prs yehet & kkaebsong

Nej, Joshua vet ju mycket väl att brodern inte är förälskad i Zihao... Det var mer faktumet att den äldre ens kommit på tanken som fått hans humör att sjunka något förskräckligt. Med ett aningen sorgset ansiktsuttryck stirrar nittonåringen ner i sin chokladpudding med en liten nick.
"Samuel är duktig på chokladpudding." Svarar han lätt, fortsätter att leka med röran i skålen som han än inte smakat. "Okej."

”Joshua, ät”, uppmanade Zihao ännu en gång samtidigt som han stoppade in den sista biten med toast i munnen. ”Du vet att jag inte menade någonting med det jag sa, det var ett helt oskyldigt skämt”, knorrade han och tog ytterligare en klunk av det varma teet. När Joshuas humör droppade, så verkade det som om tjugoåringens gjorde detsamma. Det var nästan lite kusligt faktiskt. ”Om du inte vill ha chokladpudding kan jag gå ner och fixa någonting annat åt dig, vad som helst.”

Hur löjligt det än må låta, har nittonåringen stor lust att fräsa åt den äldres dumma ord. Gå ner så att han kan umgås med Samuel istället... som sagt, jävligt löjligt. Som tur är håller Joshua sin käft för sig själv, innan han tar lite av chokladpuddingen till sin mun, usch. Alldeles för söt, alldeles för fettigt. Han borde inte äta någonting alls.
"Det är lugnt.. jag tar något mer att äta lite senare, har bara ingen aptit." förklarar den yngre med ett magert leende, och gömmer ansiktet i Zihaos nacke.

Med ett bistert leende krypande över läpparna, lutade Zihao sig tillbaka mot havet av mjuka kuddar och nickade kort.
”Okej, skit i det då”, sade han tyst och vände de smala ögonen upp mot taket istället. Det var så sjukt uppenbart att Joshua fortfarande tänkte på det där han sagt och att han var arg på tjugoåringen. Förvisso förstod han varför den yngre var det, men det betydde inte att det var fånigt och barnsligt på samma gång. Usch, nu skulle de säkert börja bråka igen - någonting som Zihao absolut inte hade någon större lust med. Nu hade han ju aldrig det, men sk samma.

När den äldre sedan lutar sig bort från honom, låter Joshuas huvudet falla ner för sig själv utan något stöd, biter nittonåringen sig hårt i läppen. Då var de där igen. Det verkar som att de inte kan gå tio minuter utan att klänga på varandra, men samtidigt verkar det som att de inte kan gå en dag utan att bråka. Blicken glider ner till chokladpuddingen, innan han med ett bittert leende ställer det ifrån sig på nattduksbordet. Med darrande fötter rör Joshua sig mot brasan i rummet, och slår sig ner på fåtöljen för att värma sig.
"Jag är inte arg Zihao, verkligen inte. Men jag trodde du förstod hur min dumma hjärna fungerar." berättar han i hes röst och drar benen tätt intill sig för att luta kinden mot knäna. Blicken glider därefter tillbaka mot elden i brasan.

”Jo, det gör jag..men du behöver verkligen jobba på det där. Vet du vad jag såg till att göra innan jag kom upp hit? Jag försökte att faktiskt lära mig hur man gör chokladpudding, för din skull”, mumlade Zihao och stirrade upp mot taket med blanka ögon. ”Jag säger att jag inte klarar av att göra ditten och datten, men jag försöker åtmsintone att ändra på det. Nu kanske mina chokladpuddingar kommer att smaka skit i början, men allt eftersom tiden går kommer de att bli godare och godare”, sade han därefter och satte sig upp, slängde benen över sängkanten för att gå fram till fönstret som vätte ut mot sjön. Med en liten suck, vilade Tjugoårongen armbågarna mot fönsterbrädet och betraktade den vackra höstdagen utomhus. Det var riktigt ironiskt att det var så förbaskat vackert.

