Skriva av sig-tråden

jag önskar verkligen att jag visste det, för jag är med om typ samma sak fast han är mer kompis till mobbarna som hatar mig typ extra mycket... Men idag märkte han faktiskt mig!! finns det ingen du kan prata med det om?? Det låter hemskt, du får gärna skriva till mig om du orkar/vill...

Jag vill gråta men kan inte. Det känns konstigt. Helt tomt. Jag vill dö.

Dränk ögonen i vatten, eller hacka lök. Det brukar slinka fram någon tår. Du är inte tom, även fast det känns så. Du är fylld av massa fina saker, kärlek, omtanke och humor! Det kanske känns som att du vill dö just nu, men det går över, det blir bättre. Just stay alive and don't forget to be awesome! ♥

Tack ♥ Men allt går åt helvete och skolan failar totalt Jag vill gråta nu men det går inte och det är folk runt omkring mig. Jag förstår inte varför jag bör finnas kvar när det finns inget bra kvar i mitt liv.

CrimsonFlikkah Allt går åt helvete ibland, det är så livet fungerar. Jag kände mig inte särskilt superpeppad på livet när jag var tvungen att sjukskriva mig från skolan ett halvår och tacka adjö till mina perfekta betyg. Att ligga på psyk i två månader utan att få gå ut själv är fan inte det trevligaste man kan göra. Men skitsamma, det har ingen betydelse - det som betyder någonting är att saker och ting blir bättre! Man tar sig upp ur dom där svarta hålen utan att man ens märker det. Även fast det fortfarande är jobbigt så kan man se att det blir lite bättre.

Livet är tuff, det är meningen! Det gäller bara att göra det bästa man kan efter sina förutsättningar ♥

lillamymin och carro78
Tack.
Min mamma vet om det här och så, och hon och min pappa har alltid haft bra kontakt sedan dom separerade för snart 13 år sedan. Och det har dom haft fram tills de senaste månaderna nu.

När min pappa träffade sin nya så snackade han fortfarande med mamma då och då, men nu får han inte ringa henne längre. Och det är hans nya tjej som bestämt.

Jag kanske ska träffa honom idag, men vi får väll se hur det blir med det.

Både jag och min bror har sagt till honom hur många ggr som helst nu, och min mamma ringde också upp honom och skällde ut honom. T.o.m. min förra psykolog ringde och pratade med honom en gång.
Men han fattar inte. Han gör verkligen inte det.

Jag har iaf sagt till mamma att jag vill att hon ska fixa ensam vårdnad på mig, för jag vill inte att pappa längre ska kunna vara med och ta olika beslut gällande mig.

Jaja, nu ska jag försöka rycka upp mig.

Tack igen.♥

Jag tycker inte om det, de nästan hatar det och jag har bara mig själv att skylla på.

Den seanste tiden har jag överreagerat, fått utbrott, gråtit och vad nu allt annat som hör där till.
Utifrån ser det ut som om jag är arg på dem, det är det som min kropp och mun talar om, men själv känner jag mig som om jag är arg på mig själv.
Jag mår bara dåligt, rakt igenom.

Jag vill kunna vara mig själv, säga mina åsikter utan att någon utbrister t.ex. "HERRE GUD! *stirrar på mig som om de inte tror mig* Emma har aldrig lackat naglarna! Hörni, hörde ni det?! herre guuuuuuuuud!"
Bara en sån liten sak.

De tycker (fortfarande) om helt olika saker än mig. Då någon antyder det det blir första kommentaren "Men ändra ditt liv, Emma!"

Vi är så ofantligt olika, men de accepterar det inte känns det som, fast de sägar att de gör det.

Men allt är bara mitt fel, det är alltid jag som börjar, alltid jag som pratar skit utan att jag vet det. och gud vet vad mer...

Det var tusen saker till som jag ville få ut mig, men det finns inte ord, bara tårar som man måste hålla inne tills man kommer hem så inte en annan tjej börjar reta mig, sprida ut det över hela skolan och hånskratta.

EDIT: Sen så har jag också en tendens att inte kunna erkänna om jag har fel, om jag inte kommer på några argument, så blir jag arg och börjar skrika åt dem, jag hatar det, jag vill inte, men jag gör det ändå!

Sen så känner jag mig så blä!
Jag har bäst betyg i hela sjuan (enligt dem), men det är inte det som räknas för mig, jag skulle kunna ha underkänt i alla ämnen bara jag skulle ha flera kompisar som jag får vara med varje dag som tycker om mig som jag är.

Och så mår jag dåligt av vädret, det är för varmt överallt (också inne), men om jag skulle säga det till dem skulle jag faktiskt inte bli förvånad om de skulle utbriskt "herregud!" och himla med ögonen.....

