Skriva av sig-tråden

Jag är fånig... så fånig man kan bli...
Har lust att skriva av mig, då kommer nog allt kännas bättre, antar jag.

IGår kväll frågade min bror "Är det kul att ha en blogg?"
Jag fick panik. Visste han om det? Har han läst den? Hur vet han om det? Har någon av hans kompiasr berättat det för honom?


Well, jag gick genast in på min blogg och raderade den, vilket jag ångrar sjukt mycket. Och nästa dag i skolan ringde det in och alla for in då. Men då kom jag på att jag glömt några grejer där ute, så jag vände på klacken och gick ut igen. Men vid dörren stoppade min bror och hans kompisar - vi kan kalla dem F-gänget - mig.
"Är det kul att ha en blogg?" frågade K.
Jag fick panik igen (de var typ 10 stycken) och bah "Vah?" fick jag ur mig, sen klämde jag mig snabb förbi dem och ut. Innan dörren stägdes hörde jag skratt och hur F sa "Haha, bra K!"

Senare den dagen berättade jag för mina bästisar då vi satt i spindelnätsgungan (en stor gunga dit det ryms många att sitta). Det kändes bokstavligt talat jättebra.

Men ändå kan jag inte låta bli att tycka jag är fånig. Jag tar en såhär liten sak jätteallvarlig och tycker synd om mig själv, både för att jag inte vågar typ prata med min bror och för att jag är livrädd för "F-gänget". Så fort jag ser dem säger jag "Göm mig" och försöker gömma mig eller så springer jag iväg mot något random ställe.
Det värsta är att de är två år äldre än mig. De börjav visserligen en annan skola efter sommaren (bara två veckor att stå ut med dem) men det betyder inte att jag aldrig mer behöver prata med dem. Neherå. Jag kommer träffa dem 10000000 gånger under sommaren osv. Jag är så sjukt mycket räddare för dem än jag var förr, och jag skäms. FÅNIGA JAG.

Om du, min bror, skulle se dethär av någon väldigt konstig anledning, bara så du vet - jag är livrädd för att prata med dig från och med nu tills du glömt bort det, och jag bokstavligt talat DÖDAR dig om du äns nämner ordet 'dator' i min närhet.

Valmo: Du ska må bra, vad som än händer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre, blir smått sur på dina vänner, eller om man nu kan kalla det det.
Bara du mår bra och har det bra så är jag glad.
Vad stark och stolt.

^ Förut när jag hade en blogg och vissa frågade mig om jag hade en så brukade jag säga nej, så du är inte ensam, haha.

Skönt ♥

Valmo: Det är bra, försöka är alltid bra! Du kommer inte att såra dem, du kommer bara att tala om hur du känner, och få dem att förstå. du måste tala om för dem, men utan att bli arg den gången. Säg att du vill kunna lita på dem som vänner, men att du känner att det inte riktigt går, och sen för du berätta om hur du känner. De kommer inte att skratta eller bli arga. Kanske har de även saker att säga till dig, och tillsammans kan ni alla prata ut och komma fram till hur det ska bli bättre. Men våga vara stark och göra ditt bästa, och var inte rädd.

Sannaaa: Men du, nu är väl bloggen inte kvar längre? Så du behöver inte oroa dig mer. Försök att strunta i det som hände, och låta allting återgå till det normala. Jag tycker att du ska vara stolt över att du har en blogg, och att du vågade visa dig offentligt. Så klart tillkommer alltid risker, det insåg även jag när jag hade en blogg. Personer man inte vill skulle kunna läsa läste i alla fall, och därför tig jag bort min. Men vill du ha en blogg så tycker jag att du ska ha det. Men man kanske alltid ska fundera på vad man skriver, så att det inte blir så. Försök att glömma det, även om det känns svårt. gå vidare, förhoppningsvis har du lärt dig något bra av denna upplevelsen, och jag tror knappt att det kommer att leda till något dåligt. För du har dina vänner på dig sida och tillsammans kan ni stå upp för varandra.

