De utvalda

Ethan suckade djupt. "Har du förhört personalen och folket här? Annars gör jag det". Han tog sig fram till henne.

Eletha nickade, "Alla intill minsta kökspiga." sa hon men hon såg besviken ut. Hon hatade sig själv för att hon inte klara det. Att hon inte lyckats och hon vred sina händer och mötte inte hans blick.

Ethan såg fundersam ut. "Mina söner då? Vina?". Man var tvungen att göra allt. "Hur var du på förhören? Hård eller snäll?".

Eletha skakade på huvudete "Nej, inte din familj." sa hon nedslaget. "De lyssnade inte på mig särskilt, kvinna och särling du vet." mumlade hon fram och gömde ansiktet i händerna hon var värdelös och hade misslyckat med allt.

Ethan drog henne intill sig. "Var inte nere, du har gjorr mycket mer än vad du behövde, jag kan ta över nu". Han skulle förhöra alla igen. "Visserligen är jag också särling, men jag är deras herre".

"Jag kan hjälpa dig, snälla Ethan, förlåt." sa hon förtvivlat och lutade sig mot honom, hon var upprörd och nära till gråt.

Ethan hyschade henne. "Såja, jag kan.klara mig, du behöver ta det lugnt". Han kysste henne lätt.

Eletha skakade på huvudet, "Nej, Ethan, jag vill hjälpa till, jag har inte gjort något." mumlade hon in mot hans skjorta.

Ethan strök henne över håret och blundade lätt. "Du har gjort massor, utan dig hade byborna nog kommit och slagit ihjäl mig för att jag inte gjort mitt arbete".

"Nej, inte tillräckligt." kved hon fram. Hon var utarbetad, kroppen utmattad och hon hade huvudvärk, hela hon mådde hemskt och hennes kropp längtade efter kaffet.