Zihaos ord får Joshuas blick genast att skjutas upp till honom, stirrat stint på den äldre under tystnad innan han ställer sig upp.
"Visst, jag bad dig inte att fixa det, men tack, då ska jag käka upp allt även om jag mår skit över det." muttrar han och drar till sig chokladpuddingen, bara för att falla tillbaka mot fåtöljen igen med spänd kropp. Febern, och alla spända muskler går inte ihop. "Tror du inte att jag försöker att ändra på mig Zihao? För det gör jag, jag hatar mig själv för att jag ens tänker att du kan mena de orden du sa, att jag ens tror att Samuel kan vara kär i dig. Jag försöker att inte få panik för varje lilla detalj som går snett, men det är hemskt svårt att konstant hålla det inom mig när hela min kropp kliar och skriker över att rätta till saker och ting. Jag försöker att äta, jag började inte äta för att jag ville bli frisk, jag började äta för att jag ville att du fortfarande skulle vilja vara med mig, att du skulle bli skrämd över att vara med ett skelett. Förlåt, jag tar saker och ting mer seriöst än vad jag borde, men visst, jag ska börja jobba på det än mer."

Med blicken fäst på det glittrande vattnet som låg tyst och stilla över den blanka sjön, sjönk Zihaos axlar ihop en aning. Det var inte rikrigt så han hade menat. Han visste faktiskt mer än väl att både han och Joshua jobbade på alla deras hundratals problem, ingen tvekan om den saken.
”Du vet att det inte var riktigt så jag menade”, viskade han, så pass tyst att det knappt hördes. ”Jag vill bara att du ska må bra Joshua, okej? Det är det enda jag vill här i livet”, fortsatte han ännu tystare än förut och begravde ansiktet i händerna. ”Och jag kommer alltid vilja vara med dig, hur du än ser ut. Tror du verkligen att jag är så ytlig, Joshua? Visst, du är väldigt vacker och stilig och allting däremellan, men det är inte därför jag älskar dig.” Tjugoåringen rätade plötsligt på ryggen och vände sig om med ett ryck. ”Helt ärligt, tror du verkligen det?” Upprepade Zihao med uppspärrade ögon och spända käkar. ”För isåfall så har du så jävla fel att det knappt är sant. Förstår du det? Om du inte gör det så får du fan ta och banka in det i skallen.”

Ögonbrynen dras ihop av Zihaos ord, vad hade han förväntat sig egentligen? Rösten hade låtit mjuk och behaglig innan så att Joshua fått skuldkänslor men med den sista meningen som tjugoåringen säger blir rösten bara hård och dömande.
"Nej, det tror jag inte." svarar han lätt och tar lite av chokladpuddingen, innan han stirrar in i elden igen. Det är nästan komiskt, hur mycket han älskar Zihao, samtidigt som den äldre skrämmer honom flera gånger. "Verkar som att jag alltid har så jävla fel, och behöver ta mig fan och banka in det i min skalle." viskar han, medan blicken sjunker ner till hans fingrar, stirrar på ringen om ringfingret. Har de begått ett stort misstag? Joshua älskar den äldre, så hemskt och olidligt mycket, men är alla bråk värda det?

”Du har inte alltid fel, Joshua. Snarare tvärt om. Jag menar, du är så sjukt smart att jag aldrig kommer kunna mäts mig med dig, du är snäll, du är vacker och bara allmänt perfekt. Men ibland blir jag bara så arg över att du inte kan förstå det själv. Det betyder däremot inte att jag inte förstår att du inte kan inse det..och det är inte ditt fel”, förklarade Zihao och sjönk ihop på golvet med en utdragen suck. ”Vad tänker du på?” Undrade han efter en liten stunds tystnad och lät huvudet falla på sned, med oroliga ögon. Varför kändes det som om det här samtalat bara skulle leda till någonting dåligt? Skulle det göra det i slutändan eller var tjugoåringen bara paranoid som vanligt? Tänk om Joshua inte ville ha honom längre, tänk om han slutligen hade fått nog av alla Zihaos skit..