Förändrad värld Lupple & Medi

Hon ringde ett videosamtal och en ung man svarade.
"Miss mår ni bra? Det är så mörkt." Började han och hon log.
"Caleb kan du gå in på mitt kontor? Nu får du tillåtelse. Kan du visa mig tavlan som sitter vid dörren är du snäll.." Sa hon med en mjuk röst.

Hon kände hur hjärtat slog hårdare och hon kved till. Hon var för svag att slita sig från.
Lucifer var snabbt vid dem och försökte slita honom från henne.
"Alexander!"

Allan studerade mannen noga. Vem var han? Han väntade på det hon ville visa honom. En tavla? Vilken tavla vad det? Vad var viktigt med en tavla? Han blev nästan frustrerad över tanken men försökte att ha tålamod.

Dorian kände Lucifers närmande och morrade mot honom och drog med sig Halo längre bort. Alexander kom nedspringandes med Lathan i hälarna. "Dorian." Dånade Lathan både muntligt och i hans huvud. "Släpp din fru." Fortsatte Lathan, på det där speciella sättet han bara använde när han pratade med Dorian och var arg på honom. Dorian släppte taget, mest för att attackera Lathan istället. Vilket han också gjorde, han hoppade mot honom. Men Alexander hade redan pressat en handduk mot Halos sår och dragit med henne ut i stugan på bara några sekunder. "Hur mår du Halo?" Frågade Alexander och undersökte såret. Det var inte ett vackert bett.

"Javisst miss." Den unga mannen lämade ett rum och gned sig i ansiktet.
"förlåt." Viskade Miriam och han log.
"Ingen fara," Han öppnade en dörr och visade en talva. På en man, en kvinna och två små barn. Mannen var lik Allan och kvinnan var lik Miriam.
"Ser du Allan? En av sakerna min mästare räddade åt mig."

Lucifer drog i Dorian och gav honom en örfil.
"Dorian!" röt han,

Hon hostade och höll handen mot såret. Skakade på huvudet.
"Jag överlever tror jag. Är det djupt?" sa hon och såg mot dörren och drog fram nyckeln.
"Kan du läka mig så kan jag sova i stugan ikväll."

Allan drog ansiktet närmare skärmen och studerade tavlan. Den mindes han, den hade hängt i deras vardagsrum. Ovanför den öppna spisen. Han pressade försiktigt fingrarna mot skärmen. "Åh Miriam." Viskade han. "Kan vi bara åka nu?" Viskade han med tårfyllda ögon. "Jag lovar att vara snäll." Mumlade han.

Dorian kände det hårda slaget och stannade upp. Det hade väckt honom, kunde man lugnt säga. Han la handen över kinden och stirrade mot Lucifer. Sedan mot Lathan, det tog honom någon sekund att lägga ihop det. Han drog handen över munnen. Han var blodig. Det var inte sant. "Vart är hon?" Viskade han och Lathan såg besviket på honom. "Med Alexander. Varför har du dödat Dorian? Jag ser på dina ögon vad du har gjort i staden. "Sa han kallt, ilsket. Stirrade sedan på sin far. "Du borde inte ha låtit honom." Var det enda han sa innan han vände bort blicken från Dorian. Dorian ryckte sig loss från Lucifer. "Jag menade inte." Började han men tystnade. "Låt mig gå till henne." Viskade han sorgset och såg mot dörren. "Jag måste prata med henne." Fortsatte han.

Alexander nickade sakta. "Djupt och ojämnt. Han högg verkligen i." Sa Alexander och svalde hårt. "Självklart jag läker dig. Låt oss komma in först. Så ska du få äta några av dina berömda godisar." Viskade han.

"Vi ska vänta på vad de säger först. Men du kanske inte får komma hem på en gång men du ska med mig. Det här är en av sakerna jag har..." Hon såg sorgsen ut.

"Förlåt jag visste inte hur han skulle bli. Det här är något nytt."


Hon log och låste upp men orkade inte göra något mer. Hon föll lite ihop.
"Medicinen är inte direkt mirakel. Det kommer inte...." Blodet sprutade nu.

Han svalde hårt. "Men jag vill dit nu." Viskade han. "Jag gör ingen nytta här." Viskade han och kramade om henne.

Lathan fnyste irriterat. "Något nytt? Lucifer. Du kan inte mena det." Sa han. "Nej du kan inte gå till henne nu. Du får prata med henne imorgon." Sa han torrt. "Dorian är vad vi kallar hopplös när det kommer till blod i för stora mängder. "Sa han, fortfarande irriterat. Dorian såg på honom och tog sig ilsket förbi honom. "Tvätta dig." Sa Lathan efter honom och Dorian tog sig stampande upp till sitt rum.

Alexander tryckte handduken hårdare mot hennes hals. Ryckte nyckeln ur hålet och öppnade dörren och bar in henne, halvt släpade in henne. La henne på sängen och gav henne av sitt blod. "Drick." Sa han beslutsamt. Han skulle vilja sy, men han hade inte tiden. Handduken var nästan genomblodig nu.

"Jag har inte nyckel." Viskade hon och smekte hans kind.
"Ska se vad de säger. Jag lovar att ta dig med."

Han teg och han såg mot dörren.
"Ska vi tillbaka till vår gäst? Miriam är hos honom."


(soffan är väl bättre? Soffan ligger på loftet som man klättrar upp)

Hon kved och vred bort huvudet.
"Alexadner jag vill inte bli vampyr." Hon kände blodet och drack några klunkar och kände hur beroende det blev.

Allan kände sig som ett barn, han förstod inte varför de inte bara kunde vara där. Vid den fantastiska tavlan, just nu. Varför behövde de vänta? Han lutade pannan mot hennes axel. "Lovar du?" Viskade han försiktigt.

Lathan såg på Lucifer. "Du tar inte med dig Dorian dit, inte nu. Jag kan följa med dig om en stund. Måste bara se till att Halo är okej." Sa han lite mer samlat.

(Tänker att klättra upp nu är väl typ en jättedålig idé? Tänker att närmast ställe att lägga henne på är snabbast och säkrast )

"Du kommer inte bli vampyr. Du är långt ifrån död." Sa han allvarsamt men ryckte snart bort sin handled från henne när hennes klunkar blev lite väl giriga. Han studerade såret noga och såg att de höll på att sluta sig.

"Jag lovar Allan. Men du kommer hållas under uppsikt länge. I många år." Viskade hon.

Han nickade och såg mot Dorian.
"Jag går efter honom. Vi har ju mer människor här." Sa han bittert.


(en stege men aja?)

Hon hostade och vred bort huvudet.
"Jag fryser..." Viskade hon och drog ihop sig. Stugan var inte uppvärmd och hon låg och huttrade.
"Kan jag få n...." Hon föll ner i medvetslösheten.

Han nickade sakta. "Jag vet." Mumlade han.

Dorian hade tvättat av sina händer och sitt ansikte. Ryckt av sig sina kläder och bytt om. Hur kunde han ha låtit detta ske? Han skämdes, så mycket.


(Jo men att bära henne upp med en hand är ju opraktiskt-han höll ju för hennes sår med andra handen )

Alexander såg henne falla ned i medvetslöshet. Detta var inte bra. Han knäppte loss hennes armband och såg vingarna vecklas ut. Han gjorde en snabb undersökning av henne och la filtar och täcken omkring henne. Han tände brasan för att värma upp stugan men det skulle ta en stund. Han behövde ge henne blod. Men han hade inget av hennes blod. Han tog upp telefonen och ringde Bahl. Han hade inget val.