________


Jag verkar skriva av mig mycket nu för tiden, i alla fall känns det så. Antagligen beror det väl på en av alla de där faserna i livet som man går igenom, och kanske blir det bättre snart. Kanske klarar jag mig utan att varje dag behöva predika om hur illa allting är. Delvis har det väl att göra med de sista veckornas händelser, och det val jag gjorde. Ett val som borde vara bra, eftersom det är precis det som jag säger till alla andra att de ska göra. Men ett val som jag alltid undvikit annars, och ett val som än har lett till, jag vet inte vad, men mycket.

Jag vill inte låta som den gnälliga tonåringen som tror att livet suger bara för att något litet ynka missöde hänt, jag vill inte vara hon som tror att livet är över bara för att allting inte blir som hon vill ha det. Jag försöker verkligen att inte klaga och bara gå med strömmen som vanligt. Men det tär, mycket. Och jag vet att det är fel, eller nej, jag vet faktiskt inte om det är fel. Men jag har börjar fundera på det här med, i brist på bättre ord, sorger. Nu undrar jag nog mest om det inte är så, att de känslor jag har, eller om man ska uttalade det mer korrekt, det mentala livet jag lever, aldrig kommer att förändras. Kommer allting någonsin att försvinna? För tja, kommer det inte alltid finnas där inom mig och långsamt äta upp mig? Finns det ett slut, eller går jag i cirklar? Kommer jag någonsin att må bra. Detta har för mig pågått så länge, att jag tror jag håller på att bli galen. så många år, och det har funnits där, även om det funnits längre tider av glädje, så har det alltid kommit tillbaka. Och jag vet inte om jag orkar ett liv på det sättet. För jag vill verkligen få vara lycklig och glad. Jag vill leva ett helt normalt liv. Men för mig finns det inte, inte här och nu. om jag ser in i framtiden, vad ser jag då? Ja inte ser jag mig själv som den lyckliga kvinna jag vill vara. Nej, jag ser mig själv som den missbrukare som inte förstått vad livet går ut på, och som vigt sitt liv till det bortkastades land.

Varje dag cyklar jag förbi den där bron, och varje dag kommer tanken, du kommer att bli min död. Orden sätter sig mer och mer i skallen på en. Men är det verkligen vad jag vill? Eller är det verkligen det ända jag inte vill?


Att vakna upp på morgonen är aldrig svårt. Men att gå och lägga sig är mycket svårt.Inte för att jag är rädd för natten, nej natten är det bästa som finns, utan för att jag är så väldigt rädd för morgondagen. Vad ska den ge? Och hur ska den komma att bli? Kommer den att gå, eller blir det dagen av mitt fall?

Jag vet att jag inte har någon rätt i världen att må på detta vis, att det inte finns någon som säger att jag för göra på detta viset. Så varför gör jag det? Varför bryter jag mot alla lagar? Jag borde vara lycklig, för jag har min familj och mina vänner som bryr sig om mig, jag har all sjukpersonalen som försöker hjälpa mig. Jag har allt. Men varför spelar det ingen roll? Kanske för att jag blivit sårad och bortglömd så många gånger, eller för att det bara är så att jag faktiskt är dömd till att aldrig få vara riktigt lycklig och glad. Eller snarare, inte gjort mig värdig av det! Jag är en värdelös person, som ser mig själv före alla andra. Som inte för en sekund kan lägga mina problem åt sidan och vara stark för någon annan. Så varför ska jag besvära alla andra, istället för att ge dem frid?

Jag förstår dig. Tror jag iallafall.
Du ser på dig själv som en dålig människa? På vilket sätt?
Jag känner inte till vad som har hänt, vad som gör dig olycklig. Men om jag förstår dig rätt tycker du att du är självisk. Rätta mig om jag har fel.

