prs yehet & kkaebsong

Nittonåringen skulle ljuga om han sa att han inte är osäker, för det är han definitivt. Att Zihao bara drar honom intill sig, även om Joshua inte vill bråka så går det inte att glömma bort.. även om han retat upp den äldre.
"Det är nog mer gosigt för mig än för sig." Påpekar Joshua och sätter sig ner i sängen, och ger teet till Zihao, för att sedan stoppa lite choklad i munnen. "Nejdå, jag gjorde mig inte illa."

”Förlåt, jag borde inte klänga på dig så mycket”, mumlade han och kupade hönderna omkring den varma keramiken. ”Vill du att jag ska gå? För isåfall måste du säga till..är också skyldig Julian en ursäkt”, konstaterade han sedan tyst och rynkade på ögonbrynen. ”Han vidrörde ett väldigt känsligt samtalsämne..om det där med pengar och så.” Även om tjugoåringen inte skulle kunna rättfärdiga sitt beteende, kunde han åtmsintone försöka att göra det till en viss del.

Joshua lägger sig ner i sängen och drar täcket över sin nätta kropp, medan Haru lägger sig värmande hos honom.
"Var det därför du hoppade på mig? För att Julian tog upp ett känsligt ämne?" Frågar han tvärt, men i en tyst stämma. "För om det är så Zihao.. så behöver du verkligen jobba lite på det."

Zihao himlade lite med ögonen och satte sig ner bredvid Joshua med en suck.
”Nej, det var inte därför jag attackerade dig”, muttrade tjugoåringen och tog en liten klunk av det varma teet. ”Jag attackerade dig för att jag tappade kontrollen och du kom ivägen mellan mig och..ehm..” Han tystnade tvärt och skakade på huvudet. Det var så nedrans svårt att förklara att han inte ens tänkte försöka. Förhoppningsvis förstod nittonåringen ungefär vad han menade.

Muttrandes, himlandet med ögonen, allt som krävs för att få Joshuas hjärta att sjunka. Försiktigt vänder han lite på sig ser ner på Haru medan han tuggar på en bit aftereight.
"Ditt byte, mellan dig och ditt byte." Fyller nittonåringen in med rynkade ögonbryn. "Jag är inte arg på dig Zihao, hoppas du förstår det. Jag hoppas också att di förstår att jag inte menade något illa när jag ville att du skulle gå tillbaka till dina syskon.. jag behövde bara prata med Samuel, ifred."

”Jag vill säga att du har fel, men jo. I den stunden kunde jag inte se Julian som något annat än mitt byta och min fiende på samma gång..inte direkt den bästa kombinationen”, sade Zihao tyst och skrattade till. Sinnesrubbat och absurt, minst sagt. ”Förstår att du behövde prata med Samuel ifred. Nu i alla fall. Då kändes det mer som om jag var en irriterande fluga”, förklarade han därefter med ett bistert leende. ”Är så sjukt ignorant ibland. Allt är mitt fel. Däremot är det Julians fel att han bokstavligen kallade mig för bortskämd och värdelös.”

Försiktigt flätar Joshua ihop sina fingrar med den äldres, låter blicken sjunka ner i de mörka ögonen.
"Zihao, du kommer aldrig, aldrig vara en irriterande fluga för mig." Försäkrar nittonåringen medan han gnager på sin aftereight, Gud vad han älskar sötsaken. "Sa han det bokstavligt talat?" Frågar han med rynkade ögonbryn, blicken glider ner mot de sammanflätade händerna. "Julian kan säga en hel del dumma saker också när han är irriterad."

Långsamt sneglade tjugoåringen ner mot deras händer med ett snett leende.
”Okej, det är ju bra”, viskade han innan ögonen sköt upp mot nittonåringens ansikte igen. ”Alltså han sa ju inte just de orden, utan snarare antydde på att jag bara tar för mig och aldrig ger någonting tillbaka..att jag inte har ett jobb och aldrig hjälper till”, förklarade Zihao sedan och blickade ännu en gång bort, mot fönstrt den här gången. ”Det är ju visserligen sant..” Jadå, nu hade tårarna börjat rinna nerför kinderna. Perfekt.

"Julian känner inte dig som jag känner dig," påbörjar Joshua viskandes där han ligger, inbäddad i Zihaos tjocktröja, täcke och Harus tjocka päls. "Ta inte åt dig av de orden, okej? Ibland säger man saker som vi inte menar, Julian tänkte inte efter.. Du vet, han var här uppe förut, berättade att han irriterat dig och att han gick för långt." Berättar han med ett magert leende. "Vi kan väl prata med honom imorgon, reda ut allt? Du får aldrig tänka sådär om dig själv, för så är det verkligen inte." Försiktigt stryker han tummen över Zihaos handrygg. "Kom, jag vill mysa med dig."

”Om Julian gick för långt, vad gjorde jag då?” Undrade Zihao och kröp tamt ner under täcket för att sedan vira armarna omkring den yngre. ”Och hur ska jag kunna sluta tänka så om mig själv om alla andra gör det?” Undrade han sedan och snörvlade till, torkade bort tårarna med handryggen. Med en liten snyftning, grävde han ner ansiktet i en av de slanka axlarna och brast därmed ut u gråt på riktigt. Jo, han ver värdelös. Skulle aldrig kunna hjälpa till med ekonomin eller någonting annat när de väl flyttade ut. Tjugoåringen var verkligen värdelös, precis som Julian verkade tycka.