Förändrad värld Lupple & Medi

Hon log och började sjunga för honom igen. Påå hebreiska och smekte honom över håret.

"Varför gav du dig på henne?" Han såg på Dorian och lade huvudet på sned.
"Du vet att det är jävligt tur att Allan inte är i närmaste närheten."


"Ni måste sluta ringa mig. Jag blir ju generad." Bhals röst kunde höras och han lät nu orolig.
"Vad har hänt nu?" Frågade han och bet sig i läppen.

Allan slöt sina ögon och lyssnade på hennes vackra sång. Den kändes trygg, som hemma.

Dorian svalde hårt. "Det var inte direkt medvetet. Jag ville bara krama om henne." Viskade han. Han hade inte ens tänkt på faran Allan. Han kände sig nästan skakig. "Påminn mig inte." Väste han.

Alexander svalde hårt. "Jag behöver den som har närmaste blodmatchningen till Halo. Hon behöver änglablod. Nu. Jag har inte direkt något på lager. "Sa Alexander allvarligt. "Jag tror du redan kan gissa dig till vad som har hänt." Sa han kort.

Hon sjöng vidare och såg mot dörren. Hon ville inte spendera mer tid i den här kalla källaren. Men hon sa inget utan sjöng vidare och log sedan.
"Minns du den gången du kom hem och hade köpt en liten docka till mig?" Viskade hon och smekte hans kind.
"Den blev kvar i huset men den sitter faktiskt på mitt skrivbord."

"Hon fick ett djupt sår. Hennes tröja är genomsölad."

"Men helvete Alexander. Har du dragit av henne båda armbanden? Vems blod tror du behöver? Mitt, Oris eller Jarlo? Vi kan skicka vem vi vill. Kanske ska vi hämta henne?"

Allan skrattade lågt till. "Jag hade samlat pengar till den i flera veckor." Viskade han. "Är det sant?" Undrade han och tittade upp mot henne, lyckligt. Hon hade älskat den där dockan.

Dorian svalde hårt. Det hade inte hänt på flera månader, att han tappade kontrollen sådär. "Jag vet Lucifer, okej. Jag skulle lyssnat på henne. Hon sa att hon inte ville ha mig nära. "Sa han ilsket, varför hade han inte lyssnat?

"Bara det som tar fram hennes vingar. Det andra. Och jag är ur stridbart skick. Jag är den enda som kan komma in till henne här. Och vi har redan andra akuta situationer här nere." Sa han. Funderade lite. "Jarlo är tvilling." Sa han. "Borde vara bästa matchningen." Sa han ärligt. "För min del får ni gärna hämta henne. Kanske kan lära Dorian någonting." Sa han torrt. "Hon har fått av mitt blod. Jag hade ingen tid att sy. Så såret är läkt, men hon behöver blod oavsett." Sa han.

"Det är klart jag har. Hon är min vän." Hon såg på honom och smekte hans kind.
"Du är fortfarande min storebror. Jag är tekniskt sett yngre i vampyrålder forrtfarande. Jag omvandlades när jag precis hade fyllt 20." Viskade hon.

"Nästa gång lyssnar du på henne. Hon lyssnade ju på dig att hon har utegånsförbud. Du ska sen lyssna på henne om hon säger nej."

"Då förstår jag. Men jag kan komma ner. Jag har starkare blod. Ori kan komma ner med om det är så du behöver assistans."

Han såg på henne och log svagt. "Vem var den där killen?" Frågade han och log svagt.

Dorian nickade sakta. "Jag brukar lyssna, okej. Jag lyssnar alltid på henne, men nu var det som om. Hennes ord liksom försvann." Sa han.

Alexander nickade. "Ja gärna. Ori är bättre på er änglar i vilket fall som helst. Du får gärna komma ned. Men ni måste landa vid hennes stuga. Ni får inte vara i närheten av den gamla staden." Sa han allvarligt.

"Caleb är min skyddsling. Han är människa och har valt att bo hos mig. Jag dricker inte av honom och han vet vad jag är. Han får vad han vill bara han håller mig mänskligt sällskap. Han påminner mig om dig. Så mycket. " Hon såg ner.
"Han är inte från en klinik utan han var illa ute. Han höll på att dö av ett gängkrig och jag erbjöd honom ett nytt liv." Hon såg skamsen ut.


"Hon såg rätt illa ut." Viskade han och skakade på huvudet.
Pulsen är så svag."
Han såg oroad ut.
"Men Alexander är hos henne."

"Nära av huset uppfattat." sa han och lade på. bara några minuter hade de landat och de såg på den minimala stugan.
"Alexander du måste ta henne till soffan. Loftet kommer inte hålla alla." Ori kom in och såg sig om.
"Så det här är hennes stuga?"

Allan såg på henne, lite förvirrad. Varför drack hon inte av honom? "Mänskligt sällskap?" Frågade han. "Älskar du honom?" Undrade han. Han tyckte inte om hur det där lät. Det lät...så främmande för honom. Han kunde inte förstå det.

"Det vore nått. Jag har lyckats döda min fru. Eller ännu värre, hon blir vampyr." Sa han och kände några tårar på kinderna. Han torkade irriterat bort dem.

Alexander nickade. "Jag flyttar henne." Sa han och bar upp henne även om det var svårt. "Detta är hennes stuga. "Sa han mot Ori. "Vad behöver hon?" Undrade han.

"Kallar det inte för kärlek på det sättet." Sa hon och skakade sedan på huvudet.
"Det är mer av en moderskänsla kanske? Jag vet inte. men han har inte hamnat i trubbel sen den dagen. Om man inte räknar med mig. jag kanske har varit lite hård vissa gånger men han vet att jag menar bara väl." Sa hon mjukt.

Han gick fram coh tog hans händer.
"Hon är inte död. Hon kommer inte bli vampyr." Sa han och suckade.
"Men hon kommer kanske vara rädd för dig."

(Det är väl ner? Sängen är på loftet)

"Blod såklart." Ori såg på sin syster och skakade på huvudet.
"Så blodig hon är." Viskade han och såg på hennes arm." Ska jag sätta i droppet? Hon kommer behöva ligga här en halvtimme innan vi kan flytta på henne."

"Vad äter du då?" Frågade han förvirrat.

Dorian svalde hårt. "Hon borde vara rädd för mig. Det är ju inte första gången." Sa han och tittade ut genom fönstret. "Så den där resan du pratade om, nu förstår du kanske bättre varför jag inte kan." Sa han tyst.

Alexander nickade sakta. "Vems blod? Ska vi göra en transfusion på plats eller har ni en påse?" Frågade han.