Förändrad värld Lupple & Medi

"Men du förstår inte vad vi säger Allan" Miriam såg på sin bror.
"Ni bröt mot era regler för Rhiannon? Vad hände då? Jag tror knappast hon minns det. Var hon gömd? Varför såg inan annen det gär?"



"Jag vet inte. Kanske till något varmt ställe en vecka eller så..." Sa han ömt.

Han såg på henne. På sin underbara syster. "Inte för Rhiannon. Detta har hänt jättemånga. Ni fokuserar för mycket på henne. Hon är inget speciellt. Ingen av dem är det. Kliniken är ett ställe där man säljer blodgivare. Absolut. Men vi uppfostrar dem, utbildar dem och underhåller dem också." Förklarade han. "Rhiannon har varit hos oss i nästan hela sitt liv. Hon blir ledsen och uppgiven. Någon är snäll och tar henne därifrån. Låter henne se något annat. Sen lämnar de tillbaka henne. Detta har hänt dem alla någon gång." Sa han trött.

Dorian såg på honom och flinade till. "Du tänker på bröllopsresan?" Undrade han roat.

Miriam såg på Lathan och såg sedan på sin bror.
"Men..."


Han log svagt.
"Jag trodde ni hade den efter Allies brölopp?"

Lathan såg på honom. Allan var en intressant man. "Och du tog aldrig hem henne för hon pratade för mycket?" Frågade Lathan lugnt. Allan nickade. "Absolut." Log han. "Jag gillade de tysta. De som tycker om det de inte ska tycka om." Log han.

Dorian nickade sakta. "Ja det hade vi. Men jag förstår inte vad du pratar om? Du vill bara att vi ska åka iväg?" Flinade han lugnt.

"Hon kan vara tyst väl? Hon kanske har lärt sig att fråga av någon?"

"Nja hon måste väl se världen mer sin make?" Frågade han.
"Se alla världens under med sin make och inte sin pojkvän."

Allan suckade. "Nej det kan hon inte. Hon pratar hela tiden. Jag har övervägt att ta hennes tunga men hon skulle inte bli så lätt att sälja efter det." Sa han och drog händerna igenom håret. Lathan svalde hårt. "Som du gjorde med Charles?" Undrade han.

Dorian såg på honom och skrattade lågt. "Jag är hennes make. Är det inte sjukt?" Viskade han och drog med fingrarna över sin ring. "Jo jag vill visa henne allt och lite till. Problemet är att, ett hon blir orolig av att åka själv med mig och två. Lathan släpper aldrig iväg mig själv med henne. Eller Maria." Sa han trött.

"Så du har aldrig haft henne? Inte ens med något som tystat henne?" Frågade hon tyst.

Han flinade.
"Men nu kan du försöka. Hon är väl nyfiken?"
En bil körde in och två män hoppade ut.
"Lucifer?" Sa den ena och han nickade.

Allan suckade. "Jag har aldrig haft henne. Hur svårt är det att förstå? Jag har sagt om och om igen. Jag tycker inte ens om henne." Sa han irriterat och reste sig upp. Lathan svalde hårt och nickade. "Okej. Men du opererade på henne? På kliniken?" Frågade han och Allan såg på honom. "Vi har redan gått igenom det. " Sa han upprört.


Dorian nickade. "Väldigt nyfiken." Viskade han. "Men jag hade lätt kunnat tänka mig att vara borta i typ ett år och bara resa. Hon är inte riktigt där än." Viskade han med ett snett leende.

"Allan inte den tonen." Miriam sa det mjukt och såg på honom.
"Vi vill bara få allt klart för oss." Sa hon och nickade.

"Det blir hon. Tänk dig er på resa. Va underbart." sa han och hjälpte männen med de båda kropparna och såg sedan mot Dorian.
"Hem?"

"Men fråga något om någon jag haft då. Då kan jag berätta mer." Suckade han och satte sig igen. Lathan såg på honom. Han visste inte exakt vad han skulle fråga.

Dorian log stort. "Jag hade älskat det. Hon också." Viskade han och nickade. "Hemåt." Log han.