prs yehet & kkaebsong

Sömnigt ser Joshua upp mot den äldre, gnuggar sig om ögonen av trötthet innan han sätter sig upp i sängen.
"Varför då?" Frågar han med hes röst, innan han sträcker sig efter en kopp te och chokladpudding. "Gud vad gott.. choklad hjälper alltid min hals, förstår inte hur det fungerar."

”För att jag är urusel på allting som har med att hjälpa till att göra”, muttrade Zihao och sneglade på Joshua med smala ögon. ”Samuel var ovanligt snäll..vilket är superskumt med tanke på allting som hände igår”, fortsatte han och såg lätt fundersam ut ett kort slag. Men ganska snabbt efter det, rann ansiktsuttrycket av och tjugoåringen övergick till att bita på den yngres arm. ”Han kanske börjar bli kär i mig, vem vet?” Gud vilket sarkastiskt skämt.

Skämtet som Zihao slänger ut sig, får all aptit att rinna ur den stackars kroppen. Tyst ställer Joshua ifrån sig chokladpuddingen och sjunker ner under täcket.
"Gå och fråga honom då." Mumlar han tyst, gäspar och slingrar armarna om Haru. Varför tog tjugoåringen ens upp det? Att Samuel skulle bara kär i honom?

Dumt blinkade Zihao mot den yngre några gånger.
”Joshua, det där var ett ytterst ironiskt skämt”, påpekade tjugoåringen och rynkade lire på ögonbrynen. ”Och det vet du..” Han skakade på huvudet och satte sig upp igen, drog åt sig den andra skålen med chokladpudding. Nu var det ju så att han inte borde äta någon choklad, men han var trots allt hungrig och stämningen hade gjort honom ofantligt obekväm.

Blicken vilar på Zihao i tystnad, men det verkar inte som att Zihao själv förstår det.
"Visst." Säger Joshua endast och drar bort skålen med chokladpudding och lägger toasten i den äldres händer istället. "Ät den istället, du kommer bara bli illamående." Muttrar han och lägger sig ner igen. Kanske det är löjligt, men att fästmannen ens tagit upp det.. att han faktiskt funderade på det. Fan.

”Men herregud, Joshua sluta”, sade Zihao och lade ifrån sig toasten på nattduksbordet. ”Du vet att det bara var ett skämt”, fortsatte han gnällande dock började putta på nittonåringen. ”Förlåt, det kanske var dumt. Men det bara flög ut, okej? Han brukar aldrig vara sådär trevlig, men det jag savar ta mig fan vara ett ironiskt skämt”, rabblade han därefter på och satte sig upp med ett ryck. De mörka ögonen var uppspärrade till des yttersta och underläppen var nära på att börja darra, precis som händerna redan börjat göra.

Joshua ser på den äldre med höjda ögonbryn innan han gömmer ansiktet i Harus päls.
"Jaha okej.." Mumlar han, rösten hes och sliten, medan "Det var ett skämt " upprepar han trött, känner sig alldeles hungrig men alldeles för utmattad för att orka ta en tugga.

Bestämt drog Zihao upp den yngre i sittande ställning och stack skålen med chokladpudding i händerna på honom.
”Du åt ingen middag igår..för att vara helt ärlig åt du typ ingenting alls igår. Med andra ord behöver du energi, så ät”, uppmanade han kort och kupade hönderna om en av tekopparna, tog några små klunkar med ögonen fästa stelt framför sig. Hela situationen hade blivit extremt kall och kylig. Tjugoåringen borde bara ha hållit sin stora trut stängd.

Försiktigt lutar Joshua huvudet mot den äldres axel, och lämnar en liten puss på hans kind.
"Förlåt.. Jag vet inte varför jag tar det så seriöst." Viskar han och leker lite med chokladpuddingen i skålen. "Jag vet att det var ett skämt.. dock finns det alltid en del av min hjärna som konstant vill tänka det värsta." Med hes röst tar han en klunk av sitt egna te.

”Även om Samuel hade varit kär i mig så hade det inte spelat någon roll. Precis som när du visste att Julian var kär i dig. Men det hindrade dig inte från att fortsätta älska mig, och bara mig på det sättet, eller hur?” Sade Zihao i ett försök att förklara. ”Och förresten var det Samuel som gjorde den där chokladpuddingen. Så fort jag försökte blev allting bara kaos och hela köket såg ut som ett stortå bombnedslag”, muttrade han sedan med en liten grimas.