prs yehet & kkaebsong

Samuel ser upp från sin kopp med kaffe, låter huvudet falla på sniskan medan han granskar det som händer framför honom.
"Vill du ha hjälp med det där eller?" Frågar han och ställer sig upp från sin plats vid korsorden. Han tar fram en ny skål, och en ny mugg för teet. "Vad är det du ska göra? Chokladpudding? Vet du hur man gör?"

”Nej det gör jag inte”, muttrade Zihao och föll tillbaka mot golvet med en liten duns. Buttert började han samla ihop alla keramik skärvor tills de bildade en liten hög framför honom. ”Joshua är sjuk, ville bara försöka få honom att må bättre men allting bara går åt helvete”, fortsatte tjugoåringen med en liten morrning och fiskade upp allt splitter i händerna, för att sedan kasta dem i soptunnan. Nåja, nu var åtmsintone golvet rent och fint igen. Vad han kunde se hade han fått upp allt.

"Faktumet att du vill få honom att må bättre, duger faktiskt väldigt långt när det kommer till min lillebror." Berättar Samuel som börjar fixa lite med chokladpuddingen, plus lite te medan mackan står i toastmaskinen. "Plus kan jag inte döma dig direkt, du är inte van vid mugglaruppfinningar eller hur?"

Zihao lutade sig mot en av köksbänkarna och betraktade Samuel med dystra ögon.
”Nej, men jag borde vara det. Har bott här i typ en halv evighet”, knorrade han och sneglade ner mot sina fötter istället. ”Tack förresten..om inte du hade varit här hade jag säkert blivit tvungen att servera Joshua något jätteäckligt klet som inte ens vidliknar riktig chokladpudding”, fortsatte han sedan med ett snett leende, samtidigt som de mörka ögonen gled upp mot taket.

"Borde och borde, man lär sig olika snabbt, okej?" Påminner Samuel och lägger upp en liten skål med chokladpudding, en toast och två koppar te på en bricka. "Det är ingen fara, vill du också ha en toast kanske, eller något annat att äta?"

”Jag klarar mig, har typ ändå ingen aptit”, mumlade Zihao och tog emot brickan med ett blekt leende. ”Tack i alla fall”, fortsatte han och vände sig om för att lämna köket. Men innan han gjorde det, stannade han tvärt till och stirrade ner på allting som stod uppdukat på brickan. Med rynkade ögonbryn sneglade han bak mot Samuel och gnagde sig själv löst i underläppen. Sedan stirrade han tillbaka ner mot brickan, under tystnad. Herrejösses vad skumt han betedde sig.

Med höjda ögonbryn ser Samuel mot sin brors fäsfästman, huvudet på sniskan och ett undrande ansiktsuttryck i ansiktet.
"Vad är det?" Frågar han lätt. Jo, Zihao beter sig minst sagt skumt. Även om Samuel lagt det på minnet, att Zihao tänker lite annorlunda från honom själv ibland, så är hans beteende nu väldigt skummare än innan.

Vad höll egentligen Zihao på med? Det var som om hela kroppen bara fryst till och vägrade fungera igen. Till och med andetagen hade blivit korta och ansträngda, då bröstkorgen inte riktigt ville häva sig. Samuels röst ekade i huvudet, glöd fram och tillbaka flera gånger tills den slutligen försvann och allting blev tyst igen.
”Jag har faktiskt ingen aning, Samuel. Vad håller jag på med?” Undrade tjugoåringen och stirrar tomt framför sig. Nej, nu hade han inte den blekaste aning om vad han hade för sig. Inte alls.

"Du är påväg upp för trappen för att ge min lillebror frukost, och hjälpa honom." Påminner Samuel med rynkade ögonbryn, vad fan?"Har du glömt hur du ska använda benen Zihao? Eller vad är det som är fel?"

”Åh, jag vet inte”, gnällde Zihao och fortsatte stora blankt framför sig. ”Tror inte att jag har glömt hur man använder benen, tror det är benen som har glömt hur de fungerar”, fortsatte han och sjönk ihop mot golvet, med brickan i ett krampaktigt grepp. Under den senaste tiden hade panikattackerna blivit fler och fler, men den här gången var det bara bisarrt. Med en liten snyftning, som kommit från ingenstans, sköt tjugoåringen iväg brickan över golvet innan han begravde ansiktet i knäna.