(PM)Jag hatar din blotta existens

Azum
Nu kan vi verkligen stryka Didier från tortyrlistan

Bra kap. Matizze
Och du lyckades få mig gilla Didier... Grats ^^

Nice ^^
Alla älskar Didis nu

*skratta triumferande*
Trevligt att ni gillar Didier nu ^^

väldigt bra kapitel

Alltså, jag kopierade varenda inlägg och klistrade in dem i ett worddokument med sidbrytning efter varje inlägg, gissa hur många sidor det dokumentet blev?

Jag har ju sagt att det vore värt att ge ut en bok.
Åzum kapitel, förresten. Men det vet du säkert redan. ♥

meeeeeeeeeeeeer

okej, okej, nu blev det lättare för min stackars hjärna att bestämma att jag gillar Didier

Jess
[Jess vill arbeta i en städskrubb, där står Dijan och Nadine och hånglar.]
Jess går långsamt genom korridorerna och ser sig hela tiden noga om åt alla tänkbara håll. Månen lyser in genom de stora fönstren och Jess har äntligen en bra plats att göra läxorna ostört, en plats som ingen någonsin skulle komma till!
Med ett upphetsat, och en aning busigt, leende svänger Jess in i korridoren där hon så ofta hade suttit och druckit lugnande. Hade, den tiden var förbi nu. Det hade hänt någon gång efter att Didier hade kommit på henne. Hon hade bestämt sig för att hon inte var värd att dränka sina sorger längre. Hon skulle själv slåss mot dem utan hjälpmedel! Ja, i Jess fantasi är det faktiskt ett slagsmål som utspelar sig och i hennes väska ligger ett prydligt hopvikt pergamentstycke där det står att Jess aldrig mer ska gråta över något. Det är hennes löfte, men det finns plats kvar på pergamentet för fler löften.

Jess sträcker fram handen för att öppna dörren till städskrubben där hon skulle sitta. Hon kan alla besvärjelser som behövs för att sitta där – hon kan tända ljus, förstora och förminska saker, trolla fram en mindre sittpuff… det här skulle gå bra!
Det är svårt att veta vem som blir mest chockad när Jess öppnar dörren till städskrubben: hon, eller de där inne. En intim scen mellan Nadine och professor Dijan utspelar sig framför Jess ögon, och båda står i stort sett helt nakna i det trånga rummet. Nadines svarta spetsbehå ligger på golvet och likaså en hel del andra plagg. Nadine och Dijan är tätt omslingrade och Jess stänger dörren med en smäll innan hon, bedövad av chock, rusar iväg längs korridoren.
”Catterholt! Jessica, hallå stanna! Vänta sa jag!” Hör Jess att Dijan ropar efter henne, men Jess känner inte för att vare sig vänta eller stanna. Hon vet inte vad hon känner för, men hon vet vad hon vill. Jess vill härifrån. Nu!
Allt uppenbaras plötsligt för Jess. Uggleposten, varför Nadine hade hållit sig hyfsat undan från Jess på sista tiden, varför Nadine hade rodnat för nästan ingenting. När Jess är säker på att Dijan har gett upp hoppet om att hinna ikapp Jess stannar hon och faller flämtande till marken. Det känns som om hon ska kräkas, men hon vet inte om det är tack vare det hon har sett eller för att hon har ansträngt sig för mycket. En hand griper tag i Jess handled och drar upp henne på fötter igen.
”Inte ett ord om det här till någon”, hörs Dijans hotfulla röst i Jess öra och hon nickar svagt. Vem skulle hon egentligen berätta för? Vem skulle egentligen tro henne?
Greppet om Jess handled släpper och Jess skyndar skräckslaget iväg. Vart då? Bort. Vart spelar ingen roll, bara bort. Bort härifrån.