prs yehet & kkaebsong

Nej, Samuel vet minst sagt inte hur det är hans ska agera nu.
"Får du panikattacker mitt från ingenstans?" Frågar han lätt och återgår till sitt varma kaffe. "Zihao, behöver du ett glas vatten kanske?"

Tjugoåringen virade armarna omkring benen och ruskade på huvudet.
”Inte från ingenstans”, muttrande han och snörvlade till. ”Kan inte ens göra chokladpudding eller en macka till min fästman, som är sjuk och verkligen behöver energi..tänk när vi flyttar ut och han behöver hjälpa med någonting. Kommer bara lyckas förstöra allting och..” Zihao tystnade tvärt och torkade frustrerat tårarna. ”Visa mig hur man gör chokladpudding.”

Leendet försvinner lätt, nu blev allt så mycket mer förståeligt. Jo, Samuel vill ju att hans bror ska få det bästa, om han oroar sig över det så är det väl klart att Zihao gör det.
"Joshua kommer alltid kunna lära dig såna saker förr eller senare Zihao, det är inte värt att få panik över." Försäkrar tjugoåringen och tar fram chokladpuddingen igen. " Okej, jag visar gärna hur man gör chokladpudding dock, Joshua älskar det så hemskt mycket."

”Tack..” mumlade Zihao ochställde sig bredvid Samuel med ytterligare ett litet snörvel. Med lätt nyfikna, men samtidigt sorgsna, ögon betraktade han den jämnårige när han började göra ännu en portion chokladpudding. ”Du tycker egentligen inte att jag duger för Joshua, eller hur?” Fortsatte han med ett bittert leende och sneglade mot den andre igen. ”Jag är nittionio procent säker på att du tyckte att Ethan var flera miljarder gånger bättre för honom..”

Med rynkade ögonbryn rycker Samuel på axlarna åt den andres ord. Knepig fråga.
"Visserligen har Ethan alltid varit snäll mot honom, och hade inget hett temperament.." börjar han medan han visar hur det är man gör chokladpudding för Zihao. " Men saken är den att Ethan inte gjorde hon lika lycklig som du gör. Det är inte direkt någonting jag kan se bort ifrån, ingen är perfekt. I vissa fall tycker jag att han var bättre, men jag tycker att du är bättre för honom helt generellt."

Det var väl egentligen det enda positiva med Zihao? Att han gjorde Joshua lycklig. Resten var kanske inte sådär jättebra, speciellt inte det där heta temperamentet som Samuel talade om.
”Jag jobbar faktiskt en hel del med mitt temperament, men det går inte som på räls direkt”, mumlade han och såg till att lägga allting det den jämnårige gjorde på minnet. Chokladpudding var ju trots allt fästmannens absoluta favoritsnacks, den enda anledningen till att han ville lära sig hur man gjorde. ”Joshua är typ det bästa sol någonsin hänt mig, vill helt enkelt försöka vara så bra och hjälpsam som jag nu förmår.”

"Zihao, tänk inte för mycket på det, du är det bästa som hänt min lillebror, han vill inte att du ska stressa för mycket." Berättar Samuel med blicken på chokladpuddingen. Han lägger i en chef i sötsaken och håller fram den till Zihao. "Sådär, förstod du hur man gör?"

”Nästan, men antar att jag måste öva några gånger..” mumlade Zihao och ställde ner skålen på brickan, som han fiskade upp från golvet. ”Tack, igen”, fortsatte han sedan och log blekt mot Samuel. ”Du räddar typ livet på mig, vilket är ganska ironiskt med tanke på hur många gånger jag flugit på dig.” Tjugoåringen log ännu en gång tacksamt mot den jämnårige innan han slutligen gick ut från köket och tassade tillbaka upp för trappan. Herregud.

"Än en gång, inget att tacka för." Svarar Samuel med ett leende, och slår sig ner vid matbordet igen med sitt kaffe. Varför är han så snäll? Nej så brukar han inte vara. Aja, lika bra att inte tänka för mycket på det.

När Zihao, äntligen, kom tillbaka till Joshuas rum, ställde han ner brickan på nattduksbordet och föll ner i sängen med ett stön. Usch, vad pinsamt.
”Jag tänker aldrig gå ner igen. Aldrig, aldrig, aldrig”, muttrade han och kröp upp bredvid Joshua, gömde sig under täcket och kurade ihop sig intill den andre. Nej, nu hade han gjort bort så så många gånger inom det senaste dygnet att det aldrig skulle gå att rätta till. Först det där med Julian och nu det här. Urk.