prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar lätt, ett bittert leende på läpparna medan han snurrar lite på ringen han har om sitt finger. Hur kan han ens tänka på det viset? Det är klart det är värt det, nittonåringen älskar Zihao så jävla mycket.. han kan inte låta ett missförstånd ta död på deras förhållande. Även om de konstant verkar bråka med varandra. Det är tyst ett långt tag, han märker inte ens att ögonen blivit alldeles våta av tårar. Dock stryker han bort dem snabbt, och ler mot sin fästman.
"Jag tänker inte på något speciellt." får han fram och låter ringen ligga fint över det lilla fingret. "Du vet att jag älskar dig väldigt mycket, eller hur?"

Frågan fick Zihao att le ett litet, men väldigt genuint leende, trots att magen fortfarande åt upp honom på insidan.
”Jodå, det har jag fått klart för mig”, började han och betraktade Joshua med lätt sorgsna ögon. ”Jag hoppas att du vet att hag älskar dig precis lika mycket..men..” Tjugoåringen tystnade och vände ännu en gång bort blicken mot fönsterrutan. ”..jag vet att det inte var det du tänkte på, Joshua”, avslutade han tyst och tittade ner mot sin egen förlovningsring, som dinglade från kedjan som hängde säkert runt halsen på honom. ”Du vet vad vi har sagt om att ljuga.”

Med ett bitter leende ser Joshua ner på sina fötter, tårna vickar försiktigt på sig under de tjocka, gråa tofflorna.
"Det var ingenting Zihao," viskar han försäkrande och tassar fram till den äldre, för att fläta ihop deras fingrar med varandra. Ja.. storleksskillnaden är fortfarande komisk. "Inga tankar som inte avfärdade iallafall." försäkrar nittonåringen och lämnar en liten puss på Zihaos händer. "Förlåt för att jag tog allt så seriöst.."

”Joshua”, upprepade Zihao och förde upp de betydligt mindre händerna mot den vänstra sidan av bröstkorgen, där hjärtat satt och hoppade omkring hejvilt. ”Jag vill att du säger vad du tänkte på, ut med det”, envisades han lirkande och lämnade en liten kyss på den yngres panna. ”Kommer bara att tänka på det för all framtid om du inte talar om det nu, förstår du?” Tjugoåringen log snett och virade vant armarna omkring fästmannen, med blicken spänd i de stora ögonen han älskade så förbaskat mycket.

Med rynkade ögonbryn vilar Joshua ansiktet mot den äldres bröstkorg och nickar lätt.
"Jag började tänka om vi verkligen är menade för varandra, när vi hela tiden bråkar med varandra." förklarar nittonåringen i låg stämma, slingrar armarna om Zihao och sluter ögonlocken. "Men det var i en sekund, förstår du? Jag.. skulle aldrig mena det."

Ouch. Bara tanken på att Joshua ens tänkt så i en liten ynka sekund fick Zihao att vilja börja gråta.
”Du tänkte alltså på om du skulle göra slut med mig eller inte?” Undrade Tjugoårongen tyst och pillade lite med en rosa test hår. ”Vill du det? Göra slut?” Fortsatte han tyst, då rösten nästan bröts så fort han började uttala orden. Han hade haft det på känn, att hans och nittonåringens relation inte fungerat sådär jättebra, men de hade ju sagt att det inte spelade någon roll eftersom de älskade varandra. Men tänk om det faktiskt gjorde det? Spelade roll alltså.

Joshua låter händerna glida upp mot den äldres kinder, lutar sig tillbaka så att han kan se tjugoåringen i ögonen.
"Nej, det är klart jag inte vill Zihao.." viskar han försäkrande medan tårarna än en gång börjar skymma hans syn. Nej, han vill aldrig lämna den äldre. Men tänk om bråken går överstyr? Tänk om de börjar hata varandra? "Det var bara en tanke, som jag fick av allt bråk.. jag vill aldrig göra slut med dig, aldrig. Jag älskar dig alldeles för mycket för det."

”Bara att du ens tänkte på det bevisar att du är osäker, även om du inte ens vill erkänna det för dog själv och ännu mindre för mig..” viskade Zihao och strök försiktigt bort tårarna som hotade att börja rinna nerför den yngres kinder. Tyvärr ledde det bara till att tårarna som tryckte mot tjugoåringens egna väggar trängde igenom och började trilla nerför de bleka kinderna. ”Vi är perfekta för varandra, men samtidigt så är vi inte det..och alla ser det”, fortsatte han med en snyftning och slöt ögonen. det var så sant - sant och smärtsamt. De älskade varandra, de var perfekta för varandra, men ändå världens sämsta tänkbara match..

"Zihao, du lyssnar inte. Jag vill aldrig göra slut med dig, aldrig lämna din sida, det är bara alla bråk som kväver en, om du förstår?" det som kommer från Zihaos mun därnäst, får Joshua att tystna på direkten. Kroppen faller utmattat mot golvet.. feber, musklerna och allt bråkande får honom riktigt yr. "Vad menar du med att alla ser det? Att vi inte är bra för varandra? Att vi inte hör hemma med varandra? Vad är det för något som de ser, men som jag verkligen inte kan försöka se?"

Ögonen spärrades upp en aning när Joshua helt plötsligt sjönk ihop framför tjugoåringen. Han fann sig snabbt nere på golvet, bredvid nittonårigen, och drog bestämt upp honom i sitt eget knä där han åtmsintone kunde sitta någorlunda bekväm.
”Det jag menar, Joshua, är att folk märker att vi bråkar mycket..att mitt temperament varken är bra för någon av oss, precis på samma sätt som din hjärna förstör en hel del med sina hopkok”, försökte Zihao desperat att förklara, samtaiigt som fingrarna strök över de rosa lockarna. ”Jag älskar dig och jag behöver dig, skulle aldrig klara mig utan dig heller..men det betyder helt enkelt inte att vår relation är hälsosam alla dagar i veckan.”