingenting är fel.” sa jag och blängde in i hans ögon. En tyst kamp om vem som först skulle titta bort. Han blinkade och jag log triumferande.
”Släpp mig.” sa jag.
”Säg vad som är fel.” sa han enkelt.
”Släpp mig!” sa jag lite högre. Han skakade på huvudet och lossade inte på greppen.
”Släpp mig!” sa jag och började bli smått panik slagen. Jag ryckte och drog på mina händer men han var starkare än mig. Om det varit en av tvillingarna hade jag hoppat på honom och varit loss på en sekund. Grejen med tvillingarna var att de alltid förlät mig. Men jag hade redan slagit Harry en gång och han hade en lila kind så det var liten chans att han skulle förlåta mig om jag skadade honom en gång till. Jag drog och spände men han släppte mig inte. Undertiden som jag varit upptagen med att försöka få loss mina händer hade Elise hoppat av min rygg. Jag hade inte märkt det och det hade inte Harry heller. Synd för honom för nu boxade Elise honom i magen det hårdaste hon kunde med sina små nävar. Släppt mina händer och såg ner på henne. Det gjorde antagligen inte särskilt ont, men det kunde inte vara så himla skönt heller. Det såg rätt komiskt ut faktiskt. Jag kände en enorm lättnade över att han släppt mina händer och en värme över att Elise förstod att jag behövde hjälp. Jag log. Tillslut puttade Harry undan henne lite.
”Okej, okej jag har släppt.” muttrade han. Men hon fortsatte. Han såg på Hermione efter hjälp men hon såg mest road över att hennes bästa vän blev attackerad av en sju åring. Elise fortsatte, hennes ansikte var helt rött och hon verkade otroligt arg. Harry satt sig på huk och hon fortsatte banka på hans bröstkorg.
”Hallå.” sa han till henne men hon ignorerade honom. Han försökte lägga handen på hans axel, men då fick hon panik. Hon slog till honom på kinden, exakt samma ställe där jag hade slagit honom förutom att hon slog honom med knytnäven. Detta hade antagligen inte gjort så där super ont om han inte redan hade haft en lila kind. Hans huvud sköts åt sidan och han ställde sig snabbt upp. Jag såg på hans chockade min och Elises trotsiga och förbannade min. Och så brast jag ut i skratt. Och då var det svårt att sluta. Jag glömde nästan att jag inte hade någon aning vad som skulle hända. Ända tills jag hörde någon skrika,
”MORSEMORDE!”

SUPER!

BRA!!

Kapitel 30
Jag såg upp på himlen. Redan efter att jag hört ordet visste jag att något dåligt skulle hända. Mörkrets märke. Jag flämtade till. Elise började gråta och jag drog henne närmare mig med en beskyddande gest. Harry såg mest förvirrad ut och ropade,
”Vem där!” åt det håll som besvärjelsen kommit ifrån. Jag lyfte snabbt upp Elise på min rygg och hörde henne snyfta i mitt öra.
”Vi måste härifrån!” det gick inte miste om paniken i min röst men just nu brydde jag mig inte. Ron plockade upp sin Krum figur och vi började springa genom gläntan som vi befann oss i. Fast knappt hade vi börjat när jag hörde ljud från alla håll. Det lät som när ungefär femton personer drar ut en kork var ur en flaska. Och bara så där var vi omringade. Femton personer var det inte. Utan tjugo. Jag spärrade upp ögonen. De pekade alla sina trollstavar mot oss. Harry skrek,
”DUCKA!” och grabbade tag i Ron och Hermione. Jag praktiskt taget slängde ner Elise på marken men själv hann jag inte ner. Det sista jag hörde var alla trollkarlar som omringade oss skrika,
”LAMSLÅ!” och sedan blev jag träffad av varenda en från alla håll. Jag tappade andan totalt. Jag föll ner på knä och sedan med ansiktet före rakt ner på den smutsiga marken i skogen.

Hermiones synvinkel

Det här var bara inte sant. Hur många trollformler hade träffat henne? Jag hade ingen aning. Hon såg blek ut. Jag försökte desperat komma på någonting som skulle kunna hjälpa i den här situationen. Men ingen självklar lösning hoppade fram i skallen som de brukade när jag ställdes inför en svår uppgift i skolan. Jag ruskade på henne. Ropade hennes namn. Ignorerade rösterna som sa åt mig att gå åt sidan och låta någon annan försöka få liv i henne. Vad var det för trollformel som kunde få någon att vakna? Jag mindes inte. Mitt huvud var helt tomt. Jag grät av frustration och av skräck. Jag kom inte ens ihåg varför hon blivit träffad av alla besvärjelser. Allt jag visste var att hennes ansikte var blekt och att jag knappt kunde känna hennes puls. Till slut puttade någon mig åt sidan. Jag ville inte bli omkring puttad! Jag ville hjälpa Annie. Jag slet och drog och försökte komma fram men någon eller några höll mig tillbaka. Tårarna rann nerför kinderna. Hur kunde de göra så här? Kunde de inte ha väntat för att se vem eller vilka det var?

Jättebra!

Jätte bra :' ♥ meer???