When the sun rise [Sv]

Kunde inte heller sagt det bättre själv!♥

Meeeeeeeeeeeer.

awesome :=)

Underbart skrivet. ♥

jättebra ! ♥

Love iiit

Du är jätteduktig

superbra!!

Du äger på att skriva!!!

Tack för kommentarerna allesammans! Ni gör mig sååååååå glad!
__________________________________________


Kapitel 31 –
Fred Weasley

Min röst var nästan ohörbar. Jag kunde inte prata så hög, utan det sved obehagligt i stämbanden. Varför var jag tvungen att bli krasslig? Typiskt mig att dra på mig någon skum smitta. Det positiva var att min flickvän tyckte så synd om mig, att hon spenderade hela eftermiddagarna i mitt sällskap, istället för med sina andra kompisar. (Ja, vi har varit tillsammans så pass länga att vi klassade oss som ett par.)

"Mår du bättre idag?", frågade hon lent när vi träffades i biblioteket en eftermiddag. Hon gav mig en snabb puss på kinden och satte sig ner bredvid mig.
"Jag mår mycket bättre. Men min röst är inte helt i form än", svarade jag glatt. Min röst var mycket riktigt svag. Hon log beklagande. Så satte vi igång med läxorna. Det var så lätt och kul med Hanna. Hon gjorde hela mig glad. Det gick snabbt, så vi satt och pratade och skrattade ett tag, eftersom klockan inte var så mycket.
Hanna var så vacker. Så perfekt. Det fina leendet, de små smilgroparna i kinderna, det långa glänsande håret och de glittrande blåa ögonen. Jag kunde inte hejda mig. Jag lutade mig fram och pussade henne lätt på munnen. Ett magiskt leende spred sig på hennes läppar, och hon kysste mig, längre än hon brukar. Jag besvarade entusiastiskt kyssen. Vi stod tätt, tätt tillsammans. Hennes hud var varm mot min hand, när jag lade den på hennes rosiga kind. Hennes händer lekte med håret i min nacke.
"Jaha. När hade ni två tänkt berätta för mig att ni är ett par?" Vi for isär. Jag behövde inte se upp. Den rösten kände jag igen. Jag sneglade mot personen. Mycket riktigt, Roxanne. Hanna skruvade lite besvärat på sig.
"Jo, vi hade tänkt berätta det, men vi visste inte hur du skulle ta det...", sa hon tyst. Roxanne såg på oss i några sekunder. Sen log hon stort.
"Det är lugnt!" Jag blev nästan förvånad över hur hon tog det. Men ju skulle strax få förklaringen.
"Där var du snygging, jag letade efter dig!" Roxanne log, och kysste killen som just anlänt. Jag kunde inte annat än gapa. Det var min vän. Det var Edward...