The living dead(Dragon Fantasy)

Alex kom ner, det var mörkt så hon bar en lyckta med sig. Varför hade de inte el här? Det kändes mer som en medeltidsfängelsehåla.
"Mark, det är jag Alex." sa hon lågt och försökte finna honom med lyktans sken.

Mark ryckte till då han hörde hennes röst. För en sekund kände han inte igen den utan bara kröp ihop mer. "Alex..." sa han sedan svagt med darr på rösten då han kände igen den.

"Mmmm" svarade hon och fann honom tillslut. Hon lät lyktans sken falla över honom innan hon satte sedan ner på golvet.
"Hur är det?" frågade hon helt i onödan då man såg hur det var och det var hennes fel.

Mark stirrade upp på henne. Han hade rädsla i ögonen och ryckte till då hon pratade. Han svarade inte på hennes fråga utan återgick till att stirra tomt framför sig.

Alex bet sig i läppen, ett tecken på att hon var oroad.
"Förlåt." mumlade hon och vågade knappt röra vid honom, rädd att göra honom illa. Försiktigt smekte hon hans kind.
"Snälla svara." bad hon med tårfyllda ögon.

Mark svarade inte nu heller. Han mumlade tyst för sig själv igen en stund innan hans blick plötsligt blev glasklar. Han tog ett krampaktigt tag i Alex hand och plötsligt föll han i gråt. "Jag klarar inte med Alex".

Alex drog in honom i sin famn, försökte trösta honom så gott det gick.
"Såja, såja, det blir bra." hon kysste hans tårdränkta kinder och hennes tårar blandades med hans.

Mark brukade aldrig gråta, hade nästan aldrig gråtit, men nu grät han som ett litet barn. "Nej...Han kommer tillbaka imorgon" snyftade han av rädsla. "Han kommer knäcka mig...".

"Vad ska vi göra då? Vi tar oss inte härifrån." sa Alex bara tonlöst, hon visste att Jack skulle knäcka Mark, att hon skulle förlora honom.

Marks grepp blev ännu krampaktigare. "Snälla...Döda mig" bad han plötsligt, för tillfället helt galen och hysterisk. "Jag klarar inte mer, jag vill inte, snälla" fick han fram.