Först och främst vill jag bara säga att du inte alls bara tänker på dig själv. Du hjälper visst andra, det borde du veta. Du har hjälpt många i denna tråd, med stöttande svar och komplimanger. Du har hjälpt andra coh gjort dem en stor tjänst i livet, och du kallar dig "typen-sm-inte-tänker-på-andra-utan-bara-på-sig-själv?"?

Jag är verkligen inte bra på sånthär, verkligen inte. Jag försöker dag ut och dag in, att hjälpa människor. Men ändå skriver jag bara om mina små problem som det du svarade på. Det var antagligen helt onödligt, men jag tyckte så jäkla mycket synd om mig själv så jag vlle skriva det. Ett tag brydde jag mig imte äns om att svara på detta, men sen insåg jag hur självisk jag var, så jag svarade, för jag vill verkligen hjälpa dig. Inte för att jag vet hur.

Men du får inte tänka att du är en dålig människa. För det är du verkligen inte. Du är bra, du är bättre än bra. Du har vänner och familj. Vad mer behöver man, än kärlek?
Om du ser dig själv som en dålig människa, hur ser andra på dig då? Ser de dig som självisk? Om de bryr sig om dig, varför tror du att de gör det, egentligen?

Jag tycker du ska fråga dig själv frågan varför du är olycklig. Är det för att du ser dig själv som en dålig människa eller är det av en helt annan orsak? Jag har knappast varit till hjälp här och nu, det vet jag. Jag suger på dethär, även fasst jag vill. Jag vill verkligen hjälpa. Även om det värdelösa jag skrev inte var bra skrivet eller över huvudtaget vettiga ord, försökte jag iallafall. Hoppas det löser sig.

Jag är så j*kla trött på mina "kompisar" som behandlar mig som luft. Idag t.ex skulle en spela schack, och hon frågade om ngn ville spela. Jag sa jag kan, och vad händer då?
Hon fortsätter fråga de andra som om jag inte sagt ngt.
Som sagt, sjukligt trött på dem, det känns som en plåga varje morgon när jag ska till skolan.
Det kmr antagligen inte hända ngt, bara skönt att skriva av sig.

Sannaaa: Åh tack du, det hjälper mer än du tror. Det som har hänt är att jag har involverat en massa sjukpersonal och sånt i min mentala situation, vilken känns otroligt jobbigt just nu. Jag känner mig så självisk för att jag inte känner att jag har rätt att vara olycklig. men jag är olycklig, av liksom ingen anledning. Och jag vet verkligen inte var det kommer ifrån, för allt dåligt som hänt i mitt liv är ju över, saker och ting ordnar sig, men jag mår inte bättre för det. Men de betyder så otroligt mycket att du bara läser, så sjukt mycket sak du veta.

Dini99: Usch, du får ju mig att gråta. Men usch, det är ju som jag gör allting för min egen skull och inte för andras, för att jag sak vara bra på något och inte helt värdelös. Skriva an sig-tråden får mig att komma hem till något som jag vill göra, något som jag klarar av. Det är min räddare ibland.

sanna1324567: Men usch vad jobbigt du, det är inte rätt att bli behandlad på de viset, och jag förstår att du blir både ledsen och arg. Men du, kan du inte säga till dina kompisar att dy tycker att de behandlar dig fel? Ibland så gör man sådana saker utan att tänka på det, och då kan man behöva en signal som tar en tillbaka till jorden. Och annars kan du väl snacka med någon annan irl som kanske kan hjälpa dig? Känn inte så på morgnarna, det är ju bara jobbigt. Försök att få detta att sluta genom att prata med dem eller någon annan! Så att varje dag får bli jättebra!

lillamymin: Herregud, du är ju jättesnäll!
Du hjälper verkligen folk ♥

Jag har sagt åt dem, o till min lärare (den förra) flera ggr, men inget händer.
Då känns det rätt meningslöst att fortsätta.

När det blir alltför jobbigt har jag ju alla fina mugglisar.