Prs med Wolf

Anaid funderade över vad Rascal hade sagt.
"Men..." hon kände kalla kårar längs hela kroppen, "Det betyder ju att det är någon här..."
Anaid suckade åt Sham när han kom innanför dörren.
"Regel nummer två..." utan förvarning sköt hon ut en stark stråle vatten rakt på Sham för att skölja bort smutsen från honom och golvet, "Aldrig gå in med smutsiga fötter...eller tassar, man stannar stannar alltid utanför och torkar av sig eller..."
Anaid lyfte på sin kjol och avslöjade ett par ganska dammiga damskor med en liten klack.
"...så använder man skor"
Norman stack ut huvudet genom köket.
"Anaid! Jag har hittat honung!" han kom fram till de andra, "Var är Astrid, Minosa och...Aimelle? Aimi? Vad hon nu hette..."
"Aimil" sade Anaid irriterat, "Hon och Minosa tar hand om Astrid på hennes rum, kommer du ihåg när hon skadade sig så hon inte kunde gå för ett år sedan? Samma sak hände nu, fast med Aimils hjälp blir hon nog snart bättre. Vi ska gå ner i fängelse hålan och bura in ormen följer du med?"
Normans ansikte förlorade återigen färgen när han såg ormen i Rascals hand.
"Nej tack..." han svalde, "Jag tror jag ska se efter min kusin i stället..."

Sham tjöt till när det kalla vattnet träffade hans kropp. Han kastade en sur blick på Anaid och slog ut med händerna så att vattnet skvätte. Han fick plötsligt syn på ormen och lutade sig hastigt fram för att se närmare.
"Wow, vad är det där för orm?" sade han och Rascal knuffade bryskt undan honom.
"Och vad är det som har hänt med Astrid?" frågade han förvirrat.
"Följ med oss ner till fängelsehålan, så berättar jag på vägen", svarade Rascal och lät Anaid visa vägen. Under tiden de gick förklarade han situationen för Sham.

Anaid visade vägen till fängelsehålan. När hon var framme vid trappans kant stannade hon och såg försiktigt ner i mörkret. Den gamla stentrappan var täckt av ett flera centimeter tjockt lager damm och var tre gånger längre än jordkällarens trappa. Anaid lät en låga leka i hennes hand och tog ett försiktigt steg ner i mörkret.
"Jag går först och lyser upp vägen för er"
Anaid var halvvägs nere när hon kunde se stengolvet breda ut sig som en korridor mellan cellerna. Hon rös när hon såg in mellan gallerna. Ett människoskelett stirrade tillbaka på henne.
Anaid fortsatte längs korridoren tills hon kom fram till en tjock ekdörr längst bort. Hon sköt försiktigt upp den och flämtade högt. Lågan i hennes hand släcktes men trotts mörkret kunde hon se det ändå. Nu förstod hon varför Astrid inte ville att de skulle gå ner dit.
Väggarna i rummet de kommit till var nästan täckta med hamnskiftarpälsar. Döda hamnskiftare i djurform. Lik rent ut sagt.

Rascal och Sham kastade en blick mot varandra, men sade inget om att de kunde se i mörkret utan lät Anaid visa vägen med sin eld. De gick tysta hela vägen ner. När ekdörren öppnades verkade tiden stå stilla. Anaids flämtning låg fortfarande i luften när Sham vacklade till, nästan gled nerför stenväggen och spydde. Rascal hade gåshud över hela kroppen. Pälsarna var dammiga och ruttnade och lukten vore nog för att få honom på fall. Han sjönk ned på knä och lät ormen glida ut på golvet framför honom. Han nästan låg på knäna och andades ryckigt.
"Hah... hah... hah..." Sham torkade sig om munnen. Han darrade, fortfarande vänd mot väggen.
"Fheadhainn iriosal asail!" röt han plötsligt och slog näven mot väggen så att sten föll från taket. Han vägrade titta upp och såg mer förtvivlad än arg ut.

