Skriva av sig-tråden

Hej. Ja, jag är väl lite deppad så jag kan väl lika gärna skriva av mig.

Jag vet inte vad som är fel på mig, antagligen något stort psykiskt som bara väntar på att förtära mig och krossa mitt inre till spillror av min insida. Iallafall är jag säkerligen paranoid, jag tror att alla är emot mig och ska lämna mig så fort jag inte ser det. Jag tror att alla längtar efter att få komma bort från mig och jag hatar det. Jag mår så jävla dåligt av det att det inte är sant. Jag vågar knappt skaffa vänner och de jag redan har är jag livrädd för att de ska lämna mig, dö, skada sig eller liknande. Jag vågar inte tänka på vad som ska kunna hända dem. Jag hatar mig själv för att inte kunna släppa det, jag hatar att inte kunna leva mitt liv utan att oroa ihjäl sig över vad som kanske händer.

Jag hatar mitt liv så jävla mycket.

Varför envisas jag med att läsa på internet om matstrupscancer (som min pappa har)?! Jag vet ju redan att det inte är bra :'( Fem år efter diagnosen lever cirka 10 procent av patienterna.

♥ 10% är ofantligt mycket mer än 0%! Kramar ♥

Precis som Vicky sa, 10% är bättre än 0%! Det finns fortfarande hopp. Jag vet en med cancer som överlevde och blev FRISK trots att chansen var 5% att bli frisk och faktiskt överleva. Ibland dör människor av influensan, ibland överlever dom cancer med 10%. Det är inga höga odds, men livet går inte att leva baserat på odds när man kan dö av en förskylning.

Jag hoppas att det kan ge någon tröst, det gör jag verkligen. Jag kommer att hålla tummarna för din pappa! ♥ Kram.

Min mormor säger/antyder väldigt ofta att hon tycker att jag börjar få dubbelhaka..
Har redan tillräckligt mycket ångest över min vikt och kropp och med hennes kommentarer
blir det ännu värre så nu vill jag inte äta alls öht.

Vet flera personer som är underviktiga och har dubbelhaka! Dubbelhaka behöver inte alls ha något med övervikt och fett att göra. Och jag tycker verkligen inte att du ska lyssna på din mormor när hon säger så korkade och dumma saker! Säg åt henne istället - att du inte tycker om när hon säger så, att det faktiskt sårar!

Dessutom tycker jag att såna kommentarer är oerhört onödiga då det inte spelar någon roll om man har dubbelhaka eller inte! Man är inte en sämre människa för det.

Och för guds skull, ät människa. Försök iallafal - sök hjälp! Du vill inte falla djupt ner i träsket. Att ta sig upp är tokjobbigt och ugh... Att ligga på sjukhus och tvingas gå upp i vikt i två månader är fan inte det roligaste man kan göra med livet, tro mig. I've been there and done that!

Finns här. Be strong and don't forget to be awesome! Uggla om du vill ha stöd/hjälp, what ever! ♥

Okej, känner att jag bara måste skriva lite nu...

Jag är kär i en kille som går i min klass. Han är skitsnygg och världens sötaste, snyggaste kille i hela världen! (Förutom alla snyggingar i Harry Potter)
Men felet med honom är bara att bakom det där ursnygga skalet är han inte lika snygg. Han mobbas och retas, ibland med mig, ibland mina kompisar. Men jag kan ändå inte släppa honom, eftersom han är så söööt!!! Jag har frågat chans på honom en gång, men det var bara nån månad efter att han hade börjat i min klass, så han var lite blyg då. Det var innan han började retas. Men tro inte att han är riktigt elak och så, för ibland kan han verkligen vara snäll, trevlig och kul! Men jag vet inte heller hur det hänger ihop... I vilket fall som helst, kan någon snäll här på mugglis berätta för mig hur jag ska försöka få honom ur tankarna. Det är sista året på skolan jag går på nu, och jag vill verkligen inte sluta olyckligt kär!

Nessie00 Försök att fokusera på annat än hans utseende. Skriv upp för & nackdelar på ett papper! Tänk på att du snart slutar skolan och då kommer det massor av nya fräsha snyggingar att spana in, som kanske till och med är snällare!! Snygga killar kommer det att krylla av hela livet, det gäller bara att hålla känslorna under kontroll så att man inte faller för varenda en, för då kan det bli jobbigt.

Se framåt, tänk vad livet har att erbjuda förutom honom! It's going to be fun!

Hm, okej. Jag tänkte skriva inatt, men jag pallade inte. Men nu kommer det. Iaf lite av det.

Min pappa har förlovat sig.
Och jag är så jävla ledsen och arg över det.
Han och hans... Fästmö (ew) har knappt varit tillsammans i ett år, och dom flyttade ihop för ungefär en månad sedan.

Både jag och min bror ogillar hans fästmö. Verkligen ogillar. Och hon tycker ärligt talat inte om oss heller.

Och ändå sedan dom två blev tillsammans så har min pappa blivit en total idiot. Nu har jag inte träffat honom ordentligt på ca 3 månader. Och jag kommer inte ens ihåg senaste gången vi åt middag ihop.

Så fort vi bestämmer att vi ska träffas, så ringer han i sista stund och säger att han ska "jobba". Vilket han inte gör. Utan då åker han och hans tjej ut och festar. Thanks alot.
Eller så ringer han inte alls, utan ringer dagen efter och är helt bakis och säger att han jobbade.

Och nu pallar jag inte gå in mer på detaljer men w/e. Jag hatar det här. Och något ännu mer kul var ju att det var min bror som såg att dom hade förlovat sig. På Facebook. Knappt en timme efter jag pratat med vår pappa.

Alex, my dear. Inte ska du känna så! Du som är en av världens mest underbara människor! Du vet, jag finns alltid för dig om di vill prata. Min uggla ÄLSKAR att motionera. So, here I am, you know.

I loaf you ♥