Förändrad värld Lupple & Medi

"Jag ska. Jag kanske måste länsa tre blomsteraffärer och prydna hela deras rum som förlåt." Han lyssnade och såg sedan på honom.
"Allt är mitt fel. Jag är din far trots allt men jag skäms."

Alexander skrattade lågt. "Det är nog en bra början." Log han och skakade på huvudet. "Det är inte ditt fel. Det är faktiskt Dorians. "Han vet sina gränser även om han gärna överskrider dem.."Sa Alexander och såg på Lucifer. "Helst med dig." Sa han tyst.

"Nej det är faktiskt mitt och mina bröders fel. Hade vi inte lustat efter Halos blod från allra första början hade vampyrer aldrig existerat." Sa han och såg på honom.
"Men jag ska se efter vad jag kan göra.

Alexander nickade sakta. "Det är sant. Men käre far. Du gör rätt i att ångra och sona för ditt brott. Men du kan inte bära alla vampyrers synder." Viskade han allvarligt.

"Du låter så gammal när du pratar sådär..." Retades han och såg hur Bhal och de kom ut. Bhal bar Halo i famnen och han såg på honom.
"Vi tar med henne nu. Det blev sämre...." Viskade han och han visade hur blek Halo var och skakade på huvudet.

Alexander knuffade roat till honom men blev genast allvarlig och gick fram till Halo. "Kommer hon bli återställd?' frågade han oroligt och studerade henne. Hon såg riktigt sjuk ut. Försiktigt så lirkade han fram hennes halsband som hon en gång fått från Dorian och fäste ringen på kedjan innan han fäste tillbaka halsbandet på henne. Han visste att Halo skulle förstå vad det betydde. "Älskade Halo.' suckade Alexander och pussade henne lätt på huvudet.

"Vi vet inte än. Det hoppas vi. Men vi måste åka nu." Han såg hur halsbandet fästes och han log.
"Hon kommer tillbaka när hon är riktigt läkt. Eller så pass frisk att hon slår sig ner själv."

"Tack för er hjälp." Viskade han och log svagt. "Om ni behöver oss vet ni vart vi är." Sa han och backade undan från dem.

Dorian kunde höra dem prata. Hon var jättesjuk. På grund av honom. Han låste dörren till sitt rum och sjönk ned på sängen. Hur kunde han ha gjort det här? Det värsta var att blodlusten fortfarande pumpade inom honom.

Han nickade och de lyfte för att sedan försvinna.

Miriam kom snart och såg på Alexander.
"Vad var det där?" Frågade hon och pekade mot himlen.
"Jag har en fråga. Kan vi släppa Allan? Eller har ni mer frågor för honom?"

Alexander såg på henne. Inte nu. "Om du värnar om ditt liv Miriam så försök och glömma det." Sa han allvarligt och stängde och låste dörren till stugan. Låt honom vila en dag till. Så hinner vi ha möten. Vi måste alla vara överens om detta och han måste genomföra sina löften." Sa Alexander allvarligt.