De utvalda

"Jo...Tro inget annat" mumlade Ethan och la sig ned med henne. "Du får inte arbeta på några dagar. Okej?". Han släppte henne tillslut. "Och ingget mer kaffe".

"Men Ethan, snälla." bad hon, hon ville hjälpa till och klara sig utan kaffe kände hon inte att hon kunde.
"Varför? Jag kan jobba." mumlade hon fram och kröp ihop intill honom.

"Du är jätte duktig, men du är trött Eletha, jag ser det, du tar på dig för mycket, och man mår inte bra av för mycket kaffe" sa Ethan och lät bestämd.

"Jo, jag mår bra." sa Eletha ynkligt och kröp ihop i hans famn, hon ljög för sig själv. "Men du arbetar för mycket, jag ville hjälpa." sa hon.

Ethan suckade djupt och kramade om henne. "Nej du det gör du inte, till och med en blind man kan se att du är överarbetad, jag klarar mig". Han hostade till några gånger men dolde det med sin hand. Han hostade om han pratade mycket, ansträngde sig.

"Det gör du inte, du är fortfarande dålig." sa Eletha och kramade om honom då hon hörde de djupa hostningarna. Han borde heller inte arbeta.

Ethan kramade hårt om sin hand, lite rött...Han hade inte läkt helt ännu. "Jag kan arbeta, jag har vilat i veckor!".

"Nej." sa Eletha bestämt. Hon visste hur han mådde och inget hon ville tillåta att han skulle göra.

"Du får inte heller arbeta då!". Ethan satte sig upp lite och torkade av sin hand mot täcket.

Eletha såg på honom och suckade. "Och hur hade du tänkt att allt skulle fungera då? Ethan jag är inte döende men det kan du om du överanstränger dig." sa Eletha med allvar i rösen.