Förändrad värld Lupple & Medi

Något sa henne att hon skulle glömma det hon sett och nickade.
"Kan du följa med? Jag har inte mage att tala om det själv. Jag..." Hon blev tyst.
"Jag är en sådan hemsk syster...."

Alexander nickade sakta. "Jag kan delge honom nyheten." Sa han. "Gå in i stora huset. Du lär behöva en paus också." Sa han ömt. Började sedan gå bortåt mot den övergivna staden.

Miriam gick in och satte sig ner. Drog händerna gennom håret och suckade.
"Vad har jag gjort?"

Alexander gick ned till källaren, där Allan satt. "Din syster har ställt frågan om din frisläppning. Du kommer få sova här en dag till. Sedan har du många löften att infria innan du försvinner härifrån. Är du redo att genomföra dem löftena?" Undrade han och Allan svalde hårt. "Jag förstår vad du säger." Sa han kort och stirrade ned på det stampade jordgolvet.

Maria hade tagit sig till Lathan och tog hans hand. Hon var rödgråten.
"Min älskade dotter. Är hon död?" Viskade hon på deras språk. De som de talat för så många år sedan.

Lathan kramade hennes händer. "Hon är illa skadad. Jag såg henne, genom fönstret." Viskade han tillbaka på samma språk. "Men de hade Ori med sig och är på väg hem till henne. Hon kommer säkert bli återställd." Viskade han. Ville inte berätta om hur blodig Halo varit, eller Alexander eller Dorian. Men det hade varit som ett blodbad nästan.

Hon lutade sig mot honom och snyftade sakta.
"Åh min skatt. Hon kommer kanske aldrig vilja komma tillbaka hit. Allt är mitt fel.." Viskade hon.

Lathan kramade om henne. Även han kände sorgen men han försökte att vara stark - för Maria. "Ditt fel? Men älskade. Hur kan det vara ditt fel?" Undrade han försiktigt. "Jag tror hon kommer komma tillbaka för att skälla ut Dorian efter noter, när hon mår bättre. "Viskade han, i ett försök att muntra upp stämningen om än lite.

"Jag ställde mig inte i mitten. Jag hann se Dorian när han kom hem. Jag skickade inte Halo till stugan." Hon snyftade men såg på honom och nickade.
"Kommer säkert ge honom en örfil om annat."

Han torkade hennes kinder sakta. "Åh älskade. Vi kunde inte veta. Jag var inte beredd. Jag brukar alltid vara beredd vid deras möten. Men inte denna gång." Viskade han. "Vi kan inte skylla på oss själva, eller varandra. "Viskade han.