Anaid stod blick stilla och bara stirrade. Hur hade hon kunnat glömma det här? Hon kunde inte se något längre men stanken från de ruttnande liken var nog för att kräkreflexerna snart skulle komma. Det kändes på något sett som om hon var i trans, kroppen vägrade röra på sig och tankarna stod stilla i en hel minut. Shams ord värkade komma från andra sidan korridoren, hon hörde dem knappt.
Till sist, efter något som kändes som en evighet, kastade sig Anaid in i mörkret utan att tänka. Hon ryckte åt sig en av burarna som fanns där inne och ett svärd som stod lutat mot väggen och rusade sedan driket ut igen och slog igen dörren med en smäll.
Ett par sekunder stod hon tryckt mot dörrens kalla yta och stirrade blint på sina fötter. Sedan släppte hon båda föremålen och sjönk ner till sittande ställning på marken. Fortfarande stirrande på sina knän.

Både Sham och Rascal ryckte till när dörren slog igen.
"Åh nej... Nej, nej, nej, nej", flämtade Rascal och stirrade med vilt uppspärrade ögon på den stängda dörren. Han kunde inte andas, hjärtat höll på att explodera.
"Åh nej...", väste han och föll ihop på sidan. Han hyperventilerade och kramade krampaktigt sina armar. Sham såg på honom med skrämda ögon och inom en sekund hade han kastat upp dörren och nästan sprungit på Anaid.
"Anaid! Rascal, jag tror att han har en panikattack!" sade han stressat och darrade på läppen.
"Du måste hjälpa honom!" Han grep tag om hennes arm och grävde omedvetet in klorna i den när han försökte dra med henne.

Anaid kände knappt Shams klor eller märkte att han pratade med henne förrens han dragit upp henne på fötter. Eftersom hon inte kunde se något i mörkret såg hon bara rakt genom honom som hypnotiserad en sekund innan hon kom tillbaka till nuet.
Hon hörde Rascals hyperväntilerande andetag och förstod långsamt vad som hänt.
"Rascal..." Anaid vände på huvudet dit ljudet kom från, "Rascal!"
Hon ryckte sig loss från Sham och slängde sig ner på marken. Hon famlade med handen framför sig tills hon hittade Rascals mage. Hon forsatte upp längs hans bröst tills hon kom till ansiktet där hon lade båda sina händer om hans kinder på samma sett hon gjort med Astrid. Anaid tog ett djupt andetag och använde sin magi för att lugna Rascal. Det var svårt att fokusera kraften efter chocken men hon gjorde allt vad hon kunde.

Rascal varken hörde eller kände Anaid. Han såg henne, men han kunde inte säga något. Bara stirra upp i hennes ansikte medan hans lungor flämtade efter luft. Sakta men säkert kände han hur en domnande känsla spred sig från Anaids fingertoppar och utåt. Hans kropp lugnade ned sig, men han kände sig fortfarande svimfärdig och synen av de dammiga pälsarna brände i bakhuvudet.

Sham såg oroligt på sin vän.
"Vad gör du? Mår han bra?" frågade han nervöst och sträckte på halsen för att se ordentligt. Han vägrade gå in i rummet igen och höll tvångsmässigt ögonen på Rascal och Anaid.

Anaid höll andan. Kraften slutade strömma genom hennes fingertoppar men hon höll kvar dem på Rascal ändå. Hon ville inte släppa.
Rädslan för om hon lyckats eller inte pressade sig genom kroppen som en orm. Hon kunde inte svara Sham, bara stirrade skräckslaget dit Rascals ansikte var. Hon kunde inte se något men hörde hans andetag och kände hans kinder mellan sina händer.
"Rascal...?" viskade hon hest.

Rascal svalde. Hans hjärta slog fortfarande, men han hade lugnat sig tillräckligt för att svara henne.
"Ta mig härifrån", viskade han hest och knep ihop ögonen. Sham var inte sen till handling. Han tog Rascals ena arm och drog upp honom. Rascal vinglade oroväckande så Sham lade hans arm runt sin nacke så han kunde stödja honom. Sedan gick de ut och lämnade det mardrömsaktiga rummet bakom sig. Sham såg sig över axeln på Anaid. Han undrade hur hon mådde, om hon påverkats av synen lika mycket som de eller om hon skämdes för att ha lett dem dit.
"Det är inte dit fel", sade han prövande.