D.A:s rollspel

När Draco bärde Hermione så såg han väldigt svag ut och jag blev enu mer orolig. Vi signalerade till de andra att följa oss.
(vet inte var de andra är och jag kommer inte ihåg vilka som är nere) vi gick alla långsamt mot dörren och jag kastade de bästa skydds och sköld formler jag kunde, det tog mycket energi men det kunde få ut oss säkert så det spelade ingen roll.

Jag är orolig över alla. Kommer dom att klara sig eller kommer vi alla att klara oss. För jag tror nog att det inte är slut än.....

När jag såg att Draco var på väg att tappa Hermione så sprang jag dit och hjälpte genast till vi hjälptes är att bära henne, den som bar minst kastade skydds förtrollningar allt vad man kunde vi var snart framme vi dörren och då öppnades den och alla alver och jättar försökte springa och stoppa oss men då så kunde dom inte springa längre dom var liksom tillbaka dragna av en lila-glittrande bariär som en bubbla som skyddade oss enda till dörren.
Precis när dörren stängdes bakom oss så la vi ner Hermione och efter som jag hade burit lite mer en Draco så spång har och hämtade hjälp, det glimrade framför mina ögon och jag svimmade.

Jag ser förskräckt att Miu svimmar. Jag springer fort dit och ser att det inte var så farligt. Hon setter sig försiktigt upp och gnider sig i huvudet.
-kan du fortsätta? säger jag oroligt till henne.
-ja, ja tror det, svarar hon och gör ett misslyckat försök att ställa sig.
Vad gör vi nu.....

Det känns skönt att Frddy bryr sig jag svarar
- Jag tycker vi ska vänta på Draco som snart kommer med hjälp hoppas jag.

Jag sprang även fast att det värkte i hela kroppen. För varje steg ville jag bara lägga mig ner och känna stengolvet mot min kind.
Men jag gav inte upp. Jag fick inte. Jag skulle aldrig förlåta mig själv.
Jag stannade upp och vilade några sekunder, med min hand lutande mot väggen.
Sen fortsatte jag.
Vart var alla?
Tillslut hittade jag någon som såg ut som en lärare, men som jag aldrig haft.
"Dumåstekomma," sa jag fort och andfått.
"Ursäkta, Mr. Granger?" sa hon.
Hon visste förmodligen vem jag var.
Hennes hår var uppsatt i en hård knut.
Jag andades och försökte lugna ner mig.
"Du måste komma. Svartalfer och jättar har tagit sig in i vid-behov-rummet."
Hon kollade strängt på mig och sen följde hon med.

Men hur, det låter som en bra ide, Luna, men vi måste ha en plan, jag tror inte att de bara kommer låta oss komma undan! Utbrast jag.

En lång gestalt med en hårt uppsatt knut i håret kommer in i rummet. Professor Mcgonagal.
- Vid merlins skägg, hur hände det här? Säger hon upprört.

-Hooooph! pustade jag när Mcgonagal kom in i rummet.
Jag blev glad över att se henne. men oroade mig för vad hon skulle säga.

-jo,eh............vi kan förklara, sa Hermione.
-det hoppas jag värkligen! sa hon strängt.

- Vi blev överfallna flickade jag in snabbt så Hermione kände att hon fick lite back-up medans Hermione fortsatte så satte jag mig ner igen och tittade på Freddy, som tittade tillbaka på mig våra ögon hakade fast i varandra, jag log och Freddy gjorde likadant vi sätt så i typ 30 SEK innan Mcgonagal så mitt namn
- Miu, behöver någon har sjukvård? Sa hon
- Ja alla tror jag, men kanske Hermione, Rubin och Draco mest tror jag svarade jag.