Snälle lille Valmo, du ska inte behöva känna så.
Om dom håller på så så accepterar de inte den du är, även om de säger att de gör det. Det är aldrig ditt fel, aldrig. Inte äns om det är du som börjar prata eftersom det verkar vara omedvetet.
Det är inte konstigt att du reagerar som du gör med tanke på hur de hanterar dig.
Och det är defensivt inget fel med att må dåligt av vädret, eller årstider. Jag mår ju alltid extremt dåligt av våren.

Ändra inte på dig själv, det är dom som ska acceptera dig. Du är perfekt som du är, så länge du är dig själv.
Ni må tycka om olika saker, men alla kan inte tycka lika. Det verkar som om de villa att alla ska vara massproducerade burkar!
Om alla ska vara lika, var får vi då musik, konst, ny teknik och så mycket mer.
Alla kan inte va lika och därför ska du vara stolt och glad över att vara annorlunda och tycka annorlunda.

Annorlunda och stolt!

CrimsonFlikkah: Ibland är det svårare att inte ha några känslor alls, eller att vara tom, än att spricka av känslor. För vad har man då att leva för? Tårar brukar ofta vara ett tecken på känslor, känslor som känns. Men du får inte glömma att det kommer tillbaka, snart. Det är verkligen inte mycket kvar till sommaren, och kanske blir det som en nystart? Allting är kanske skit nu, men det bestämmer inte att det behöver bli det för resten av livet. Allting kan man ändra på, om man bara vill det. Det finns bra saker i detta liv, det gör det verkligen. Det är bara så att det finns så många dåliga saker att de blockerar ljuset från de bra sakerna. Och du får lov att bara se de mörka sakerna, men inte för all evighet. Låt nu tiden få gå det lilla som är kvar, strunta i hur det blir. Konsekvenserna är ofta inte mycket värre än vad man tror, oftast mycket lindrigare. Och när du hinner samla kraft, kan du börja ta tag i dem.

Somnium: Men då tycker jag att du gör rätt. Din pappa beter sig verkligen hemskt fel, och endast han ska behöva lida av konsekvenserna, varken du, din mamma eller din bror. Det är inte ert fel att han gör ett val som inte borde vara tillåtet. Om du tar avstånd från din pappa ett tag, kanske han inser vad han går miste om, och ändrar sig. Kanske tar det ett tag, men vad vet vi, kanske är det värt att vänta på honom att mogna lite mer. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för er, och att när dagen kommer, så ska ni få ha en bra relation.

Valmo: Att vara annorlunda från alla andra är det absolut inget fel på, och det är sorgligt att de inte kan inse det. men vet du, jag tycker att du ska sätta ner foten och säga att du inte tycker att de beter sig på ett bra sätt. och om du inte orkar med att göra det själv, så tala med en lärare, så kan antingen de göra det, eller ni tillsammans. För du ska inte behöva gå runt och känna att de inte respekterar dig för den du är, alla förtjänar den respekten. Tro inte att det är ditt fel någonstans, du får vara precis som du är om du vill det. Glöm inte det.
Du kan alltid försöka att erkänna dina fel. Ibland är det svårt, men om du gör det, blir det lättare för dem att göra samma sak. Men det gör ingenting att bli arg, det är bara ett bra sätt för sig att visa hur allvarligt du tar på allting.

Ina: Önskar det du säger är sant, men det känns inte så... tyvärr. För det är faktiskt mitt fel, om inte jag skulle börja (jag säger inget omedvetet, men jag säger inte det jag känner), då skulle de aldrig ens komma på tanken att säga nåt sånt om mig. Men tack ändå! ♥

lillamymin: Jag ska försöka, jag ska läga ner foten och säga emot, om jag vågar.
Jag är så osäker, jag vill må bra, säga emot och allt detdär, men samtidigt vill jag inte göra dem arga, såra dem eller något annat. Och när jag vill dethär på samma gång leder det alltid till att allt blir precis så som jag inte vill att det ska bli och det är mitt, och ingen annans, fel.
Jag vet inte om det går, men som du säger ska jag försöka.
Enda problemet med att jag tar det så allvarligt är att de inte kan ta något allvarligt, förutom då jag har blivit arg, som idag, och de säger att de inte orkar med mina anfall, att jag skyller på dem och så vidare.
Det är sant det de säger, men det sårar ändå.

Känns faktiskt redan lite bättre nu när det mesta kommit ut...
_________________
Jag ska försöka att fortsätta vara mig själv, jag är stolt över att jag inte är som alla andra, men ibland blir det lite för mycket när man får emot sig...
Annars är det också jobbigt när jag går i närheten av pojkarna i klassen (typ går förbi dem i korridoren) ryggar de alltid tillbaka, svär och går därifrån eller något annat sånt.
Jag tror inte att de gör det för att de känner så innerst inne, mera för att det är någon grupp-grej eller för att de vet att jag inte gillar det...