wolfy & rollspelare prs

Jonathan ville själv brista ut i någon sorts förtvivlad gråt. Han reste sig upp för att därefter lägga sina långa armar runt hennes lilla kropp. Försiktigt placerade han sitt huvud intill Cleos hår samtidigt som han försiktigt pressade hennes ansikte mot sig. Långsamt strök han henne över håret med en hand, som om det skulle hjälpa någon av dem, men det kändes i vart fall bra.
”Se mig i ögonen och säg att du vill att jag låter dig gå,” sa han allvarligt, bad till alla gudar som fanns att hon inte skulle göra det.

Cleo tappade nästan andan av hans ord. Klart hon inte skulle klara av det, han hade märkt att det var en lögn direkt. Hon var en väldigt bra lögnare men hon skulle aldrig klara av att ljuga honom rakt upp i ansiktet när hon mådde som hon gjorde.
"Vad vill du att jag ska säga, Jonathan? Nej, jag är så jävla arg för att du säger sånt. Jag önskar att jag kunde vara med dig långsiktigt och jag skiter fullständigt i min säkerhet för att när jag är med dig så är jag lyckligare än vad jag varit på länge. Vad exakt gör det för nytta? Det ändrar inte det faktum att vi två är från helt olika världar och att det här aldrig kommer funka." sade hon tyst och kollade in i hans vackra ögon hela tiden. Hon vek undan med blicken när hon pratat klart och svalde hårt. "Det gör ingen nytta alls, Jonathan. Därför ska du låta mig gå, för trots att det jag egentligen vill är att ha dig så kommer jag aldrig kunna det."

Om han inte ångrat sina ord tidigare så ångrade han sig definitivt nu. Orden hade varit som att tugga ståltråd, men någonstans kände han ändå att det hade varit något han behövt göra. Även om han hellre högg av sig sina händer än lämnade Cleo. Likt en skamsen hund slog han ner blicken över hennes ord. Det här var inte alls bra. Hennes ord hade ändå den verkan hon nog ville. Det stack och högg. Han släppte taget om henne och spände käkarna för att kontrollera sig själv.

"Är du nöjd nu?" mumlade hon och slöt ögonen. Kände sig otroligt hemsk som sa allt när hon såg hans reaktion. Hon ångrade varenda ord som hon hade sagt. Det sista hon ville var att såra honom, hon hade verkligen fallit för honom under den korta tidsperioden som hon varit med honom. Hon hade sällan fått ur sig ärliga skratt eller leenden sedan hennes brors död men han hade gjort henne lycklig, på riktigt. "Du är det bästa som hänt mig men jag måste ändå släppa dig. Du kommer aldrig vara lycklig på riktigt om det enda du tänker på är min säkerhet." viskade hon tyst och slöt ögonen igen. Det var enklare att prata om hon inte såg honom.

Det var ju inte bara hennes säkerhet han tänkte på, han försökte ju tänka på hur och var hon skulle vara lycklig också. Givetvis kunde de kämpa mot alla odds och vara tillsammans, men hur stor var chansen att det var något hon i slutändan skulle vilja och orka göra?
”Jag kommer ändå följa dig hem.” Oavsett vad hon sa åt honom så tänkte han göra det. ”Du är det bästa som hänt mig, Cleo.”

Hon suckade högt och skakade på huvudet. Hon ville verkligen inte att han skulle med henne hem, tyckte att de kunde säga hejdå hos honom.
"Snälla, Jonathan, låt mig vara." sade hon tyst och drog försiktigt bort hans händer från sin kropp. Det kändes som att båda hade gett upp på att försöka få det att funka, hon ville inte vara med honom en sekund till egentligen då det bara blev jobbigt.

Låta henne vara? Var hon galen? Det var väl ändå en självklarhet att han inte skulle lämna henne ensam och obevakad. Han ville inte plåga henne genom att tvinga henne med att stå ut med hans sällskap, men han kunde inte släppa iväg henne heller.
"Om du ser mig i ögonen och vill att jag ska låta dig vara så gör jag det." Han upprepade det han tidigare sagt men han stod fast vid det. Åtminstone halvt.

"Jag vill inte göra det! Jag vill inte att du ska låta mig vara alls men om du nu lämnar mig så vill jag inte vara med dig mer. En beskyddare kan köra hem mig, vad är det värsta som kan hända?" frågade hon irriterat och blängde på honom. Hon hade redan sagt vad hon verkligen ville och det var ju långt ifrån att låta henne gå.

Jonathan såg på henne och kände sig mer uppgiven än någonsin. Han ville inte ta beslut för hennes skull. Och han kunde inte vara självisk heller. Vilket han skulle vara om han gav med sig. Men nu när han såg på henne, ångrade sig för det kaos han ställt till med, så insåg han att han inte skulle kunna bry sig mindre om ifall han var självisk eller inte. Han ville inte att hon skulle gå. Under den korta tid han hade känt henne så hade hon fått honom att må så mycket bättre, hon hade fått honom att börja blomma ut och vilja göra bättre ifrån sig varje dag.
"Du går ingenstans," sa han tillslut, mest för att försöka få sig själv att förstå att han innerst inne inte skulle släppa iväg henne, "du stannar här. Med mig."

"Jag sover i gästrummet." sade hon kort och kyligt innan hon reste sig upp. Det var ingen idé att ens försöka argumentera emot längre, hon skulle inte få lämna men hon hoppades innerligt att hon iallafall skulle få ta gästrummet. Hon skulle inte klara av att ligga i samma säng som honom efter allt, iallafall inte på samma kväll.